torsdag 29 maj 2008

Arkaisk vrede..


Well, som man bäddar får man ligga sägs det och i många avseenden är det fan ett av dom minst sanna påståenden som den latenta sjukdommen människan har hostat ur sig genom tider av dekadens och normbyggande. Mycket händer i mitt liv utan att jag spenderar någon tids reflektion över det hela, men förr eller senare byggs allt upp till den milda grad att jag verkligen bara måste få ut skiten ur mitt system eller falla sönder som ett korthus under entropins lagar.. Har aldrig reflekterat över min styrka, den är min gåva från det okända och den kommer vara min länge de väsen som vakar över min fördömda själ tillåter mig bära deras sigill.

Ingen kan säga att jag inte har kämpat i mitt liv, ingen kan påstå att min uppväxt har vart en dans på rosor men ändå hävdar dom flesta att jag har haft det för lätt i mitt liv. Kan inte hålla med alls, jag lever i en värld av tjänster och gentjänster och det är genom denna delikata balans som jag ständigt knytit nya kontakter och band till folk och väsen. Genom min egen uppoffring och mina egna tjänster har jag knegat mig fram i livet med styrka och slughet tills jag idag står där jag står, stark och världsvan men samtidigt ärrad och bränd. Jag föddes inte med silversked, tvärtom kommer jag från en familj låginkomsttagare uppväxt i en landsbygd där inget är så enkelt som det kanske verkar. Min uppväxt har stärkt mig på många sätt och skapade i mig den hederssökande och djärva individ som med djurisk list och någon form utav primal karisma har slagit mig in hos stadsskallarna för att leva som jag lär, genom tjänster och gentjänster. Mitt hem är ändå skogen och bergen, men jag har lärt mig att leva här nere i detta maskinens hjärta, likt den råtta jag är lever jag på maskinens kropp i något slags försök att överleva vardagen med dom medel som jag skapades med..

Så vart för detta mig, vad har jag blivit i mitt sökande efter sanning och styrka? Jag vet inte men för varje dag som går inser jag allt mer att den primala vrede som kokar inom måste ge vika för min egen tillit till mitt intellekt och min list. Rå djurisk ilska må ha sina användningsområden men i en stad är det inte björnens aspekter utan snarare kattens jag måste bejaka, slughet och sublimitet är vad man kan vinna mark på i detta ruttnade fängelse. Så jag vrider mig i sömnen än en gång vredgad över det som jag aldrig kan få, ett hemland fritt från förpestande stadsskallar och deras skapelser. Men samtidigt är mina drömmar bara en bomb borta..

måndag 26 maj 2008

Sömnlösa nätter..


Well så var sommaren snart här och med den en massa härliga ting som arbete, lajv och en hel del andra suspekta ting som musikskapande och allmänt dyrkande av den gröna och den gula kungen. Men ännu är jag inte där och just nu skall jag slita sönder dimensionerna för att bli klar med den här satans grävrapporten innan helgen, efter dess färdigställande kommer nästa prokekt, denna gång för landskapsarkeologin. Men med styrka och vansinne kommer man långt i den här världen tycks det..

Har vart en stökig vecka, eller snarare veckor i övrigt och yrket arkeolog rycker allt närmare, bara ett år kvar av masterkursen innan det är dags att slänga sig ut i världen med klorna spretandes sökandes efter ett jobb att slutligen försänka sig i. Personligen är jag inte så kräsen, något museum skulle vara perfekt för mig och i brist på sådana jobb skulle jag kunna ta praktiskt taget vilket grävjobb som helst inom ett jävligt brett område. Jag är öppen, det känns som om jag är den enda som egentligen kan ta vad som helst, doktorandstjänst känns i nuläget inte direkt aktuellt.. Mentalt är jag förberedd på sommare och diverse andra aktiviteter, skall bli skönt att få tid till att härja runt och söka svar igen.. Skall utveckla Brewhouse Bash vid tillfälle genom att göra det lite mer dynamiskt och framför allt lägga till lagom mycket mer för att det skall bli ett mer eller mindre eget spel. Har börjat småspela Age of Conan, riktigt bra och faktiskt jävligt kul.. Dock är jag svag för spel som innehåller vikingakloner som interbreedar med jättar och hatar sörlänningar. Vanaheim är för övrigt mina drömmars land, kan det bli bättre än snö is och kärvhet? Soundtracket är för övrigt episkt... Ladda ner och lyssna på hur jävla vackert det fornnordiska språket är i jämförelse med vårt dagliga vedervärdiga tal..

Dags att återgå till skrivande, läsande och tolkande. Synd bara att man skall vara så förbannat trött på att hela tiden behöva utmana sitt omfattande medvetande med så grundläggande och primitiva övningar, ge mig en utmaning värdig en gud och vid den gröne jag skall besegra dess intrikata nät.. Vi lever i en lögn..

tisdag 6 maj 2008

Limestone!



Följ den gula kungen.. Nu skall jag fan i helvete försöka få något gjort idag och göra klart den där förbannade uppgiften till Academic English.. Jag hatar verkligen att känna mig så här jävla handlingsförlamad.. Utgrävning på gång i vetenskapsakademins trädgård, vi skall gräva dödingar.. Kul skall det bli..

Hehu..

Sann tro..


Men of broader intellect know that there is no sharp distinction betwixt the real and the unreal...
-H.P. Lovecraft

Well, har återigen begett mig in i en sådan där debatt som bara inte kan sluta på ett vettigt sätt. Kampen har alltid stått mellan troende av olika läger och det enda som skiljer den mörka tidsålderns kamp mellan häxor, kristna och muslimer är att det idag är ännu mer grupperat.. I vår nuvarande tidsålder har en ny krigare glidit in på arenan och för första gången står alla dom som tidigare upplevt sann tro på samma sida mot denna ateism som slukar människan i sin upplysta eld. Själv är jag troende, djupt troende. Mitt hjärta har redan berättat mig sanningen och för varje steg jag tar i mitt liv vandrar det okända med mig, den hornkrönte vakar över mig från sitt gröna rike och den puls av liv som flödar genom mig är stöpt i hans mystiska krafter.. Jag antar att det är upp till var och en att tro på mig så som jag tror på det jag förnimmer och kan känna varje dag jag går upp.. Men ändå kan jag inte förstå hur folk så lätt kan avkasta tro som skrock bara för att dom själva inte har upplevt det gudomliga i denna värld, det övernaturligas skugga kastas längre än vad vi kan uppfatta med våra klena sinnen men känslan kan beskriva för oss vilket otroligt steg det är mellan vår patetiska vetenskap och det övernaturliga..

Det är människor som sysslar med vetenskap, och människor har prestigehunger, akademiska karriärer, avundsjuka och en hel del annat dumt, men saker som falsifierbarhet och krav på upprepade resultat är jävligt överlägset det patetiska krafs som till exempel ockultismen slänger ihop till självförsvar. Att den inte tas på allvar är ett sundhetstecken.


Detta härliga och upplysta inlägg på ett av dom sämre forum jag debatterar på är bara ett av många tecken på exakt hur begränsad det ömtåliga och patetiska psyket hos en människa är. Jag har inget emot människan som skrev det, tvärtom älskar jag kaerln och han är en god vän men här säger jag bestämt stopp. Falsifierbarhet är för det första ett begrepp som bygger på upprepade försök, om jag kastar äpplet nog många gången kommer det alltid falla till backen. Visst det kanske det gör, på vår planet, under rätt förutsättningar, men vad händer när vetenskapsmannen som så hårt kämpat för att skydda sig från dom mörka och oupplysta områdena i universum kastar sitt äpple och det fastnar hängandes i luften? Vetenskap i all ära, är själv shaman men ser mig som en upplyst och intellektuell varelse som inte är begränsad av mina 5 sinnen för att förklara min värld. Tvärtom är jag öppen för att allt kan hända och händer dagligen, utanför våra bräckliga psyken och sinnen.

Ockultismen har aldrig slängt ihop patetiskt kraft som självförsvar, snarare har vi alltid strävat efter att förklara saker som vetenskapen utan en tvekan har falsifierat för att "Vi kan inte se det, alltså finns det inte.". Well, vi kan inte se radiovågor, men alla vet att dom finns. Vi kan inte se luft och ändå så andas vi inte dess styrka dagligen. Människan har törstat så efter att bli upplysta att dom förblindat sig själva i en hysteri att förstå, vetenskapen är som stjärnorna på natthimmelen, trots att vi kanske har förklaring till mycket sträcker sig mörkret ut till oändligheten bakom dessa små bräckliga öar av trygghet. Vi lever vårt liv ett liv vi inte själva kan förstå så varför begränsa sig, vetenskapen kan inte förklara döden, vetenskapen kan inte se allt så sluta kalla den överlägsen. Det enda det bevisar är att det är vetenskapsmännen som försöker värja sig mot det oförklarliga, rädslan för att det finns mer är idag större än viljan att tro.. Men jag tror.. Och jag lever..

lördag 3 maj 2008

När dimman lättar..



Song of my soul, my voice is dead,
Die though, unsung, as tears unshed
Shall dry and die in
Lost Carcosa


Känner mig generellt väldigt passiv, driver runt här uppe i Rättvik i något slags mentalt tomrum, jag känner mig otroligt vild, fri, stark och kanske framför allt levande.. Men samtidigt undrar jag vad jag är. Frågan som har hemsökt mig så länge, frågan som leder mig in på mörka stigar i mitt undermedvetna och som ständigt leder mig mot nya och främmande tankar.. Är jag det odjur som jag så länge låtit löpa amok inombords eller är jag egentligen detta lömska kräk till vätte som så sublimt använder sig av list och något slags manipulation för att rädda sin egen själ undan stadsskallarn och deras värld av lögn..

Svaret står ännu inte att finna och under tiden springer jag längs med gränsen som skiljer dom två åt sökandes efter den sista ledtråden som skall knyta samman pusslet. Kanske finns det inget egentligt jag och jag är dömd att leva utt mitt liv i två olika aspekter aldrig vetandes vad mitt hjärta egentligen söker. Orkar inte tänka på det nu, men jag har verkligen vävt in den gula kungen som en slags avatar för allt det som är jag, navet i mitt okända lyckohjul.. Vart det kommer att stanna vet jag inte, tror inte ens jag vill veta.. Jag är här, och jag existerar.. Bara det är en skymf..

Ignis Solus..