lördag 26 juli 2008

Från djupet...


Below the thunders of the upper deep;
Far, far beneath in the abysmal sea,
His ancient, dreamless, uninvaded sleep
The Kraken sleepeth: faintest sunlights flee
About his shadowy sides: above him swell
Huge sponges of millennial growth and height;
And far away into the sickly light,
From many a wondrous grot and secret cell
Unnumbered and enormous polypi
Winnow with giant arms the slumbering green.
There hath he lain for ages and will lie
Battening open huge sea worms in his sleep,
Until the latter fire shall heat the deep;
Then once by man and angels to be seen,
In roaring he shall rise and on the surface die.


Well jag må erkänna att jag är otroligt såld på myter och legender, speciellt de som hör de böljande oceanerna till.. Vid sidan av Jörmungandr omnämns Kraken i den nordiska mytologien som ett av de enorma mytomspunna väsen som härskade i de djupa outforskade haven. Det har alltid funnits en viss hopblandning mellan de två sjöodjuren och det sägs att det finns två olika Krakar som bägge skapades vid tidernas begynnelse och kommer leva tills dess att världen som vi känner den upphör att existera.. I mitten på 1700-talet skrev den norsk biskopen av Bergen Erik Ludvigsen Pontoppidan ner vad han hade hört ryktas om odjuret i sin bok om Naturhistorien i Norge. Efter att ha intervjuat en hel drös med sjöfarare och annat sjöfolk skrev han ner ett flertal fantastiska historier som i många fall kunde spåras tillbaka till 1200-talet men antagligen var mycket äldre än så.

Fiskare berättade att de ibland efter att ha seglat ut flera mil ut i havet kommit fram till områden som de sedan tidigare visste skulle vara 50-60 meter djupa men som vid mätning visade sig vara bata hälften. Om fiskar dessutom hoppade vi vattenytan visste man att Kraken lurade i djupet under båten och man skyndade sig att utnyttja fiskens oro för att fylla sina nät med färsk fisk. Dock så var de alltid noga med att ständigt kontrollera djupet, visade det sig att det blev snabbt grundare var det bara att kasta sig på årorna och fort fly fältet innan Kraken steg upp ur havet. Så fort de lämnat det mystiska området bakom sig kunde de vila på årorna och beskåda hur det fasansfulla monstret reste sig från djupet. Pontoppidan beskrev det som en massa så stor att ingen kunde se slutet på dess kropp, djuret såg ut som en stor samling av mindre öar i vars ändar något som liknar sjögräs kunde skymtas.

'At last several bright points or horns appear, which grow thicker and thicker the higher they rise above the surface of the water, and sometimes they stand as high and large as the masts of middle, sized vessels. It seems these are the creature's arms and, it is said, if they were to lay hold of the largest man,of1war, they would pull it down to the bottom. After this monster has been on the surface of the water a short time, it begins slowly to sink again, and then the danger is as great as before, because the motion of this sinking causes such a swell in the sea, and such an eddy or whirlpool, that it draws down everything with it.'


Givetvis togs biskopens bok emot med stor skepticism, trots allt levde människan i det upplysta samhället som renässansen hade skapat, fiskares vilda historier om monster till sjöss var det ingen som egentligen brydde sig om. Att bläckfiskar kunde växa sig så stora var otänkbart på den tiden och även om det djur som kom att kallas unga Krakar bevisligen existerade så var tanken på att en gigantisk version av sagda djur skulle existera smått otänkbart.

Detta har dock reviderats i vår tid. Inte så sent som under andra världskriget när Amerikanska krigsfartyg jagade tyska ubåtar utanför den Norska kusten upptäckte även de att områden där det bevisligen tidigare vart över 150m djupt plötsligt blivit mycket grundare. Genom användningen av sonar upptäkte man att detta fantomlager steg sakta mot ytan under kvällarna när vattnet blivit svalare. Än idag finns det inget svar på vad detta enorma "lager" var för något med ett antagande är att det rört sig om ett stort stim med fisk som rört sig mot ytan för att tempraturen sjunkit under det behagliga på djupet. Andra liknande historier uppstod under det kalla kriget när både Amerikaner och Ryssar jagade så kallade fantom-ubåtar runt de Skandinaviska kusterna, enorma massor som fångats upp på radarna men som senare bara försvunnit på sätt som inte ens moderna ubåtar kan klara av. Kanske rör det sig om just enorma kreatur som vi människor inte har sett, haven är enorma och vem kan säga vad som egentligen döljer sig där nere i djupen.. Allt jag vet är att Kraken, Cthulhu och alla deras bröder och systrar alltid kommer ha en plats i mitt hjärta..

Haven har alltid fångat min själ på samma sätt som bergen och skogen, och någonstans där ute i oceanernas oändliga djup kanske jag kommer möta mitt öde i det sjunkna R'lyeh..

onsdag 16 juli 2008

Skogens hjärta..


The beast exists because it is stronger than the thing that you call evolution. In it is some force of life, a demon, driving it through millions of centuries. It does not surrender so easily to weaklings like you and me..

Så har odjuret funnit sig själv i labyrinter av kött och betong. Jag trodde att jag skulle vandra ett bra tag till i mitt sökande men jag har försökt ignorera mitt hjärta allt för länge. Min flock är i behov av mig och min styrka står i symbios med den som skapade mycket av mitt jag.. Allt jag har sökt efter är den väg som skulle föra mig bort från min egen självdestruktiva väg av galenskap.. Aldrig trodde jag att jag skulle finna svaret här, i denna betongklädda stad av stadsskallar och smog.. Det okända måste skratta åt mig, men jag antar att det är vad jag förtjänar för att ha vart så blind..

Låg vaken och funderade i skydd av natten igår, hörde två hjärtan slå i takt likt ett komp till vinden som slet i träden på utsidan, någonstans inombords insåg jag i detta stilla ögonblick hur underbart vacker världen kan vara.. I de mörkaste stunderna brinner alltid hoppet klart i mörkret från det okända.. Det är dags att ta ytterligare ett steg emot total upplysning och styrka, för länge har jag vart rädd för det uppenbara..

Well, jag kastar mig ut, låt oss se om någon fångar mig..

fredag 11 juli 2008

Blodröd skymning..


Har en dålig känsla, hela mitt väsen pekar på allt omen som konstant reflekteras i mina drömmars grumliga vatten.. Jag kan inte placera tummen på vad det är men jag vet att sanningen kommer avslöja sig förr eller senare, allt är trots allt en del utav den väv som omsluter oss alla. Allt jag önskar är att jag skall vara förberedd denna gång, är trött på att konstant slitas mellan vrede och passion..

På väg igen, söderöver denna gång för att grilla och dricka öl i Uppsala i goda vänner lag, skall bli skönt efter en del huvudbry i skogen.. Har för många sluga planer för mitt eget bästa för tillfället, någonstans måste jag ändå sätta stopp för allt planerande och skrida till verket. Frågan är bara om jag inte vävt in mig själv i en väv så slug att jag själv knappt kan hantera det.. Well trots allt så är jag Skarsnik, och mitt väsen skall alltid snärjas i skogens öde oavsett vad som händer med mig.. Må det okändas vilja ske, jag är bara en pjäs i detta mäktiga spel..

Mot söder, mot städer och evigt hat.. Well, hade jag inte tillhört eliten av de skogsfödda så hade det vart kämpigare.. Ibland måste man offra sig för den högre sakens skull.. Woodlord protect me..

onsdag 9 juli 2008

Oneiros..


Snart är det dags att ta min packning och bege mig ut i skogen och jobbet en sista gång för det här året, har vart rätt skönt att få komma hem till skogen trots att arbetet är slitigt.. Allt en människa strävar efter är att uppfylla sina egna höga önskningar, inget står emellan stadsskallarna och deras vilja att förändra sig själv och sin direkta omgivning.. Allt jag strävar efter är lugn och ro, att få falla tillbaka på min egen drömmande verklighet av monumentala platser och djupa skogar.. Att få drömma är för mig en oerhört viktig sak, men även en skrämmande tanke då jag vart härjad av mardrömmar sedan tidig ålder..

I mina drömmar smedja skapar jag mina vapen med vilka jag slår ut mot min egen mänsklighet, med kraften av min tro skapar jag mig en rustning som står pall allt stadsskallarna kastar på mig. Samtidigt vet jag att min tid snart är förbi, om jag inte gör något radikalt inom kort kommer jag att slukas upp av verkligheten för att sakta processeras till något slags vakthund. Likt broder Fenris kommer jag slita i mina kedjor utan att lyckas bryta dom.. Jag hoppas bara att jag hinner se min egen verklighets skönhet i dess renaste form innan världen sliter ner mig på knänan och tvingar mig dricka glömskans bittra brygd..