torsdag 27 mars 2008

Nordanvindens kall..


Världen vaknar ur sin koma och ju längre tid som går desto hoppfullare ser verkligheten ut på mer än ett sätt.. Har accepterat min roll som primal golem i denna verklighet, en konstruktion av senor, muskler och ben styrd och dominerad av månen och stjärnorna. Att finna sin plats i världen är en resa som många glömmer att bege sig ut på, men när man väl nått sitt mål är det värt allt slit och alla ärr som resan har skapat både mentalt och fysiskt. För mig var mitt sökande en spiral av irrande sneväxta skogar och myrar som slutligen ledde mig till insikt i en bil delad med Zejra under stjärnorna någonstans mellan Östersund och Mora..

Färden mot Kebnats i norraste delarna av skandinavien gick bättre än väntat, bilen höll ihop, vi drev varandra till nya plan av vansinne och klev ur förfriskade av fjällen och den mäktiga naturen.. Jag agerade någon form utav fotograf och härjade friskt i hopp om att finna några vettiga motiv att slänga upp, det lilla som blev taget finns att beskåda här..

Någonstans bortom alla dessa fasader döljer sig det overkliga, denna värld av skuggor och damm som håller allt samman och fokuserar det kaos som ständigt strövar över vår sfär av verklighet. Att stå i skuggan av dessa stora ståtliga väktare av visdom är en mäktig känsla i sanning och det är inte utan en känsla av bitterhet som jag accepterar det faktum att jag aldrig helt kommer kunna sluta min näve runt sanningen. Min hjärna kommer alltid att vara en cirkel av kaotiska tankar och stjärnbundna infall, det är vad jag valt att vara och jag kommer aldrig att sluta befinna mig i dess grepp.. För var dag som jag lever faller en lite pusselbit på plats, för var natt jag spenderar sittandes vid sjön under nattens flammande himmel rör sig min själ en liten bit närmare det kaos som den ursprungligen stöptes ur.. Jag är inte statistik, jag är ett väsen skapad av mästaren som vilar väntandes där ute i det okända.. Men vad bryr sig det mäktiga om mina tankar, antagligen inte mycket, jag är mest en trasig kugge i hjulet kallat verklighet..

måndag 17 mars 2008

Likfärd...

32



Uppenbarligen skulle jag överleva hyfsat länge mot en hög 5-åringar, bådar gott inför den dagen när det blir en verklig fara för ens liv att vandra på dessa förbannad gator sökandes efter någon form av svar..

Sitter här med en kopp rykande te och funderar.. Min tid i Stockholm har hitills bara fört mer eller mindre bra saker med sig även om jag är mer hätsk mot stadslivet än någonsin.. Jag har det bra i mitt boende, jag trivs på Wasahof och Universitetet men samtidigt är det någonting som hela tiden gnager sönder mitt medvetande.. Kalla mig luttrad och cynisk men jag kan aldrig känna att vägarna jag valde i mitt liv stämmer överens med vad jag egentligen ville, och nu börjar jag bli så sjukt desillusionerad att man sitter här i mörkret klurandes över frågan; Är det värt det?

Svaret är givetvis inte enkelt då det dels är en aspekt av alla saker som jag hittils genomlidit i detta liv, allt som lett till att jag nu sitter här i Vasastaden drickandes mitt te avnjutandes Sophia på hög volym.. Sedan jag flyttade hit har sakta saker som jag tidigare stängt inombords börjat dyka upp på ytan av mitt medvetande, mina primitiva sidor har vaknat till liv och jag känner mig mer i zon med min djurlika sida än någonsin tidigare.. Starkare, friskare och mer djuptänkande än någonsin, och ändå förmår jag inte att rättfärdiga mina egna studier.. Gör dom mig lyckligare? Gör dom mig smartare? Antagligen inte.. Men dom ger mig ett sätt att bevisa min så kallade värdighet i den mänskliga hierarkin, så frågan kvarstår, varför gör jag det..

Att leva ett liv som jag är att ständigt söka efter skönheten i stunden, i den kalla månen över en hed på vars yta dimman sakta rullar i den svala nattbrisen, att se vågorna slå mot stranden med den stjärnklara natten som enda sällskap, att höra prasslandet av löv en kylig höstnatt i skuggan av ett träds mäktiga närvaro.. Jag behöver inte rättfärdiga min existens genom att söka efter vad svunna människor gjort eller upplevt, jag är inte ens kapabel att på ett grundläggande plan försöka förstå vad som rört dom till att resa stenar eller för den delen begravt sina döda.. Lika lite som en stadsskalle idag kan beskåda mitt inre är jag oförmögen att beskåda dom dödas, vi är separerade inte bara i tid utan även i ande.. Vi lever i en värld av förståelse, men vad är det vi egentligen förstår om inte vårt eget sätt att relatera till det vi inte har en aning om.. Visst kan vi försöka förklara ett lövs dalande bana genom en hel hög intrikata och komplicerade kalkyler men vi kan aldrig förklara varför lövet bestämde sig för att falla..

Vad annars om inte min egen hjärnas ofantliga vilja att passa in i den här världen, men har jag inte alltid haft en plats? Är jag inte den jag år precis därför att jag definierar mig som en kropp och en eller två passagerare på det kadavret? Jag är mer åt en katt än en människa, allt jag egentligen skulle behöva för att vara lycklig är ett hem, ett knä att gosa in mig i och någon som älskar mig, allt annat vi staplar omkring oss är vår egen dekadens och överflöd.. Men jag antar att stadsskallarn stirrat sig blinda på sitt elektroniska ljus och glömmer bort det astrala ljuset som täcker oss varje natt och som människan sedan tidernas begynnelse stirrat upp på i hopp om styrka och vägledning..

“We sing the praise of war. Not for the way it makes people die, but for the way it makes people come alive.”

onsdag 5 mars 2008

Ignis Solus..


Människans existens har alltid var ett intressant ämne, att se denna svaga och patetiska ras kräla sig fram genom livet driva av någons slags patetisk förhoppning om att just dom spelar roll är riktigt underhållande från och till. Drömmar skapas, drömmar krossas och alltid tycks det vara människan som står bakom. Det är som om de blev begåvade med drömmar men samtidigt är de deras eget botemedel, en antikropp att bekämpa sig själva med för hur högt de än siktar kommer de alltid att falla tyngre än tidigare. Att en varelse lär av sina misstag är en sanning med modifikation, människan är ett praktexempel på just hur fatalistisk dess natur egentligen är. Med en livslängd som på evolutionär skala kan liknas vid en snöflingas i helvetet har de ändå lyckats, kanske med någon guds hjälp, hålla sig kvar vid det sjunkande skeppet. Men förr eller senare kommer de att inse att allt hopp är ute och världen kommer kastas i det kaos som det en gång stöptes ifrån, detta är naturens lag..

Är trött, slite och seg efter flera timmar med akademisk engelska. Kriget rasar tycks det och jag är inte rädd att svara med samma medel som min fiende, dock känns det som att det är dött lopp. Jag har rätt och allt är ju trots allt subjektivt, så vad fan, men det kan vara kul att träna. Appropå träna har jag blivit mer eller mindre besatt av min egen perfektion och jobbar hårt för att nå nya gränsen. Vad jag vill med det hela vet jag inte, men det kommer visa sig vid vägens ände.

Mycket sker i mitt liv just nu och jag har svårt att tolka alla intryck jag får, men jag är glad, gladare än jag vart på ett bra tag, men trots allt lever jag fortfarande mer på mitt hopp än på min potential, jag kanske kommer se slutet på den här sagan med livet i behåll trots allt.. Its a woodsie thing, life..

tisdag 4 mars 2008

Fallna ideal..


Jag erkänner villigt, jag är och förblir ingen diplomat, när det kommer till att tackla konflikter är jag ungefär lika finkänslig som en orc blitzer.. Så varför ger jag mig ständigt in i samtal som jag känner på mig kommer spåra ur och varför kan jag aldrig ta människorna för de vilsna individer skapade av fallna ideal som de är? Antagligen är det en principsak och hela min vilja att skära bort mig ifrån just den mänskliga delen av den här världen.. Kalla mig vad man vill men jag är inte oresonlig och är öppen för det mesta som sker i och utanför den materiella världen.. De senaste dagarna har jag dock gått på alla ventiler konstant som en morranden best frisläppt efter år av hunsning i fångenskap, folk som står i vägen får skylla sig själva, jag är bitter men samtidigt är det just det som definierar mig..

Att tappa respekten för folk kan gå otroligt fort, något som bevisades för mig just denna dag. Det är få saker som kan reta upp mig som person, men en sak jag verkligen stör mig på ända in i min anarkistiska ådra är när folk bestämt skall bedömma vad som är av en viss karaktär och sedan helt ignorera alla aspekter som skärs bort av denna bedömningen. Jag tänker inte gräva ner mig djupare i det här än jag redan har gjort men på många sätt känns det som om min diplomatiska sida är lätt förstörd efter alla år av debatter på nätet. Visst du kan träffa många likasinnade men i slutändan är det precis som med samhället i övrigt, befolkat av en djup och tät massa av idioter..