tisdag 31 mars 2009

Tidens dränkande sand..


Time is free, but it's priceless.
You can't own it, but you can use it.
You can't keep it, but you can spend it.
Once you've lost it you can never get it back.


Sitter här med Autumn's Grey Solace på högtalarna och försöker få i mig mitt morgonte i tid till att övriga uppgifter måste påbörjas, och det börjar bli rätt bökigt i mitt liv just nu.. Well, en del utav allt som står framför mig är att skriva klart och färdigställa min masteruppsats i Laborativ Arkeologi, en uppgift som från och till känns rätt överväldigande. Någonting med den akademiska världen äcklar mig och jag tror att det är osäkerheten över anställningar och liknande. Att hela tiden söka stipendiat, stiftelser och institutioner som kan stödja en i forskning och plats att existera på är nog ett rätt själsförintande arbete. Vad jag söker är ett arbete där jag kan tolerera min uppgift, tjäna hyfsat med pengar och slippa undan en kontorsstol. Jag är i grund och botten en knegare från Dalarna, en bergsman och jag skulle fan helt ärligt vilja jobba i gruvan, känna närheten till berget nere djupt under mark. Men den tiden är passerad och nu får jag vakna upp ur dvalan, jag är en överutbildad arkeolog så det är lika bra att göra det bästa av situationen. Dessutom har jag det rätt bra just nu i livet, trots allt som kan gå fel har jag gott om extraliv, inget kan knäcka mig för tillfället..

Skall in till labbet efter maten, sen blir det sitta där ett tag och försöka färdigställa en del stenar samt göra en detaljerad lista och diagram över hur/var/när.. Borde nog fan börja skriva en bok likt förbannad, för min egen sinnesfrids skull.. Alla dessa mardrömmar och skeva visioner som plågar mig nattetid skulle kunna bli något utav det sjukaste i historieväg som någonsin skapats.. Well, det får bli så, trots allt är jag rätt säker på att det inte blir något av varken Falun eller Östersund som jag sökte.

Den som lever får se. Min längtan till skogen är stark..

torsdag 19 mars 2009

Ringar på vattnet..


But I do love thee! and when I love thee not,
Chaos is come again.

Att jobba så hårt för något att det uppfyller ens hela liv kan vara både en makalös upplevelse så väl som en förödande. Personligen faller jag inte riktigt in i den fanatiska kategorin riktigt en även om jag på ett troende plan sedan länge raserat alla broar på min väg mot det okända. Arbete för mig skall komma att handla om historia, om forntiden och hur den tolkas och framställs. Ett rätt tungt lass att dra med tanke på att du har en hel flock med ögon och öron som är redo att antingen kritisera dig eller hålla med dig helhjärtat. Är du för framfusig blir du snabbt ratad som en idiot alternativt ett geni, och håller du dig i bakgrunden kommer du aldrig vara annat än en outsider. Jag har inga problem med outsiderskapet om det kan länka mig till den skaran människor som verkligen förtjänar vetenskapen vi håller på med, nämligen den breda massa som inte håller på med arkeologi. En vetenskaplig avhandling är ett skämt kort sagt, språket är invecklat och akademiskt, slutsatserna dolda bland tonvis med text och för att strö salt i såret så är resultatet oftast stort nog att rymmas på ett a4. Jag vet, jag är bitter men trots mitt landskapshandikapp (bittra bergsmän från dalarna har alltid existerat) så känner jag ändå en stark känsla av hopp inför framtiden.

Vad är viktigast med den humanistiska vetenskapen och då kanske framförallt historia, arkeologi och alla dess avarter? Jo att förmedla den till folket. Utan det mediala intresset för arkeologi som finns skulle vår bransch bestå av mossiga äldre män som luktar stearin(inget illa om mossiga äldre herrar(Saruman \o/), men variation är i det här fallet bra). Jag älskar resultat och ända sedan jag läste Lovecrafts Call of Cthulhu har jag vart fascinerad vid tanken på att pussla ihop dessa små detaljer som man finner här och var till ett stort pussel av kosmisk magnitud. Visserligen slogs luften ur mig lite när jag insåg att arkeologer inte kånkade runt på arkaiska böcker inbunden i människohud och slogs mot proto-plasmiskt slem i Antarktis förlorade städer men samtidigt så finns det annat som driver en vidare. Historia är en resa genom tid och rum, den får oss att fundera, att reflektera, att drömma och att inspireras.. Och jag skall inspireras..

Utöver det höll jag på att garva ihjäl mig idag när jag läste en artikel om en spådam i aftonhoran.. Helt ärligt, efter att ha läst det där undrar man hur fan det är fatt med hjärnkapaciteten hos vissa. Visst jag kan förstå att egenskapen skrockfull kan leda till just detta men samtidigt borde ju folk förstå att det okända inte låter sig mutas med pengar, framför allt inte i händerna på någon gammal balt-häxa vid namn Rosita. Nåväl i slutet av dagen kommer allt vara glömt till förmån för något storbystat våps nipslip eller annat jävla bös.. Summan av allt skit som skrivs i kvällspressen är ju som väntat konstant, jag undrar om man inte lika gärna kan läsa Kalle Anka när man vill ha koll på världsläget..

onsdag 4 mars 2009

Viskande skuggor..


Where there is much light, the shadow is deep..

Helgen rusar emot mig och allting tycks bara gå så förbannat snabbt just nu, tiden rusar verkligen emot en med stormsteg när man har som mest att göra.. Ringde Kent Andersson på SAU igår och fick en stor dos hjälp när jag behövde det som mest så idag blir det för den här besten av vandra runt på Historiska museets samlingar och söka svar.. Skall undersöka diverse bildstenar, guldbrakteater och en hel del guldhalskragar sökandes efter motiv eller liknande som kan stärka min tes. Hade även tänkt mig hinna träna och få till en del andra viktiga aspekter i mitt annars rätt lakoniska liv. Måste gå till butik och höfta på priser till helgens vansinne i Solna, det skall verkligen bli skönt att på ett eller annat sätt rättfärdiga sig själv som den vätte man är..

Min värld håller en stadig kurs annars med fantastiska och helt ofattbara drömmar som varken kan rättfärdigas som vansinne eller som bitar av en ensam individs störda fantasi.. Någonting inombords försöker på ett eller annat sätt fånga mig, men varje natt har jag lyckats värja mig genom diverse sneaky schemes och tricksy traps. Det sjukaste är att jag erfar allt mer sjuka sätt att rädda sig själv undan katastrofer på utan att för den delen någonsin få chans att prova ut dessa vansinniga ideer.

Så prioriteringarna på schemat ligger som följer i min nutid.
1. Vitterheten & Historiska museet
2. Förbereda mat och recept till helg
3. Träna och skapa spellista
4. Skriva uppsats

Rätt träig prioritering men den är allt jag har, finns inte tid för annat i en masterstudents sista veckor på jorden. Men när väl jag är klar med detta monstruösa verk skall jag kasta mig ut och se mig om igen, i norr, bland berg och skog.. Och vad är egentligen den viktigaste aspekten, frågan eller svaret? Avsluta koppen te och röra på sig, nu har Marduk och Nero fått sig lite mat och en stor dos gos så kanske klarar de sig till Torsdags kväll..
Den Hornkrönte kungen stärker mig..

måndag 2 mars 2009

Bevingade råttor..


No bird soars too high, if he soars with his own wings..


Satt en stund i Vasaparken idag och filosoferade över livet, universum och allting under min rätt improviserade frukost när jag fick besök av en väldigt fin och ståtlig kråka. Vi delade på lite bröd och jag fann hans sällskap rätt välbehövligt efter en natt av lite sömn och härjande drömmar. Jag har svårt att förstå då hur dessa överlevare kan ses som något annat än de majestätiska väktare av det förflutna som de är. Likt en dinosaurie från arkaiska eror sedan länge förlorade vandrade den runt där och fångade gladeligen de bitar av bröd, ost och kött som jag erbjöd honom. Givetvis gick det förbi en stadsskalle och kommenterade på att det är förbjudet att mata fåglarna då de bara sprider smitta och skräpar ner, osökt fick det mig att tänka på människan som sedan urminnes tider har bedrivit just detta..

Jag känner mig mer som hemma i sällskapet av en kråka eller en råtta än jag gör bland majoriteten av människorna. Det är nog ödets väg att vissa söker sig till det vilda där andra söker sig till det ordnade. Jag kan förstå att vissa finner staden och dess mångfald lockande men med dess glimmrande kommer en fruktansvärd baksida, en baksida som bär på ett fruktansvärt pris. Kan nog kalla mig luttrad vid det här laget, en muterad totalt paranoid entitet som morrande sitter på Wasahof hivandes öl och spelandes schack med diverse trevliga veteraner. Den enda flykten jag har här nere är grönområdena ditt jag som en kossa på grönbete skuttar då och då samtalandes med träd och fåglar. Nu skall jag fortsätta med det som mitt liv kräver av mig, jag har en bit kvar att vandra och inom några dagar kommer jag märka om jag lyckas ta mig framåt.. Jag överlever, det är denna uråldriga aspekt kråkorna, råttorna och jag delar..