fredag 29 februari 2008

Förlorade drömmar..


Vad leder mig till att ständigt sträva efter att drömma och aldrig till att agera? Är det en rädsla inför det okända som håller mig kvar eller finns det trots allt något mer som håller mig tillbaka och stärker min övertygelse bortom nattens slöja. Återigen tar jag upp drömmar, det är ett ämne som dels är högst personligt för mig då jag i mångt och mycket formats av mina nattliga resor till både fruktansvärda och underbara visioner.. Men någonstans lamslås jag i min vilja att transcendera till just det planet av drömlik existens och tanken fortsätter att förbrylla mig.. Att leva och dö för sina drömmar är något utav det vackraste jag vet och för bara en dag sedan fick jag se en kort liten animerad film på den stora tidstjuven Youtube som totalt krossade alla mina mentala murar och förvandlade mig till ett gråtande paket..



Det är en sak att leva sitt liv, jag gör det mer eller mindre men jag är ständigt för feg och framför allt för låst i mina egna övertygelser för att ta steget och leva mina drömmar.. Den lilla kiwin representerar oss alla, på ett eller annat sätt bär vi en hel drös med förväntningar och drömmar inombords, dom må vara hur triviala eller episka som helst. Vad vi ständigt faller på är vår oförmåga att leva för våra drömmar, att sträva så till den gräns att vi förlorar oss i dess skönhet.. Vad är mitt liv värt om jag när döden kommer till mig inte har gjort vad mitt hjärta innerst inne har sökt? Vad ger mig rätt att leva om jag inte är beredd att dö för mina drömmar och för mina ideal?

Jag vet att jag innerst inne har en jävligt blödig sida för just sådana här typer av slut, alla former av självuppoffring, drömuppfyllelse och all form av episkt sökande krossar mig.. Jag känner igen mig i den lilla fågeln och kanske kommer även jag bara några sekunder innan döden fångar upp mig i sitt varsamma grepp gråta tårar av glädje för att jag slutligen, vid vägs ände, fann modet att leva mina drömmar..

Allt kan tas ifrån mig i denna värld, allt..
Men det sista som någon kan ta ifrån mig är mina drömmar..

onsdag 27 februari 2008

Det går utför..


Dernière Volonté's eminenta låt Commandement dundrar på i bakgrunden som en hammare mot mitt medvetande när jag sitter här och försöker förstå vad som egentligen håller på att hända runt omkring mig.. Om någon i min omgivning vet exakt vad som pågår i min jävla hjärna nu så får folk gärna upplysa mig för jag själv har ingen jävla aning. Jag kastar mig mellan sjuka ideal, teorier och tolkningar, drömlandskap svepta till takten av martialistisk stomp och något slags katatatoniskt dregglande över fantasier som jag vet inte kan vara äkta. Men vem fan bryr sig, jag är hellre drömmande och död än levande och tom..

Har insett att jag har svårt för inskränkta människor, öppenhet är en dygd som tyvärr allt för många stadsskallar glömt bort.. Vi lever våra liv i en stor jävla illussion om att allt skall vara så bra och att alla egentligen är bra människor, tyvärr vet jag att det inte är så. Vi tillhör ett släkte som är så degenererat att vi antagligen kommer bli lika säravlade som hundar en vacker dag. Vissa av oss kommer skjuta framåt, andra bakåt och två eller flera kast kommer uppstå, domedagsvisioner i all ära men jag ställer mig hellre på sidan av och faller ur än fortsätter vandra i blindo.. Stadsskallarna kommer aldrig att förstå makten i att helt hänge sig det okända, att alltid kunna känna dess andetag mot sin hud, att ständigt vara skyld av gudinnans mörka vingar..

Men hur kommer det sig då att jag just nu sitter i ett jävla limbo av känslor och tankar som skär sin väg genom mina sinnen med glödgade blad, varför känner jag en stor jävla oro inför något som jag inte riktigt kan sätta fingret på.. Min kropp är förvisso förbättrad, men frågan är om den här själen stöpt i stjärnors eld nöjer sig med det, jag börjar tro att jag innerst inne gett upp min svaga kropp.. Så vad gör man när man är fast i ett skal som man innerst inne föraktar och hatar? Man faller, och fallet är tungt, men det är det värt, för kan man inte stiga över människan som man klär sig i förtjänar man att gå under med den.. Leafy lord be at my side..

onsdag 13 februari 2008

Att försvinna..


HAD I the heavens' embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet,
Tread softly because you tread on my dreams..


Det är dags att försvinna från verkligheten ett tag, jag tog beslutet i natt när jag insåg att det liv jag lever just nu inte håller i längden.. Jag har fallit från min tron av drömmar och om jag måste återta den krävs det en ny diciplin av vilket slag jag ännu inte lyckats förmå mig själv skapa, jag måste kliva ner i det träsk från vart jag kom och somna in igen i den dröm jag lever..

Jag har insett och jag erkänner, mitt liv har förbättrats avsevärt sedan jag flyttade till den här jävla skitstaden, det sagt innebär inte att jag vill bli kvar här för evigt.. Uppsala bär tyvärr allt för stor börda i det förfall som jag nu sakta klättrar mig upp ifrån, jag har blivit starkare på bara det korta halvår jag haft sedan den ödesdigra natten som ter sig likt en dröm numera.. Fortfarande är dom enda sakerna som kommer från Uppsala dåliga saker, räkningar, ocker, en allmän känsla av att inte höra hemma.. Visst, jag tappade flogstamaffian och Peter men samtidigt är det inte långt borta och utbildningen här i Stockholm är mycket bättre överlag, om nu det säger något.. Familjen Holmberg tar hand om mig på alla sätt och vis och folket här i Vasastan är mestadels från Dalarna vilket ger mig en större känsla av hemmavarande, jag har träffat en hel hög vettigt folk min sociala oförmåga till trots och min ekonomi börjar stabiliseras allt mer..

Så varför denna mentala katastrof, varför detta sökande efter något mer.. Har haft en dröm en längre tid och nu börjar jag inse att jag försöker bygga ett slott av sand, jag har vart blind inför det självklara.. Men jag har mer eller mindre gett upp nu, det är lönlöst och det kostar mig bara mer styrka än vad det är värt, det är sant som det sägs att "Dom starka är starkast allena".. Jag är vad min mästare har skapat mig till att vara, dags att inse att jag aldrig kommer vara mer än en best i hans mäktiga spel..

Jag skapar mer och mer, kreativiteten är på topp och nu har jag även fått viljan och styrkan att leva asketiskt under min egen sanna tro.. Jag är och förblir medveten om att folk aldrig kommer förstå hur man kan offra så mycket för vad folk kallar en lögn, men är det en lögn om man själv stärks av vetskapen? Min styrka, mitt medvetande och min dröm har alla styrts och närts på en kosmisk nivå, det var min tro som skapade min besatthet i att härda mig mentalt och fysiskt, det var min tro som pressade mig genom vederbördor som jag egentligen borde ha rämnat under och det är nu min tro som vägleder mig när jag försvinner för en tid.. Jag har mycket att uträtta och det skall inte finnas något som kan störa mitt sökande bortom sfären av drömmar..

Må den hornkrönte av skogen skydda mig..

måndag 4 februari 2008

Drömmar av sand..


Well, så var man hemma efter en helg av turnering i Västerås, hamnade på plats 30 av 48. Resultatet är jag nöjd med och det är inte helt illa med tanke på vilka jävla monsterlistor som existerade(High Elfs med Drake någon?) ibland några utav spelarna. Z och jag har förövrigt börjat styra upp resan till norr, förhoppningsvis kommer det att bära av i slutet av april men det visar sig. Trots allt är det ett kall jag haft inombords sedan länge och bara tanken att få bege mig mot norr i skuggan av min drakes vingar är magiskt. Att stå under stjärnorna i norra Sverige måste vara en syn som kan läka detta trötta skals mentala skador, evigheten kommer verkligen kalla mig hem..

Konstiga drömmar inatt, om mord och mig själv i positionen som tjänare under något, en känsla av drömlik verklighet kallade mig till att vandra genom konstiga halvt verkliga karikatyrer av ställen jag vandra på förut, alltjämt influerad av en konstig lykta fylld med blod från någon glömd gud. Mystiskt i sanning men samtidigt influerar jag mig själv genom dessa drömmar och skapandet som jag kan uppnå i dess banor är helt otroliga, jag vet fortfarande inte om det är en gåva eller en förbannelse som kallar mig att drömma..

Mer läsning idag, blir till att plöja två böcker om runstenar samt börja gräva på arbetsuppgifterna till Academic English.. Har även betalt av mina skulder till bror och så fort Christian kommer hem skall han få tillbaka pengarna. Utan dessa två individer hade det vart två kärva månader, all kudos till mina bröder!

Idag lyckades jag förövrigt ringa upp och få bete mig som ett jävla svin gentemot någon stackars telefonsupporter hos Vattenfall. Jag flyttade ut ur lägenheten i flogsta i oktober och idag fick jag en elräkning på 1070:- över dom två månaderna när jag inte ens bott där. Hur fan i heövete svårt kan det var att läsa av en mätarjävel egentligen? Folket på vattenfall måste ju vara tama apor eller något värre, retarderade stadsskallar som inte ens kan räkna ihop två och två.. Hur som lyckads jag efter mycket vättiska svordommar får min räkning att sluta på 70:- istället. En jävla skillnad för mig som knapp ha en spänn att leva på.. Tur att jag har husbond, undrar hur fan jag skulle klara mig utan hans generositet. Woodsie king bless his kin..