onsdag 24 december 2008

Snön lyser vit..


Those of faith are those of strength..

Well, yule och hemvarande med snö och skog har lugnat mina sinnen en smula, men samtidigt söker jag mer, kanske är det bristen på verklighet i mitt liv som leder mig till detta men någonstans vet jag att jag inte är menad till annat än landskapet.. Det finns de som är skapta direkt ur klippan där de föddes, och jag accepterar att detta är den egenskap jag fått till skänks.. Hård, kall och oändlig.. Inget att bygga annat än evigheter på..

måndag 8 december 2008

Utan nåd eller respit..

Death does not concern us, because as long as we exist, death is not here. And when it does come, we no longer exist.

Världen spinner på snabbare än vanligt och jag har mycket att göra innan en form utav julefrid kan sänka sig över mitt kadaver. Någonstans inombords faller mörkret på snabbare än någonsin tidigare och jag kan inte säga att jag är direkt missnöjd med dess intrång i mitt liv. Med natten kommer min kreativa sida, min förmåga att se och tänka klart, mina sinnens väckelse färdas på skuggorna av tall och gran. Men någonstans i detta kallar drömmen mig tillbaka, jag bär någonstans inom mig rollen som beskyddare, kanske inte över det som vanliga skulle kalla viktigt men snarare över ideal, tro och övertygelse.

Bland vandringar och motiv ser jag klarhet i det fördolda, men samtidigt har jag inget att luta mig mot längre. Jag har verkligen kasta mig handlöst ut för första gången på länge och inser att detta är den natur till vilken jag skapades, att sväva fritt och våga anta det okända som min beskyddare. Styrka.. Ett ideal som jag alltid hållt över allt annat, och då menar jag inte bara den materiella styrka som kroppen besitter utan även mental och spirituell styrka. Jag inser att jag i jakten på min egen styrka kastat bort en av de viktigaste aspekterna av just det, nämligen styrkan i blodsband och vänskap. Kan inte säga att jag vart en egoist men jag har definitivt blundat inför det uppenbara i jakten på att nå någon form utav upplysning.. Nu är det för sent att backa tillbaka och jag får ta dagen som den kommer, men en sak har jag lärt mig av mina år av totalt kaos.. Odjur som jag bör inte hållas i koppel..

onsdag 3 december 2008

När muren rämnar..


In a town shaped by the subtle machinations and political intrigue of its parties, its reassuring to see a goblin waveing his torch and screaming about some nonsens or other..

Ett sätt att på något sätt fånga kärnan i vad som är mitt liv just nu vore att se på en flammande eld. Varje ting som faller ner i dess förtärande famn smulas sönder av den inneboende entropin som sveper in mitt väsen i detta kaotiska tillstånd av drömmar, och vilka drömmar det är.. Jag tror att min största fas av självförakt passerade mig när jag gick i gymnasiet, det jag känner nu är snarare en bristande respekt för svagheterna som mitt kött påvisar i olika tillstånd. Ett slags maskinellt urval pågår ständig av känslor, tankar, styrkor och idéer som vävs in i mitt vardagliga liv. Jag är intelligent, men min hjärna är oförmögen att utnyttja min intelligens då den är fullt upptagen av att drömma, söka och försöka finna sin plats i det stora okända. Vad är vi för något annat än drömmar som färdas över det oändliga medvetandet av ett högre väsen.. Vi är flyktiga för vi existerar bara för våra egna övertygelser, oavsett om dessa är baserade på sann tro eller vetenskapliga argument. En värld som denna består i grund och botten av de som vill se sanningen i antingen maskinen eller i det okända.

Kyla och mörker sänker sig allt mer över vår del av världen, denna värld som bara är en i denna oändliga massa som den materiella verkligheten baseras utav. Kylan som stärker mig är även den som sätter mina sinnen ur spel, ger mina drömmar liv och sänder mig till karga Jotun för att finna svaren i den arkaiska snön.. Jag drömmer om bergen och om skogarna, jag vet att det är ett ställe där jag själv härskar, där jag själv kan kalla mig ledande. Här nere i den sinneslösa delen av maskinen där det enda som regerar är pengar och kontakter är det svårt att känna sig levande. Hela tiden detta eviga försök att rättfärdiga sitt eget liv istället för att leva för det större, det okända.. Well, jag vet att jag är en i mängden men för en gångs skull känner jag att det börjar stiga mig åt huvudet. Trots allt har jag inte mycket till val just nu, min intelligens håller mig kvar där mina instinkter försökt hålla mig ifrån. Tragiskt att ett odjur som jag skall tvingas koppla mig själv för att inte slita mig själv i stycken och inte ens då finner jag någon sinnesro. Besten sover, och hans drömmar tvingar mig att inse att det kanske är dags att storma skrattandes in i vansinnet.

Det okända vakar över mig.