lördag 19 april 2014

Ett fängelse av kött..


Chaos, the life force of the universe, is not human-hearted. 
Therefore the wizard cannot be human-hearted when he seeks to tap the force of the universe. 
He performs monstrous and arbitrary acts to loosen the hold of human limitations upon himself..

Det är en vidrig känsla när det skal som fängslar min själ börjar skava. Det kliar likt en tunn hinna av frätande plast som klistrat sig över mitt kött och plågan att vara fängslad slår mot mig med förnyad styrka. När det når sin topp vill den bara ge upp.. Var dag blir en levande mardröm där den vandrar genom dessa bleka livlösa landskap utan att känna det vildas puls. Varje natt en påminnelse om vad den förlorat i kampen mot maskinen. Den här känslan av kedjor som tynger och fjättrar är omöjlig att beskriva, likt en evig mardröm utan början och slut. Enbart tanken på att den en natt ska få kasta detta vidriga mänskliga skal håller en stark.. 

Ständigt påminns den om att livet i denna kropp är en jävla charad, en illusion av den högsta sorten.. Men samtidigt är detta liv vad det vilda stöpt mig till och någon mening måste det finnas med min fördömda fångenskap, men vad kan den ännu inte se.. Har uppbringats med tanken att det är något fel med mig, något skadat i min hjärna. Hela världen tycks vara övertygad om att mina visioner inte är annat än vanföreställningar kläckta från ett sjukt medvetande och även om den vet att de har fel gör deras fördömande lika ont idag som för 15 år sedan..

Drömmer om slutet för denna kropp.. Ett slut som allt tydligare börjar manifestera sig. Det okända strömmar ut ur den skog i vars skugga den vilar på en mossig äng, det betraktar mig med sina ögon, ögon som glittrar mot det svarta mörker som omfamnar oss. Mitt kött rasar från mina ben, det vita bleka skelett som deltat bördan som fängelse blottas mot det mörker som fallit över mina nu döda ögon. Med en sista ansträngning bryter den upp sin bröstkorg med skeletterade armar och kollapsar. Mina sinnen vaknar åter och den hoppar upp på en stubbe. En sorglig ansamling ben sitter kollapsad vid dess sida, tomma ögonhålor blickar upp mot den stjärnfyllda himmelen. Det är över.. Mitt fängelse är uppbrutet och mina vingar bär mig bort över den mörka skogen. Fri efter år av vansinne och fångenskap.. Fri att leva det liv den enbart drömt om tidigare.. 

Men det är bara en dröm.. Åter gryr dagen och det skavande köttet sluter sig runt omkring mina ben.. Det är en dröm, men det är min dröm.. Det okända väntar på mig, djupt inne i skogen. En vacker natt kommer den bli fri..

söndag 10 november 2013

Minnen av träd och berg..


I saw old Autumn in the misty morn
stand shadowless like silence, listening to silence..

Stormen har anlänt. Den ylar i templet och viner genom de salar som är mitt undermedvetna. En underbar känsla av naturens vansinniga makt bryter sakta sönder de väggar som separerat mig från det förbjudna, från det som tidigare varit anatema. Månen kallar på sina tjänare dessa dunkla dagar i November, det okända viskar i varje vind som sakta flyttar de tunga molnen över himmelens dunkla valv.

Att vandra i dessa kyliga nätter är att känna sann eufori.. Det finns något definitivt i den frost som sakta kryper in för att sluka landskapet i rimfrostens vackra väv. Har dessa ögon inte redan sett all den skönhet som döljer sig i dimma och dis, har den inte redan vandrat genom detta föränderliga landskap så många år tidigare och sett hur modern sakta somnar in i väntan på den vinter som komma skall.. All denna död, all denna tystnad.. Att få vandra, att få se allt detta är en gåva vars innebörd den inte spekulerat i fram tills nu. Någonting säger mig att vi dödliga aldrig kommer att förstå, döden måste infinna sig innan insikten kommer om detta livs bräcklighet, om detta livs eviga kamp emot ett universum som trots allt inte borde gett oss liv.

Tystnaden har alltid vart fruktansvärd i mitt liv, tystnaden har vart så otroligt sällsynt. Men dessa månader, när snön slutligen faller och det drömmande tillstånds som den befunnit sig i fladdrar undan likt aska från en öppen eld, först då inser den hur rösterna alltid kommer att finnas där. Från mitt livs början tills dess att den drar sitt sista andetag i detta kadaver till människa kommer de bortom följa mig, från Oneiros till det okändas käftar.. Dömd är drömmaren att bli kallad när tiden väl är inne. Dagar som dessa välkomnar den det. Nätter som dessa känns min uppgift så mycket klarare. 

Stillhet och tystnad, när skall dessa ting få upplevas.. 
Tomhetens väsande, vi vandrar samman i detta skal.. 
Må det klä oss väl..

söndag 27 oktober 2013

Samhain..


With every deed you are sowing a seed,
though the harvest you may not see.


Oktober.. En mörk månad driver sakta mot sitt slut. Snart har ett år åter passerat och mina tankar svävar återigen inombords. Ett år till av resor i Oneiros dimmiga landskap, ett år av kontemplation och förändring, ett år i det okändas tjänst.. Mina drömmar har slagit rot och den vrede som kommer och går slumrar nu passivt inombords. Att vandra i detta skal kan tidvis vara en genuin plåga, skinnet skaver och min kropp känns enbart fel trots att dess fysik är en flammande stjärna. Borde inte ha något att klaga på, men detta skal är ett tempel, ett kärl i vars djup ett djur sitter instängt.

Mörkret faller. Förbereder i stillhet denna årets sista rit. Den storm som byggts upp under ytan växer sig allt starkare med månens gång. Snart är den åter en skära på himmelen och dess sång kommer åter ljuda genom hela mitt väsen. Det är svårt att beskriva den känsla som rusar genom alla mina sinnen dessa mörka tider på året. Glädje över den styrka som givits, sorg över allt den förlorat, tacksamhet till det som vakar.. Det kommer bli en lugn afton, en samling av tankar och drömmar till doften av te och rökelse.

En sfär av underliga tider. En gyllene framtid nalkas och har sällan haft så mycket underbart i livet som nu. Den hornkröntes måne drar allt närmare och vid Samhain är dess skära en tunn reva i en mörk himmel, en magisk tid, ett järtecken i en värld där magin sakta ersatts av teknologin.. Det bådar gott för framtiden, förändringens tid är nu och med det okändas försyn kanske det ljus som ger mig styrka kan spridas över min flock.


En storm ylar i fjärran, hör dess våldsamma sång allt oftare.. Det kommer en tid när allt det som var och allt det som är åter kastas in i förändringens malström. Kanske kan det som formas denna gång bli starkare, mer beständigt, men trots allt är det entropin i universum som är den enda konstanten. Det kaos som den nu så innerligt söker är en av de få saker som ger mig hopp om framtiden. Utan förändring skulle den leva med allt det som var som en tung börda, ett ok som skulle bli för mycket även för denna bergsprugna själ. Samhain drar närmare, ikväll firar stadsskallarna sin egen version, vi som väntar och vet drömmer vidare i nattens timmar.. Drömmar är trots allt det största vi har..

måndag 23 september 2013

Mabon..


Summer is fled an the moon glows bright, the trickster dance wild in the autumn night..

Mörkret kryper allt närmare och med de långa nätternas återkomst somnar livet långsamt in i den vackra naturen. Mabon gör sig påmind och mina tankar fylls utav det vildas röster. Nyåret drar allt närmare med löften om den återfödelse som kallar och den hornkröntes makt växer i vinterns skugga. Vad som väntar på andra sidan vinterns slöja återstår att se men med kylan kommer den styrka som saknats så länge. 

Det okända svävar bortom mina sinnen just nu och mina drömmar invaderas av mina pälsklädda vänners viskande stämmor. Någonting viktigt försöker berättas men det når inte fram genom det vansinne som manifesterar sig i Oneiros. Tiden får utvisa vad som döljer sig i framtidens slöjor, det okända bär många svar men skapar alltid fler frågor..

En vecka av drömmar och tankeställare väntar. Vandrar allt mer inombords och söker mina demoners vilja. Inte lätt att organisera de vilda makterna men utan dess närhet vore den död.. Vad skulle den göra om rösternas råd skulle tystna, vad skulle den göra om drömmen tynade.. Drömmen är bränslet för denna strandsatta själ..