fredag 24 december 2010

Yule..


In there stepped a stately raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.

Drömmar.. Att känna luften under mina vingar, att se landskapet färdas förbi under min skarpa blicka, att färdas i mitt rätta element.. Det är denna kropp som är min eviga förbannelse, en kropp som jag var dag känner mig allt mer frånkopplad till. Även nu när jag sitter här och ser ett par fingrar dansa över maskinens yta känner jag mig helt och hållet avstängd från alla former kontakt med mig själv. Någonting inombords vill bli fri igen, fri från bojorna slagna i kött. Ett tag valde jag att acceptera mitt öde, ett tag kände jag mig nästan som en del av detta fängelse innan det okända återigen slet mitt sanna jag till ytan och visade mig vart jag hörde hemma. Drömmar..

Tankar.. Jag färdas genom livet i en evig flykt, jag söker fly från det som tynger ner mig, jag vill fly från den förruttnelse som förföljer mig steg för steg. Vad är lycka om den begränsas av min egen fångenskap, är jag inte född fri och med universum som min yttre gräns? Nej säger mänskligheten med sina kedjor och bojor, man är aldrig fri att göra något utan att fördömas av alla andra. Allt som sker detta kadaver är ständigt under omvärldens granskande ögon, den enda friheten jag har när jag sitter ensam och begrundar alla fel med min egen verklighet, när jag ensam sitter på berget under min skapares vaksamma ögon. Vad drivet mänskligheten att kedja sig själv så.. Är det en rädsla för den förändring som kommer naturligt med vart steg vi tar? Är det meningen att visionärer ständigt skall behöva förklara var steg de tar inför rädslan att världen runt dem kommer korrumperas av det kaos de sprider.. Jag är hellre än drömmare och en avatar av detta kaos än att böja knä inför ordning, för vad är ordning om inte stagnation och sönderfall. Vad som ger mig styrka och hopp för framtiden är att var steg jag tar gör jag i det okändas marker. Vinterns grepp har redan fäst sig vid min själv och nu glädjs jag för det kaos som krälar under mina fötter, återfödelse är möjlig bara man tror på dess sanna budskap att allt är förändring..

Känslor.. En del utav mig vill bara kasta denna mantel ifrån mig för jag har aldrig vart bra på känslor. Kluven står jag och blickar ut över det som kunde ha vart mitt liv, jag har så mycket att ångra men kan inte göra det för att ångra något vore att frånsäga sig tron på det ständiga tillstånd av förändring som är mitt liv. Inombords rasar en malström som var dag sliter mig under, en kraft jag inte förmår kämpa emot trots en instinktiv vilja att undfly dess dragning. Mitt hjärta har vart ett tempel låst för omvärlden så länge nu att jag är osäker på vad som huserar där inne. En mental kyla och frostig inställning har var mitt enda försvar mot det odjur som ligger i detta mitt sista sanktum.. Nu står jag här i bergen under den klara midvinternattens ändlösa tak och undrar vad man gör vid vägs ändå, vad gör den vilsne i en dimma han aldrig ens sökta navigera sig i.. Är det för sent att kasta sig ner i djupet och bara hoppas på att inte drunkna en andra gång? Drömmar..

Midvintern har passerat och världen går mot ljusare tider. Det okända driver mig vidare med oresonliga steg, förändringen måste alltid ha sin roll att spela.. Är jag detta odjur som döljer sig i djupet eller har jag stigit över dess kaotiska natur? Jag vaknar upp i samma kaotiska tillstånd som vanligt och för var steg jag tar blir vansinnet allt mer uppenbart. Jag är en naturkatastrof som helst bör hållas borta från människor, de stjärnor som lyser dubbelt så klart lyser hälften så länge.. Men som jag har lyst över min omgivning.. Jag är lycklig men jag är kluven.. Vad är jag..

söndag 19 december 2010

Dimman rullar in..


God loved the birds and invented trees.
Man loved the birds and invented cages.

Långa perioder av nattjobb har nu slutligen tiltat det lilla förstånd jag haft. Min hjärna bubblar och kokar av återhållna bilder och visioner och allt jag kan göra är att förlora mig själv i mina drömmar som jag lärt mig att göra. Viljan att leva är starkare än någonsin men min kontakt med verkligheten är svagare än någonsin, en konstig kombination i sanning.. Midvinter snart och med dess makt kommer en ny början, en början av ljusets återväxt. Kommer nästa år ge mig styrkan åter? Frågor som man lika gärna kan vråla ut i tomheten och kylan, frågor som man lika gärna kan strunta i att ställa..

Jag längtar efter något, men min själ kan inte besluta sig i vad det är. Min kluvenhet har fått ny grogrund när mina sidor strävar efter sitt separata mål. Jag vet att detta kommer bli en del av mig, jag har nästan slutat kämpa. Varför söker jag motverka min natur? Jag blir inte klokare med åren, bara galnare..

Mer prövningar väntar mig i det kalla norr.. Tiden går för fort..

fredag 5 november 2010

Högtid..


Remember, remember the Fifth of November,
The Gunpowder Treason and Plot,
I know of no reason
Why the Gunpowder Treason
Should ever be forgot...

söndag 31 oktober 2010

Samhain..


Ever Their praises, and abundance to the Black Goat of the Woods.
Iä! Shub-Niggurath! Iä! Shub-Niggurath!
The Black Goat of the Woods with a Thousand Young!

Samhain, mystisk tid på året när mina sinnen rusar mer än vanligt. Helgen passerade i ett rus när min nihilism blommade i takt med att stadsskallarna förfasade sig över mitt och Mightors beteende.. Sökare kommer alltid att ses som annorlunda men i våra fall är vi nog minoriteter även i denna grupp. Sjätte Tunnan var lika trevlig, välbefolkad och varm som vanligt, efterlyser en jävla ventilation omgående, men men..

Resten av denna kväll kommer passera inför mina drömmande ögon, fick en känsla av att det är något jag glömt bort, något jag har förträngt lite för länge för mitt eget bästa. Nåväl allt kommer att klargöras vid tids ände, mina vägar är och förblir temporära stigar i ett kaos jag söker kontrollera. Avskyr kontroll, avskyr stagnation.. Besten ylar inom mig, löven viskar sin sista sång i sitt stilla rasslande och mörkret har påtagligt sänkt sig över vår kärva värld. Vintern närmar sig, bestens tid, min andra sida.. Vi står förenade för första gången på länge, kanske kan cirkeln slutas återigen, om inte står jag återigen och ylar min mästares namn i den kalla vinden..

fredag 8 oktober 2010

Vattenfärger..


Im lost, wandering between worlds..

Verklighet. Ordet har verkligen tappat all innebörd för mig. Vad är verkligheten, vad jag kan se med mina egna ögon eller vad andra säger åt mig att jag skall se? Är det så att hela världen lider av kronisk blindhet där jag och några andra få valts ut att se helheten eller är det verkligen så att vansinne är en genuin sjukdom som drabbar vissa till att se så mycket mer. Den senaste tiden har vart en omvälvande upplevelse på mer än ett plan och för tillfället vet jag inte vad jag skall göra.. Jag har aldrig känt mig mer säker på att jag verkligen inte vet någonting och ironiskt nog kör mitt vilda hjärta över min kalla vilja för närvarande.

Mina drömmar målar upp ett skrämmande scenario för tillfället, jag är rädd att begå ett misstag som kanske redan fått stort inflytande i mitt liv. Jag lever inte som jag lär för tillfället och låter rädsla för det okända mer eller mindre dominera mitt liv. Kan vara ett av mina stora misstag för när man väl vandrar ner för rädslans väg har man redan vänt ryggen mot allt man tror på. Vad som än händer kommer mitt hjärta flamma klart i natten även om det är dömt att flamma ensamt..

Skapandet har nått en ny kreativ topp, jag har så mycket idéer som fortfarande bara ligger vilande i brist på tid och material att förbruka.. Men tiden kommer att komma till mig lika säkert som att månen stiger om nätterna för att belöna mig med sin kärlek. Denna gamla kråka kommer alltid att ha en väg genom dimman så länge hennes klara sken finns där att vägleda mig.. Men frågan kvarstår, vad gör denna sökare när allt verkar peka på samma enkla lösning..

Dagen skall gå till målande av vardagsrum och allmänt plockande. Har ännu inte fått upp alla saker på väggarna och min kråkborg ser ut som ett katastrofområde, passande kanske med tanke på vem som bor där..

söndag 26 september 2010

Höstmörker..


All things burn in the flames of change..

För var natt som går faller mörkret allt tyngre över världen, och med mörkret kommer insikter. Har aldrig passat in någonstans och trots detta har jag alltid sökt acceptans i min direkta omvärld. Genom det okändas försyn fann jag den flock jag nu springer samman med, hovet och den dekadenta föreningen. Förändring och anpassning.. Ingenting..

Söker något som kan rättfärdiga allt som det okända skänker mig, men jag vet att jag inte förtjänar hälften av allt jag ges. Min styrka är i zenit men min vilja fladdrar fortfarande mellan bestialiskt vansinne och kall beräknande instinkt. Så länge jag drar luft genom mina lungor kommer jag förbli en dualistisk natur, att försöka förstå mig kräver mer än vad folk kan prestera.. Kryptisk, orubblig, kaotisk.. Döden klär mig.

Vinden ylar utanför fönstret, solen har sedan länge försvunnit bakom de dunkla skogarna och kråkorna sitter i träden vakande den kommande natten. Jag är hemma, i bergen där jag föddes, där jag formades. Något vaknar inombords var gång jag sätter fötterna i bergens mylla, känner lukten av skog, av växtlighet och av fukt. Makten spirar omkring mig, den hornkröntes landskap, det okändas marker. Vad är det som vilar inombords och varför är denna plats så förnyande, så läkande.. Dessa frågor kommer jag aldrig få ett svar på, det behövs inget svar.. Allt jag vet är att det förnyar mig och håller mig vandrande. Vart min väg leder vet jag inte, jag bryr mig inte, jag litar på mina instinkter..

Vi gör alla val i våra liv, och i slutet är det valen som formar vad vi är.. Mina val har lett mig bort från normen, bort från det som folk anser är accepterat. Folk må kalla mig för ett monster, för en idiot, för en dålig person.. Well, antagligen är jag allt det där och mycket mer, men samtidigt är det de andra som sätter upp lagarna som söker kedja mig. Friheten är det enda jag egentligen har, friheten och den känsla av styrka som fyller mig när jag står i vinden obunden och fri.. Jag är ett odjur, har alltid levt med en inre demon, och inatt börjar jag inse att det är vad som skapat mig.. Jag är den gamla kråkan, jag är det okändas kärl. Världen är oändligt stor och utmanande. Jag väljer det omöjliga..

måndag 20 september 2010

Visor i natten..


It always begins with a story..

Frihet på ett helt nytt plan, månen lyser ner genom de tunna molnen och fyller mig med sitt förgiftande sken. En värld som denna tycks ständigt bjuda på nya upplevelser, den Hornkrönte har verkligen belönat mig för min vilja att strida.. Flytten är avklarad och mitt nya näste har precis börjat se någorlunda beboeligt ut, men än är det mycket kvar. Oljade nyss in balkongen och alla utemöbler, imorgon blir det mer av det vanliga plockandet av diverse saker och ting som följt med.. Nåväl allt i sin tid..

Valet är en historia i sig, och jag har som vanligt valt att avstå.. Jag kan komma på bra många anledningar till att inte rösta, men detta val dök den viktigaste av alla anledningar upp av sig själv.. Jag kommer alltid vara en individ, att svära sig till ett politiskt system är som att avsäga sig själv makten att styra över sin egen framtid. Vad jag än må vara så är jag iallafall mån om den kärnan inombords som är jag, den är viktig och den är det enda jag har när mörkret faller.

Mycket planer framöver, Sigtuna, Gävle och bergen..
Allt i sinom tid..
Nu vill jag bara sova, och drömma..

fredag 3 september 2010

Septembereldar..


The temple of our purest thoughts is silence..

Tiden för den slutgiltiga flytten närmar sig med stormsteg och mer och mer av min lägenhet har förpassats till lådor och kartonger. Förändringen pulserar i luften och jag har stora förväntningar på den kommande flytten även om det i praktiken är mer eller mindre omöjligt att föreställa sig vad som komma skall.. Livet har hittills vart en veritabel omöjlighet att styra och ju mer jag ser av mitt bottenlösa undermedvetna desto säkrare blir jag på tanken att det lurar en arkaisk best där nere väntandes på att stiga till ytan.

Hösten är här, en årstid i vilkens famn jag verkligen kan andas ut.. Någonting med den kalla klara luften är helt frigörande för mina sinnen och min inspiration skenar i det kyliga klimatet.. Så fort packningen är klar för natten skall jag ta mig en välförtjänt öl på musslan, det känns som evigheter sedan sist.. Det är med blandade känslor som jag river upp mina rötter från tre års tid för att ströva vidare mot nya mål. Förändring är vad jag lever för och det får jag.. Nu skall jag bara packa det sista och sedan bege mig in för lite sällskap och god konversation..

Natten flammar och jag dansar som en kaotisk låga i dess mitt, mitt väsen är förändring och därför kan jag aldrig kan tämjas.. Låt lågor dansa över mitt kött och visa mig vägen..

måndag 23 augusti 2010

Drömmar..


The best reason for having dreams is that in dreams no reasons are necessary.

Augusti har nästan passerat och de första tecknen på den annalkande hösten börjar ge sig till känna. Kylan och mörkret är det första som jag välkomnar med öppna armar då det brukar kunna ge min begränsade sömn en välbehövlig knuff i rätt riktning. Mina drömmar på senare tid har vart allt mer av det fantastiska slaget, allt ifrån transformationer till omöjliga horisonter och ändlösa hav som jag seglat utan mål eller mening. Någonstans inombords tror jag alla dessa drömmar har sprungit ur samma bittra källa, den springbrunn som vet att jag aldrig någonsin kan fånga det som jag så länge jagat.. Det är med en bitterljuv känsla som jag betänker att jag kastat bort större delen av mitt liv jagande något som jag innerst inne förbjudit mig själv från att uppleva.. Drömmen lever, och den är ett förgiftat sår som vägrar läka.

Livet går vidare och flytt mot nya breddgrader är att vänta. Skall bli skönt med nya miljöer men framför allt skall det bli underbart att komma bort från maskinens pulserande hjärta. Jag har trivts rätt bra i Vasastan med de små lummiga bakgårdarna och det något sömniga stadslivet som uppstår längs de böljande gatorna men jag behöver förändring, och det snart.. Flytten isig ser jag inte fram emot, men det är bara en process som kommer leda till något gott, och nu ser jag fram emot det med hela min själ.

I helgen skall jag till bergen igen, för att vandra genom de skogar jag kallar mitt hem och rena mig i den sjö som jag växt upp bredvid. Att sakna en plats något så infernaliskt är ovanligt för en rotlös individ som jag själv, men jag antar att allt är bättre än staden, att allt är att föredra före civilisation..

Livet må vara en studie i vanföreställningar och mardrömmar för tillfället, men jag lever det och jag njuter. Min belöning ligger i de små tingen som uppstår i den makabra situationen som jag lever i. Det är något speciellt med att vara ett piprökande troll under en bro på jakt efter människor..

söndag 8 augusti 2010

Mina Resor i Oneiros VIII..

Eyes in the dark depth..

Mörker omsluter mig och den blodröda månen kastar långa skuggor över grusvägen som jag vandrar längs med. Omkringen sluter en tät skog upp sig likt två massiva väggar av barr och grenar, luften känns tung av mylla och förruttnelse och bara det höga sjungandet av insekter fyller luften. Vägen känns mjuk och overkligt porös under mina fötter och försöker hindra mig från att avancera mot bergen i fjärran. Vid min sida vandrar en grupp med mänskliga varelser klädda i trasor, deras ansikten är höljda i mörker och dimma.. Framför oss öppnar sig en enorm grotta i den mörka bergväggen, ett arkaiskt gap som verkar leda ner mot en blekt upplyst undervärld. Jag vandrar in och låter dunklet sluka mig.

Framför mig ekar ett smattrande ljud spöklikt genom de trånga valven, en känsla av tomhet och ensamhet vidrör mig stilla. Mörkret sluter sig omkring mig och framför mig vidgar grottan sig mot ett stort underjordiskt hav. Vid stranden står två ansiktslösa och pekar ut över vattnet. En kittel står och puttrar vid en sten och eldstaden glöder med ett onaturligt skiftande sken som gör en direkt illamående. Jag vandrar ner mot vattnat och kliver ner i det kyliga men ändå uppfriskande vattnet.

Klippan breder ut sig över en arktisk skog, ovanför mig flammar norrskenet och världen målas av dess skiftande färger. Någonstans i fjärran känner jag hennes närhet som en flammande pelare som kallar mig med sin värme. Det okända manar mig vidare längs med en liten stig upptrampad av något djur. En lite kåpklädd varelse följer mig i hasorna och samtalar med mig på ett språk jag inte riktigt kan förstå, allt jag vet är att han är min vän och att han försöker säga mig något. Steg för steg känner jag hur resan blir tyngre och tyngre, i klippan är en trappa uthuggen och jag börjar klättra vidare mot rösten som manar mig vidare inombords. Jag kan känna närheten av det jag söker, jag kan känna värmen av en varelse jag jagat sedan många år.. Världen förvrids framför mig och mörkret sänker sig över Oneiros..

torsdag 5 augusti 2010

Glödande måne..


God has given you one face and you make yourself another..

Vi går mot mörkare tider.. Hösten är på ingående och jag känner en form av glädje inombords över hur de första eldarna skall tändas över skördelandskapen för att försöka sprida det sista ljuset innan vintern slår till med sin karga och obevekliga natur. En av de många förmågor jag alltid haft är att läsa av skuggspel av alla de former, någonting instinktivt inombords känner sig hemma med att läsa av folks försök att dölja det obehagliga. På det sättet är vi som månen som jagar bort skuggorna nattetid och ger en blek men ändå klar stig att vandra längs med. Har haft en lång period av tungsinne nu på senare tid som jag valt att dölja under någon form utav mantel, en period där jag låtit parasiterna i min närhet leva på min egen flammande styrka. Det får räcka nu, jag lever för mina vänner, inte för de som bara utnyttjar och förstör allt de kommer i kontakt med. När någon går för långt vidtar jag åtgärder även om det bidrar till att folk kallar mig empatilös.. Jag har empati, i otroliga mängder, men jag väljer att använda den på de i min flock, inte på de gamar och parasiter som tar utan att någonsin ge tillbaka..

Förändring är nyckeln till allt.. Stagnationen som satt sina spår i mitt undermedvetna är nu mer eller mindre raderat, på gott och ont. En period av uppvaknande kan vara en smärtsam upplevelse men samtidigt behöver man ibland se sig om och inse att världen är så mycket mer än vad man själv ger den möjlighet att vara. Jag söker fortfarande samma svar och tystnaden som möter mig är och förblir min största utmaning här i livet.. Tills svaren kommer till mig kommer jag sträva vidare med kaos starkt bundet i mitt bultande hjärta, med förändring i mina ögon och med ett formlöst medvetande som kan ta den skepnad den behöver för att överleva. Så mycket kärlek, så mycket hat och så mycket känslor bakade samman i en kropp som uppenbarligen inte är byggd för dess starka primitiva krafter.

Himmelen flammar ovanför, havet slår stilla mot kusten och skogen viskar till mig var natt som jag sluter mina ögon. Och där i mina stilla och klara sinnen ser jag mina drömmar och vet att de nog för alltid kommer förbli just drömmar..

onsdag 4 augusti 2010

Muterande enhet..


Change and change until change is our master, for nothing neither god nor mortal can hold that which has no form..

Ironiskt att jag först nu inser hur mycket jag förändrats sedan mina tidiga dagar, och än idag påverkas jag ständigt av nya infall och idéer på ett nästan primitivt plan. Att vara styrd av stjärnorna är ett koncept som tycks falla i tankarna när jag känner hur mitt humör snirklar sig likt en rabiat klängväxt i jakt på fäste i en värld som tycks som gjord för att sakna underlag. Jag har vandrat en krigares väg, en väg som jag själv insåg var alldeles för styrd för ett odjur som jag så jag föll allt mer ner i någon form utav mörkare fas.. Nu är även den totala kaotiska existensen förvriden till det odjur jag ser i spegeln var dag. Att hata sitt utseende är något jag försöker att undvika, det är varken konstruktivt eller på något sätt givande men likt förbannat är det något som inte stämmer med den humanoida skepnaden som stirrar på mig med sina tunga ögon efter en natts drömvandrande. Vad döljer sig i dessa brunnar av vatten, i dessa malströmmar ledande ner till det undermedvetna, vad döljer sig i svärtan av pupillens djup..

Ögon, jag ser dessa skepnader överallt i mina drömmar utom i det ansiktslösa. Kanske ett tecken på att det inte är i det humanoida som jag skall söka det sanna utan i allt annat, i träden, i byggnaderna, i asfalten, i haven.. Ända sedan Freud började analysera människans drömmar har det ständigt ifrågasatts om det går att lära sig något av sina drömmar.. Jag börjar fundera på om det inte är så att våra drömmars reflektioner skall lära sig något om vår falska verklighet vi lever i just nu.. Fysikens lagar har aldrig betytt så lite som just nu. Vi har brutit mot dess klaraste regler för länge sedan och redan nu när vi stirrar oss blinda på det oändliga kosmos inser nog alla med djurisk och primal fruktan att det okända styr vår sfär av existens, inte vetenskapen. Förändring, entropi och mutation är grundvalar i denna rymd och tid. Människorna är och förblir pjäser i ett kosmiskt spel för stort för de små liven att inse.. Och var natt när jag sluter mina ögon ser jag det kosmiska dansa inför mina sinnen, jag ser helveteseldar från tidernas födelse och det fasor som dansar nakna och ansiktslösa vid dess våldsamma sken. Världen är blek och natten lång, men det börjar gry mot dag och jag inser för mina stilla sinnen att livet är underbart just för att det är ett dansande kaos utan riktning, ett kosmiskt offer till det oändliga vi inte kan se, till det okända vi inte kan förstå..

Vetenskapen kommer alltid att sätta ögonbindlar på de som inte vågar se gryningen och det ljus som kommer, själv väljer jag att följa mitt djuriska hjärta. Även om jag skulle slockna utan mer än en sista suck har jag levt mitt liv fritt och öppnat mitt hjärta inför kaos.. Döden har ingen makt för en av den hornkröntes klan..

fredag 30 juli 2010

Bortom dimman..


Chaos cares not for self-preservation, for reason, or for truth..
The essence of chaos is change eternal..

Vad är det som säger att världen har en gräns, att det finns en definitiv sanning som på något sätt går att mäta och datera med exakta medel? Ingenting jag någonsin sett eller upplevt tyder på att världen är en statisk exakt modell, snarare tvärtom att det enda som är definitivt är alltings fraktala ständigt muterande natur. Uppenbarligen är detta även sant om min själ och mina drömmar som ständigt kastar mig från ytterlighet till ytterlighet. En varelse samtalar till mig på sätt som leder mig att inse att mitt liv bara är ett steg närmare min sanna natur, den natur som alltid funnits där kedjad i djupet. Tiden rinner iväg med en rasande fart på både gott och ont.. Reflektioner av det gångna och min brutna resa genom en natur som jag inte kan känna igen mig i bär spår utav den förlorade i sig, en sida jag trodde mig förstört sedan länge men som uppenbarligen fortfarande lurar i de grumliga vattnen av mitt undermedvetna likt Leviathan väntandes på sitt byte.. Natten faller och med den kommer rösten, det okändas andetag vilar tungt bakom min rygg och tvingar mig till nya mystiska insikter..

Vad är då meningen med en resa som inte tycks ha något slut, vad är meningen med en värld där jag själv är lika kluven och förbittrad som tidvattenvågen som slår oresonligt mot kusten. Antagligen är detta vad min resa handlat om från början, ett sökande inte efter sanningen utan efter den insikten jag behöver för att resa mig ur de grumliga vattnen och ta tillbaka de delar av mig som förlorades för så många år sedan.. Symbios och evigt drömmande.. Det är hög tid att dessa delar av mig får ta total kontroll.

Koden håller mig vid liv, styrkan pressar mig mot nya gränser inom det okända och min vilja driver mig att bryta ytan ur dessa djupa vatten.. Må den hornkrönte vägleda mig..

måndag 26 juli 2010

Tomhet, ensamhet, styrka..


My heart is a lonely hunter that hunts on a lonely hill..

Många sömnlösa nätter har jag vandrat över dunkla ängar längs stigar klädda i dimma och dagg. Många har varit min tankar genom åren som fått min styrka att skena mot nya tidigare oanade höjder. Nu står jag här vid vägen jag valt att följa, bakom mig ligger allt det jag valt att offra för att nå fram till vad jag anser är mitt livs högsta mål. Min kod har varit en livbåt i natten som hållit mina sinnen starka och vaksamma. även en sökare som jag börjar inse att tiden är kommen då det är dags att kasta sin sista mantel, det sista som håller mig kvar vid mitt livs historia.. Var natt upplever jag nya visioner av det förgångna kryddade av det okändas väv, historier som jag valt att förtränga och fly undan bubblar upp som vålnader ur en arkaisk kyrkogård. Jag väljer att möta dessa minnen här och nu, för rädsla är ett gift som sakta kryper sig på en och suger den styrka man har från ens kadaver..

En sak håller mig grubblande, kärlek.. För mig har min krigarkod och den ed jag svurit alltid fått stå längst fram i mitt liv, likt den sköld som skyddar mig från besvikelse, svek och tragedier. Ändå fängslas jag ständigt av detta primitiva kall, detta djuriska förhållningssätt till en annan varelse. Kärlek går att jämställa med mycket annat men få saker ger en sådan fasa, sådan plåga, sådan styrka och ett sådant hopp som kärlek..

Jakten verkar vara oändlig och det okända visar mig bara den tid som förflutit i galenskap och inre strid men min dröm förblir stark och klar. Den som inget offrar har heller aldrig någon möjlighet att vinna.. Det okända vakar över mig, jag borde nöja mig med det svaret.. Men ändå väntar jag bara på att främlingen ska förgöra mig..

söndag 25 juli 2010

Mina resor i Oneiros.. Del VII

All the things one has forgotten scream for help in dreams.

Befinner mig på ett sjukhus, uppenbarligen någon form utav psykiatrisk avdelning i ett större komplex. Vad jag gör där är svårt att säga, kanske är det så att jag är där för en utredning, kanske så är jag själv en intagen individ.. Rummen är starkt upplysta av det bleka döda skenet från lysrören och väggarna är klädda med träpaneler i rummet som jag sitter. På borden ligger en stor bunt med papper och diverse maskiner för inspelning och mätning av allt man kan tänka sig. En okänd kvinna sitter mitt emot mig och pratar på ett språk jag inte kan förstå, hennes ord agiterade och otroligt påfrestande. Jag försöker sätta mig upp men min kropp vägrar lyda mig, jag sluter ögonen och någonstans inombords känner jag hur jag faller in i mig själv..

När jag vaknar upp sitter jag framför en skäggig gammal man som tittar på mig lakoniskt med trötta men vänliga ögon. Han frågar mig hur jag mår.. Min omgivning är liknande som den innan med samma träpaneler och bråte som fyller rummet från golv till tak men något är bara så sjukt fel. Mina instinkter vrålar ut i ren antipati över hur fel allting känns men ändå sitter jag där tyst och stilla och betraktar personen som uppenbarar sig framför mig. Han skriver något snabbt på ett papper och börjar vandra runt i rummet förklarande för mig att jag lider av paradoxal schizofreni. För varje steg han tar ekar stegen på ett sätt som bara känns helt fel, allt i rummet känns så absurt och felaktigt att hela min kropp tycks känna av dess felaktighet. Han kommer närmare mig och jag lägger märke till en digital klockradio som står i på bordet. Tiden visar 43:16.

Jag sugs tillbaka i min egen kropp igen och framför mig står den tidigare kvinnan och ruskar i mig, jag förstår fortfarande inte ett ord av vad hon säger. Hon talar till mig uppmuntrande och försöker förklara att jag bara har haft en mardröm. Av någon oförklarlig anledning vet jag att hon ljuger, att någonting är så sjukt fel.. jag vandrar ut ur rummet och följer den långa bleka korridoren mot ett okänt mål, jag tror jag söker efter kafeterian eller ett vilrum men skyltarna visar bara totalt meningslösa symboler för mig. En kakofoni av larm och skrikande personer fyller korridoren när någon patients respirator tycks ha lagt av. Jag sluter mina ögon och försvinner igen..

Jag sitter återigen fastspänd i den lilla kontorsstolen och den äldre mannen förklarar för mig att jag bara haft en mardröm.. Han ler glatt när han ser att jag svarar på hans något omilda uppvaknande och backar tillbaka för att betrakta mig. Någonting med hela hans personlighet känns så vridet fel, som om en stor portion av hans kropp saknas eller inte är där helt enkelt. Hur mycket jag än försöker förstå vad som fattas så lyckas min skeva mentala avbild av hur en människa skall se ut inte pussla ihop något sammanhängande. utanför dörren ser jag nu en skugga mot den möjlkiga vita glaset, en främmande person som tycks stå där och bara övervaka. Den äldre mannen tycks bli irriterad och börjar stega bort mot dörren, världen förvrider sig sakta tills det är en helt annan vision som kröner mina ögon.

Jag ligger fastspänd i en säng, över mig står en vanskapt skäggig man med bara ett ben och ett stort varigt sår i hela ansiktet och stirrar ner på mig. Jag vrålar ut i natten men inte ett ord går att höra, allt stannar i den kroppen som verkligen har blivit mitt fängelse..

tisdag 20 juli 2010

Mina resor i Oneiros.. Del VI

We belong to the sea..

Jag är del av en besättning på en större fregatt på jakt efter vad som kallas för havets hjärta, med bland besättningen är Love, Biffen, Mightor och en hel del andra anonyma ansiktslösa. Havet ligger som en spegelbild när vi lämnar Oneiros hamn på ett hopplöst uppdrag att finna denna mäktiga artefakt.. Av någon anledning bär jag på en stor talisman formad som en stor käke, jag vet att dess krafter är stora men att jag fortfarande bara är en lekman i att utnyttja dess styrka.. Jag, Mightor och ett flertal andra har axlat rollerna som beskyddare, utrustad med en lättare läderrustning och en gladius verkar det mig som om Love som är expeditionens ledare har fått för sig att vi kan stöta på fiender.

Det oändliga namnlösa havet ligger som en spegel framför oss när vi lämnar staden bakom oss, vinden sliter i mitt hår där jag står i fören och blickar ut mot den rasande horisonten. En känsla av ensamhet fyller mitt hjärta med sorg när jag stirrar ner i djupet, jag vet att folk kommer dö.. Efter många dygns resa når vi slutligen en grupp mindre öar som tycks klädas i mörkare barrskogar och lummigare lövträd. På mittenön syns ett högt tornliknande komplex som verkar sträcka sig ut i vattnet, dess arkaiska former trollbinder mig och någonting inombords säger mig att detta är vårt mål. Båtens plankor knakar under tyngden från den nyfikna besättningen som ansluter sig i fören, men något känns fel från djupet av mitt hjärta..

Vi står i land, jag och Love debatterar om en okänd fara som tycks existera i närheten av vår destination, ett skepp som bär segel svarta och skiftande som natten. Färden mot templet tar sin början och med resoluta steg vandrar vi in mot arkipelagens mitt. En mindre sjön pryder den spöklikt tysta öns mitt, i sjöns mitt sträcker sig vår mål upp emot himmelen likt ett enormt finger från en uråldrig tid. Solen speglas mot ett blått sfäriskt föremål i tornets topp.. En mindre grupp utav oss börjar vandra mot sjön för att vandra in i templets djup och kräva skatten som lockar men bakom oss hörs nu höga vrål. En stor mängd skuggor springer mot oss i blind frenesi och utan att jag märker något så skiftar min omgivning, öarna sjunker och kvar blir två skepp och den enorma byggnaden som reser sig från djupen likt ett finger från en gammal Leviathan..


All blir ett virrvarr av vansinne och strid där jag hugger mig igenom allt jag ser för att nå hjärtat i blått som pulserar på toppen av tornet, bakom mig hör jag vrålen från de stupade och de fallna men jag känner ingenting förutom lättnad. Ett enormt skratt hörs bakom min rygg och en våg av saltvatten sköljer över mig och pressar mig mot den nu fuktiga trappan av basalt. En enorm humanoid varelse vandrar fram ibland skuggorna och jag vet av någon anledning om att detta är vad som väntade mig från första början. Dess ögon brinner av hat och stridsglädje men allt den utstrålar är ett begär att själv äga det hjärta som jag själv behöver.. Jag sträcker mig för att nå hjärtats pulserande sken samtidigt som Love och vi båda får en chock när kristallen visas vara helt linsubstantiell. En stor fallgrop öppnar sig och sliter ner oss i djupet av templet där en malström snabbt hugger tag i oss och drar ner oss i det okända.

Allt är hav, det enda jag ser är två skepp och en stor mängd plaskande personer i vattnet. Blod flyter tjockt på vågorna och jag inser att Love och den stora varelsen utkämpar en magisk duell om herraväldet över skeppen, ett utav dem slits i stycken i vad som verkar vara en enorm eterisk näve och jag simmar snabbt mot den fortfarande intakta skonaren. Viljorna som kämpar är så mycket mer än vad materialet kan hantera så inom kort krossas även denna emot vågorna som skummar i dess närhet. En ö uppenbarar sig en bit bort och jag och ett flertal andra börjar simma mot dess stränder tätt förföljda av vår okända fiende. En efter en faller min kamrater offer för de okända fienderna och någonting inombords sköljer av mig. Jag vrålar ut ett namn i vinden och höjer mina händer emot skyn.. En skugga uppenbarar sig under ytan en bit bort och rör sig med en mäktig hastighet emot de fiender som kommit närmast mig. Namnet är uråldrigt och tycks mig omöjligt att minnas men det verkar vara en nyckel till det förgångna.. havet färgas rött av skummande blod när detta djupets monster dyker upp och börjar slakta mina fiender. Det liknar en enorm haj med käkar fulla med rakbladsvassa tänder.. Dess ögon skiftar mellan djupt grönt till kolsvart med varje dödad fiende, dess blodtörst smittar av sig till mig men jag fortsätter pressa mig in mot land. Slakten för med sig en kväljande färg på vattnet som tycks tjockt och kladdigt av slaktade människors blod. Min själs inre aspekt har återvänt till mig..

måndag 19 juli 2010

Odjuret slumrar..


Double, double toil and trouble; Fire burn, and cauldron bubble..

Efter en vecka med utvalda delar av Hovet i Arvika har jag verkligen fått mig en rejäl dos av eftertänksamhet. Jag inser att jag bär på en svaghet som jag inte riktigt kan förgöra och dess förruttnelse sprider sig som en löpeld när själen är svag och odjuret är nära. Någonstans inombords finns det ändå kontroll, en styrka sprungen ur det faktum att jag sedan länge accepterat min något underliga natur. Närheten till det totalt primitiva är vad som håller mig vid liv och det är i denna giftiga intoxikerade källa som jag dricker för allt vad jag har när månen står som högst på himmelen. Styrd av stjärnorna.. Blotta tanken ger mig rysningar..

Ensamheten gör mig gott för tillfället men det kommer kvällar när jag ligger stilla och funderar över vad jag hade kunnat göra annorlunda. Mitt hjärta har sedan länge slitits ur min kropp och nu finner jag bara en längtan där dess bultande slag än gång huserade. Borta är det avgrundslösa hatet och den underbara kärleken, kvar är en gnagande känsla av förlust och en skoningslös vilja att söka mitt hjärtas mening.. Jag lever för hoppet och förändringen, det får vara nog för tillfället..

Mina drömmar blir återigen en nod till det okända och jag har funderat över en återkommande dröm rätt länge nu. Hon deltar i den och lägger ner min livlösa kropp på en blommande äng, min kropp känns som vanligt som ett tunt skall fyllt av en massa inte redo att husera mig. Likt parasiter som strävar att fly från ett redan uppätet kadaver svävar bitar utav mig bort tills bara min kärna finns kvar, sedan vaknar jag.. Vad den kärnan består av är vad som driver mig, vad som håller mig vettig, vad som faktiskt är det egentligen enda jag överlevt på..

Jag söker svar och ledtrådar i de drömmande statyernas dal.. Med lite tur kanske svaret kommer till mig inatt.. Svaret, eller en straffande ängel..

söndag 27 juni 2010

Under en oändlig himmel..


From error to error, one discovers the entire truth.

lördag 26 juni 2010

Litha..


By oak, ash and thorn..

Trädgården på berget är ett riktigt sanktum för denna trötta själ. Sitter här i solens varma strålar och blickar ut över Siljans blåa yta med en slags bitterljuv nostalgisk känsla inombords. Delar utav mig vill bara frysa detta ögonblick i tiden och låta dess fantastiska känsla skölja över mig gång på gång. Spenderade dagen i regenerering av mina trötta sinnen, besökte majstångsresningen och låg på gräset i den växlande molnigheten och kände värme skölja över min kropp i vågor.. Det är något otroligt heligt med midsommar för mig, det är inte för inte som jag betraktar den som den viktigaste av alla högtider. Det är en ny start och även om jag antagligen inte borde tänka i dessa banor så är det även en rening av det gångna året som inträffar. Mitt förbund med den hornkrönte förnyas och jag blicka vidare mot nya horisonter.

Kvällen kommer bli otroligt lugn för min del, meditativ med inslag av förnöjelser i form utav fika och en god bok. Jag har gett mig själva fan på att detta ska vara en uppladdning inför Arvika om några veckor. Många funderingar nu som jag ska försöka bena ut, många tankar som jag skriver ner i min svarta bok, många intryck som sakta förtär mig från insidan. Drömmarna i nattens stilla timmar var lika galna som de var vackra. Kanske är det dags att sluta vara så jävla restriktiv.. Jag vet att jag inte längre har något att förlora..

Björken kastar sin långa majestätiska skugga över gården och det är inte utan en form utav längtan som jag ligger här på gräset i min ensamhet. Att vandra genom livet som den best jag är tar ut sin rätt, även ett odjur behöver en klapp på huvudet då och då. Nåväl, vart jag faller vet bara det okända och dess bok är stängd för mina ögon.. Nu skall det bli en stilla stund på berget, en stilla stund av ren och magisk harmoni..

fredag 25 juni 2010

Fångad i drömmar..


Drinkers them meads and be merry, until them harvester comes..

Litha.. Sommarens mitt och allt står i grönska. Mitt hjärta gläds över naturens styrka och trots att det ser ut att bli en regnig afton välkomnar jag varje livgivande droppe som faller. Blickande ut över Siljan från berget känner jag en känsla av hopplöshet som jag inte haft på riktigt länge. Trots att mitt liv är tämligen okomplicerat känner jag en viss känsla av tveksamhet som jag inte kan skaka av mig.. I hela mitt liv har jag sökt perfektion och antagit att det är genom askes och vilja som man måste gå. Jag har vuxit på fler sätt än jag trodde möjligt men trots allt jag vunnit har jag förlorat så mycket mer..

Är det ett acceptabelt byte att offra sin självständighet mot sin styrka? Vem vet.. Jag drömmer om mina dagars forntid, om vad som en gång var. jag kan inte annat än att ångra vissa beslut jag tagit i mitt liv trots att jag vet att ånger och självförakt är första steget mot undergången. Men de val jag ångrar är att jag inte släppte in mer lycka i mitt liv, att jag inte vågade lite på de känslor jag faktiskt har. Idag spelar det ingen roll, jag är inte samma person som jag en gång var. Ärrad och bränd har jag återuppstått till det vansinne som nu är min natur. En vandrare utan mål, en vålnad dömd att hemsöka maskinen..

Jag gläds över vad jag blivit, och jag är lycklig över att jag nu är bortom det monster jag en gång var. Jag är renad och återfödd till ett nytt öde knutet till stjärnorna. Allt jag önskar nu är att ögonen kunde se mig med samma glöd som jag en gång kastade bort i jakten på min egen personliga perfektion. Men jag antar att vägen framför mig bara har börjat. Det är en lång väg att vandra genom ödemarken. Må denna midsommar vara en vändpunkt, det är dags att återigen blick framåt. Allt jag önskar nu är att få se mina drömmar en sista gång.

lördag 19 juni 2010

Bland skuggorna..


Near the silence, weeping through the sand
Nine are the ways to follow the Zadok's will

Project your gaze to the mighty stars
Searching the light in the Virgo's majesty

There's no peace, no war
Nine shadows on the sand

The scent of her rise to me
From her sepulchral stone

What is fear?
What is dusk?
With me, or against me...

fredag 11 juni 2010

Mitt namn i stormen..



Where is the morning.. Where is the sun..

Trött och härjad, flyktiga visioner dansar fortfarande framför mig i en form av vansinnesdans utan rim och reson. Mitt liv har alltid vart en gåta för mig, vad är det som gör att jag alltid upplever verkligheten på hundratals av plan men när det kommer till andra individer är jag lika trög och svår som en sten som sakta sjunker mot havets botten. Någonstans borde jag ha förstått vad alla tecken lutade åt men jag var för osäker och framför allt för rädd för att våga ta steget hela vägen. Nu betalar jag priset i blod och mardrömmar.. Kanske är det inte för sent att vandra bakåt, jag vet bara inte hur jag skall ta första steget..

Har börjat söka mig mot nya vägar, asketisk träning är trots allt något jag alltid har brunnit för så varför inte trappa upp.. Min kropp har aldrig vart något jag ansett som mer än ett tempel och altare tillägnat det okända men trots alla insikter som pumpar genom mitt väsen är jag fortfarande totalt ensam. Antagligen är det ödet..

Well, tiden passerar allt snabbare och jag blir allt mer övertygad om vad jag måste göra.. Frågan är bara hur. Må det okända skydda sin krigare, jag kommer behöva all styrka jag kan få i den kommande härdsmältan..

söndag 6 juni 2010

Den edsvurnes väg..


The land of fairy, where nobody gets old and godly and grave, where nobody gets old and crafty and wise, where nobody gets old and bitter of tongue..

Har länge sett mig själv falla under någon form utav inflytande som jag inte kan relatera till, i över ett års tid har jag funnit mig själv totalt förlorad i mina egna irrationella tankar och handlingar. För inte allt för många år sedan hade jag en liknande fas och allt det någonsin gav mig var smärta och brustna drömmar. Trött och sliten har jag nu nått den punkten när jag blickar tillbaka ut över allt vansinne och inser att jag verkligen har fallit..

Känner mig hjälplös för tillfället. En känsla av total vanmakt har spritt sig genom varje uns av mitt väsen och tvingat fram känslor som jag trodde jag hade begravt djupt inombords.. Uppenbarligen är detta mitt öde, att ständigt vandra på gränsen mellan sinnessjuk glädje och avgrundsdjup vanmakt utan att någonsin få uppleva livet för vad det verkligen är. Det är ett tung ok att bära men jag lyfter det gladeligen, det finns så mycket jag önskar jag hade sagt och gjort, det finns så mycket som jag stängt in att jag inte längre vet hur jag skall hantera det när skalet börjar spricka.. Två helger i rad har jag nu suttit i någon form utav trans på min säng och funderat för att sedan ge mig ut på jakt efter svar i ett blodtörstigt rus. Drömmaren har blivit ett offer för sin egen fysiska kvarleva, men inte längre..

Mitt liv har alltid existerat på gränsen mellan starka viljor, och nu finner jag att den balansen är rubbad.. Jag har fallit ner till det primitiva och det uråldriga som växer sig stark inombords. Staden har pressat mig över en kant jag trodde var omöjlig att bestiga och nu finner jag mig uppbackad mot en vägg igen.. Ilskan gror och med den beslöjas mina sinnen, men så länge min ande brinner klart i den Hornkröntes salar kommer jag att överleva. Jag må vara ett odjur men jag är fortfarande edsvuren, och dess kall kommer driva mig tillbaka till vad jag en gång var.

måndag 31 maj 2010

Vid flodens slut..


Life is a bridge. Cross over it, but build no house on it..

Har alltid gillat att sitta i parken och mata kråkorna, det ger mig en form utav sinnesfrid som faktiskt inte går att finna på annan plats. På senare tid har jag dock funnit mig oförmögen att hitta tid till att släpa min trötta kropp ut till Haga för att besöka mina vänner. Insikten om att jag så länge jagat något med sådan glöd och vilja att jag glömt bort att fundera över mitt övriga liv har slagit mig hårt och skoningslöst. Jag må vara en rätt hårdhudad individ men till och med en monolith av basalt kan tuggas sönder av tidens tand och jag känner mig rätt sliten efter ett flertal år i stormens öga. Mina drömmar har börjat spåra ur åt alla håll och kanter, vilda färder och resor över fantastiska platser blandas med löften och samtal med mystiska individer under okända stjärnbilder. I en drömvandring relativt nyligen höll jag en lång debatt med ett väsen som flammade av en flytande eld, en sorts primal urkraft som berättade om hur vilsen jag egentligen var. Och varje ord han gav mig utbytte den mot en symbol ristad på min kropp..

Kanske är jag alldeles för naiv i mitt sökande efter någon form utav permanens.. Har alltid vart lika föränderlig som den vind som mejslar mig år efter år men mitt hopp brinner fortfarande klart och jag har en dröm som aldrig kommer att dö oavsett om den faller samman med mitt kadaver när tiden är inne.. Livet är en underlig tillställning och jag är inte säker på om detta är platsen för min upplysning. Kanske är detta bara en transportsträcka för att se om jag har vad som krävs, kanske är jag bara ett troll under en bro som förgäves väntar på en bock att kalas på..

Vem vet.. Vem vet..

torsdag 27 maj 2010

Mina resor i Oneiros.. Del V

Welcome death, quoth the rat, when the trap fell..

Jag står någonstans i skogen, en herrgård med tillhörande ladugårdar är insprängd i den idylliska lummigheten. Detta är vad jag kallar mitt hem, en plats att fly undan allt det som jag hatar. Familjen som består utav en man, en kvinna och deras två barn bor där och pendlar till ett jobb jag inte känner till. Min roll i det hela tycks oklar i början då jag mest upplever händelserna från något slags utanförskap. En lite flock med råttor bor i närheten av herrgården, mannen i hemmet för ett konstant krig för att göra sig av med detta trots att jag sätter käppar i hjulet för honom konstant. Det är inte av ondska utan snarare av den där mänskliga idiotin som driver människor i stort. En grupp hantverkare hyrs in, skumma typer som skall renovera och reparera diverse skador på byggnaderna. Någonstans längs med vägen tycks något bli skevt, en glimt av genuin ondska dyker upp i arbetarnas ögon.. Deras motiv är ondska och deras mål är kvinnan som har en ledig dag, hur jag vet detta är oklart men på något sätt är jag knuten till den platsen där allt utspelar sig.

En natt vaknar jag upp, marken omkring mig är uppbonad med torkade löv och andra små håriga varelser. Jag vandrar ut och känner den kalla friska luften slå mot mina sinnen, det luktar av fuktig sommaräng och månen lyser starkt över hedarna. Jag hör ett rop på hjälp, det är kvinnan.. Någonting inom mig slår över, jag vandrar iväg med resoluta steg med en kropp som inte helt känns som min egen. Av någon anledning står ytterdörren öppen och på gårdsplanen ligger mannen i huset blödande med ansiktet nere i leran. Ett stort gäng bilar står parkerade i närheten, bilar som jag sett förut men inte kan placera. Min syn förvrängs och jag tycks uppleva världen utanför min kropp, jag ser en annan scen utspela sig i en annan del av huset. Den groteska ledaren för hantverkaren står och stirrar ner på kvinnan med lysten blick, hennes ögon är fyllda av fruktan och hon håller sonen i sin famn där hon står upptryckt mot väggen. Bakom massan av hantverkare hörs ett primitivt djuriskt vrål. Någonstans inom mig känner jag på mig att det odjur liknande en enorm monstruös råtta som uppenbarar sig vrålande efter blodshämnd är jag. Världen förvrängs igen och jag ser ut från ögon som är förmörkade av hat..

söndag 23 maj 2010

Natten faller..


Wake up and smell the ashes..

Någonstans inombords kommer jag alltid att bära med mig en liten del som ständigt undrar vad fan övriga skalet håller på med. Folk antar att jag bara spårar ur som vanligt men i själva verket är det inget jag kan rå för, det bara är så lika säkert som att månen stiger om nätterna för att sprida sitt bleka sken över vidderna. Kaos manifesterad i en kropp som helt enkelt tvingas hänga med på allt det som sprider sig likt tentakler ut i en verklighet jag inte förstår mig på.. Det är lustigt hur livet verkar ge mig nya bekymmer att bekämpa konstant. Har fått reda på att jag måste flytta ut ur min nyvarande lya i höst, preliminärt till Oktober.. Så vart tar denna krigare vägen då? Bara det okända vet, men den hornkrönte kommer vägleda mig återigen.. Har inga direkta planer men jag ska försöka traggla mig ur en form utav planeringskataklysm, måtte det tysta vägleda mig..

Livet går vidare och natten kallar.. Kanske kommer dess drömmar och resorna till Oneiros ge mig något att gå på. Eller så får jag helt enkelt bita i det sura äpplet när det kommer.. Min vilda styrka står mig bi, men denna maskin kommer helt enkelt nöta ner mig bit för bit, lager för lager..

torsdag 20 maj 2010

Mina resor i Oneiros.. Del IIII

A quest without end..

En liten fågel berättar för mig att jag måste fly, att jag måste lämna den massa av cement och neon jag befinner mig i bakom mig. Hans små ögon tittar på mig med en sorgsen blick innan han flyger bort mot den brandgula brinnande horisonten som kastar sin himmelsburna eld mot en okänd fiende. Min kropp känns ovan, som om den bar på ett extra lager hud och jag ser mina armar täckta med snirklade mönster som mest påminner mig om någon form utav karta eller labyrint, men över vad. Jag vandrar runt i det kalla gråa landskapet med en känsla av ensamhet som inte går att skaka av, jag ser en tunna regnvatten vid sidan av vägen, i dess djup ser jag en myriad av små foster simma runt och slita i varandra. En gammal man med härjat utseende vrålar och springer fram mot mig med en stor stav i handen, han motar bort mig från tunnan och stirrar på mig med ett tomt uttryck när han börjar förtära tunnans innehåll. Jag lämnar, den ansiktslösa främling som tidigare lovade mig en väg hem genom det okända dyker upp, han håller ut en flaska i grön kristall och vinkar manande. Jag vandrar fram mot honom orädd och utan tvivel, hans hand greppar min axel och han nickar menande innan allt svartnar..

måndag 17 maj 2010

Reflektioner..


The beasts around me are nothing compared to the beast within..

Livet kan verkligen sätta en i situationer när man bara kan stirra sig blind på verkligheten utan att se svaret man söker.. Just nu har jag nått ett mellanläge när jag varken kan pressa mig framåt eller falla tillbaka till ett mer tryggare tillstånd.. Mina drömmar blir mer hektiska och stör min sömn på sätt jag tidigare inte har upplevt, skräck och plåga har bytts mot sorg och en känsla av förlust. Jag drömmer, och jag ser inom mig den gyllene verklighet som tycks sväva där i utkanten av mitt undermedvetna. En plattform av ren okänd energi som skall föra mig till nya världar, till nya platser, men hur jag än kämpar för att ta mig fram ligger alltid hinder i min väg. Det okända skapade i mig en krigare stöpt i tro och vilja men frågan är till vilken mening om mitt liv aldrig tycks nå fram till sitt mål.

Har nått fram till någon form utav existens där jag faktiskt trivs med mig själv, en känsla jag både är ovan vid och föraktar. Någonstans inombords gror det en vilja att söka sig bort, att lämna världen bakom mig och bara fly.. Kanske greppar jag min yxa en vacker dag och vandrar ut som det hyrsvärd jag är, följer den hornkröntes väg och klär mig i rollen som en sökare igen bärande emblemen av den som betalar bäst.. Nåväl tiden kan dra åt helvete vad mig anbefaller.. Har för mycket vilande inombords för att någonsin bry sig om trivialiteter som åldrande, tid och rum. Tids nog kommer skördaren slita själen från min kropp, men fram tills dess är jag den skogsbest jag alltid har varit..

tisdag 11 maj 2010

Från djupet..

There comes a time when the life we know falls short. We are trapped and look for answers, and we find hope burning in dark places. Only then do we take our first step to freedom...

Tankar kan slå hårt mot den vilja som håller en vid liv och vissa stunder när jag sitter och lyssnar på fåglars sång i den gryende morgonen kan jag nästan känna mig fridfull.. Men allt är bara en fasad, en tunn tunn yta likt den perfekta spegeln på en lite tjärn i skogen och under dess hinna vilar min sanna natur. Känner mig hjälplös.. Jag har så länge sökt stärka mig, ge mitt liv en ny form av mening, kastat mig mellan ytterligheter men ständigt ligger samma känsla kvar och gnager på min insida. Jag är och kommer alltid vara förlorad i mina egna tankar..

Livet har gett mig en chans att förverkliga mina drömmar och mina förhoppningar, men livet har även gett mig avgrundsdjupa kval och plågor som hemsöker mig om nätterna.. Ibland undrar jag om det är balansen, om detta spel är vad som håller oss mänskliga. Natten skyler dessa motiv och skänker mig visioner så rena och klara att de sakta håller på att förtära mig levande. Jag vet vad jag vill men jag vet inte varför.. Jag förstår inte mig på min egen skuggas vilja att överrumpla mig, den gamla drakens vilja till strid är starkare än min egen vilja för list. Känslorna håller mig vid liv, håller mig stark och framför allt håller mig någorlunda vettig i skallen. Rationaliseringen har misslyckats, jag frodas i det kaos mitt inre väver och nu ser jag sanningen bakom mitt eget skal.

Och allt jag söker just nu är att beskydda, att slå mina vingar runt de jag älskar och väsa mot den värld som gör sitt bästa för att störta dem.. Men jag är inte dörren, jag kan bara visa den.. Och själv kommer jag alltid vara försatt i samma tankar..

onsdag 5 maj 2010

Mina resor i Oneiros.. Del III

Who are you..

Jag vandrar längs med en gata belamrad med folk, överlevare från vad alla säger är undergången för oss alla. Något inombords säger mig att så inte är fallet. Jag ser en rabiat individ gå förbi mig med en lång kniv intryckt i sin biceps, på en ren nyck rycker jag ur den och vandrar därifrån. Någon försöker desperat sälja saker i skuggan av ett stort staket, på filtar ligger diverse snidade trädetaljer och läderhantverk uppradade. Inser att jag behöver bege mig därifrån, och det snabbt. Jag finner ett hölje bland alla de skeva ting i läder och tar det helt sonika utan att kasta en blick på de ansiktslösa. Jag vandrar bort till de som kan ses som min grupp. Min bror är där, han säger att min familj flytt till stugan i skogen, och så börjar vi vandra..

Vi når fram till stugan, Peter väntar på trappen, han svälter och söker mat och husrum. Vi vandrar in i den varma och svagt upplysta stugan, det är natt och fortfarande sjunger ugglorna sin still vaggande serenad. Man hör smällarna i horisonten, ljudet av ett krig som antagligen kommer bli civilisationens död. Kokar en kopp te och inser att det är fler som sökt sig till stugan i skydd, en del ansiktslösa men många av de jag känner. Söker mig till ensamheten och vidderna utanför..

Skogen för mig bort, vandrar länge sökandes efter ett tecken. Inom mig brinner den glöd som alltid håller mig stark, den glöd som skänker mig trygghet i en värld av ordning.. Minnen staplas på varandra och min styrka växer, världen blir vit och jag faller ner på knä i den fuktiga mossan. Hennes röst ekar samfälligt med mitt odjurs. Lev..

Jag står på klippan och blickar ut över ett döende landskap. Träd står vittrande längs med sidorna av en uttorkad flod som hyser ett fåtal pölar av vatten, den sista källan till liv i en annars så karg horisont. Jag ser att jag inte är ensam. En grävling har sökt sig till min sida och sitter nu vid mina fötter sökandes värme och närhet. Den tittar på mig med sina lite molokna ögon och jag lyfter upp den i min famn. Tillsammans vandrar vi genom det spöklika landskapet följande det som jag bara kan kalla min instinkt. Solen sprider sina varma stråla över nejden och ur askan där jag gått ser jag gräs och skott spira upp nästan som genom magi. Jag sätter ner grävlingen vid en oas i ödemarken. En liten källa och ett träd med frukt, viskandes hör jag profetian om vad som en gång skett och vad som skall ske igen..

måndag 3 maj 2010

Det okända..


When the history of my origins is written,
your species will only be a footnote to my magnificence..

Onsdag morgon.. Gick upp tidigt för att ge mig på murgrönan.. Tror jag fick till det slutligen men det återstår att se.. En växtbädd och mycket artificiellt ljus skall nog göra susen. Önskar på något sätt att mitt liv vore något annat just nu och för tillfället är jag fast i en malström av känslor och tankar. Hade jag kunnat göra det på ett annat sätt? Är jag så förlorad att denna existens inte ens kan hantera mitt väsen? Oklart.. Folk ser mig inte som ett odjur, men borde dom inte det? Allt jag vet är att jag håller min övertygelse nära mitt hjärta. Skall hem till bergen igen i helgen, hem och verkligen ta tillvara på varje sekund av den jord som jag en gång låg.. Inombords pågår den mentala rötan.

Börjar känna mig allt mer frånkopplad. Allt mer död..

Mina resor i Oneiros.. Del II

What else, if chaos turns all forces inward
to form the shape of a simple flower..

En rulltrappa för mig uppåt, bortom. En mängd med människor trängs i myllret, mitt skal pressas mot alla dessa okända stadsskallar under lysrörens fladdrande sken. Mitt i denna massa känner jag hur någon försöker bestjäla mig på min plånbok, en ilska flammar upp inombords över detta och jag vänder mig om och ser en man i alldagliga kläder som möter min blick. Utan att reagera skallar jag honom så hårt att han tappar balansen och faller handlöst ner för den långa rulltrappan och sliter med sig en mängd människor i fallet. Jag blickar ner mot den kalabalik som skapats och finner någon form av lugn. Rulltrappan stannar.

Jag står uppe på toppen vid någon form av underjordisk perrong. Ett fåtal ansiktslösa står där och stirrar tomt på väggarna, de gör inget men hur jag önskar att de åtminstonde haft ett ansikte eller gett ifrån sig ett ljud då och då. Tystnaden är total och det dunkla spåret ligger öde. Jag vandrar fram till en bänk för att sätta mig ner, en blodig kniv sitter inhuggen i stenen bredvid den mörka bänken i trä. Ett ansiktslöst barn blickar ut från en bild som hålls fast mot väggens cementerade hölje. Ett tåg hörs i fjärran, luften börjar vina omkring mig och för med sig en lukt av mylla och förruttnelse, en lukt av träsk. Det bleka diffusa tåget rullar in på perrongen. Jag kliver ombord.

Världen far förbi utanför mitt fönster i en stadig takt. Jag blickar ut över bleka karga vidder vars trakter är okända för mig. Månen lyser ner på dess yta och kastar ut mytiska reflektioner från omgivningarna. Jag ställer mig upp och vandrar ner för det rullande tågets trånga mittengång. Stolarna är mjuka och fräscha till utseende men kastar ifrån sig denna stank. Någonting tycks bara så väldigt fel med hela min omgivning. Mitt i gången möter jag en stor biljett kontrollant, utan att tveka sträcker jag fram min hand med handflatan uppåt. Ett okänt sigill brinner i min handflata och kontrollanten stirrar tomt på dess snirkliga mönster innan han stämplar bort en liten bit av min hand och nickar vänligt. Jag blickar på det cirkelformade hål som nu pryder min handflata och det svarat geggiga som rinner ur dess öppning. Likt tjära flyter det långsamt ner mot mina fingrar. Jag fortsätter vandra bakåt i tåget.

Landskapet utanför har åter bytts ut, staden är återigen tillbaka med sina vidriga tinnar och torn. Höghusen radar upp sig omkring mig och tåget stannar till vid en kal plattform utan skyltar eller trappor. Jag vet att det är dags att kliva av. Något väntar på mig där i dunklet, något har alltid väntat på mig. Hon står där, hennes utseende är totalt främmande men ändå vet jag att det är hon. Hennes ögon brinner av samma glöd som alltid. Med ett steg inser jag att hennes kropp numera har samma karaktär som en björk, den vita huden utbytt mot blek näver smutsig av smog och skräp. Hennes rygg kröns av mäktiga grenar som flödar över hennes huvud likt en konstig huvudbonad och hennes hår är löv och grenar. Hon sträcker fram sin hand med ett varmt om än onaturligt leende. Jag återgäldar gesten. Min hand är ej längre densamma..

Allt förändras och världen faller omkring mig, jag står i någon form utav park. En motorväg skymtar i horisonten och omkring mig faller löven. Det är kyligt i luften men solen värmer genom den tunna kaskad av löv som finns kvar. Känner mig obekväm, hela mitt väsen känns malplacerat. Det är något som är fel på mig. Jag börjar vandra mot den högsta toppen för att söka något slags svar på vart jag är. En tunn strimma är allt som återstår av den stig jag följer, ett tecken på att vart jag än är kan det inte vara många vandrare som gått här förut. Toppen på kullen visar bara mer skog, vart jag än blickar ser jag skog och kyrktorn. Min hand värker. Min ilska växer. Någonstans inom mig hörs det primitiva, det uråldriga som jag bjöd existera i mitt tempel. Efter en stund i solskenet börjar jag vandra ut mot en av de många kyrktornen. Stiglös traskar jag på genom tät och höstklädd vegetation..

fredag 30 april 2010

Beltaine..


I am The Woodsie Lord, The Trickster of legend!
If you be thirsty, fleshthing, drink of me.
If you be hungry, then feed for I am the honeymaker and the jacksberry!
I am the leaf that feeders on the fleshed ones.
Thems that calls themselves Builders and wielded up a hammers against me!

Mina resor i Oneiros.. Del I

Let your mind start a journey through a strange new world..
Leave all thoughts of the world you knew before..

Jag anländer vid bron. Det är en gammal bro som klippt ur sagorna och dess mossiga stenar har för mig kommit att symbolisera förändringen och dess kraft. Skogen ligger tung och mörk omkring mig och jag känner myllan under mina nakna fötter. Flodens porlande ljud känns lugnande och jag börjar sakta vandra mot mina inre domäner. När jag tagit mig upp på bron ställer jag mig och stirrar ner i flodens stilla klara porlande vatten. Ett ansikte jag så väl känner igen dyker upp vid sidan av mitt eget. Det är ett vildsint ansikte, avlångt och spetsigt med huggtänder prydande den lilla leende munnen. Världen suddas ut.

Jag sitter på ett tåg, det är höst ute och kupén jag ockuperar är tom bortsett från en för mig okänd kvinna. Hon är klädd i en vardaglig utstyrsel och bär en stor amulett runt sin hals, hon läser en bok vars innehåll jag inte kan uppfatta. Tåget bromsar in med ett skrik och jag rusar upp för att se vad som händer. Utanför en av dörrarna på ett träd ser jag en grupp människor som verkar stirra på något eller någon som ligger på marken. Jag tacklar mig igenom massan och finner Adam liggandes där med ett enormt blödande sår över buken. Blodet forsar onaturligt upp och en ansiktslös människa försöker ge någon form av första hjälpen. Utan förvarning reser sig alla människor runt honom upp och går och såret börjar blöda ymnigt, jag hör en röst inom mig som ber mig hjälpa honom så jag gör mitt bästa för att försöka göra ett tryckförband.Blodet fortsätter pumpa och jag känner hur någon iförd ambulanspersonal sliter undan mig från kroppen, jag går..

Jag vandrar länge bort från tåget och olyckan och hamnar slutligen på en lång väg. En okänd ung man har följt med mig och han mumlar något knappt hörbart under sin tunga väsande andning. Det blir skymning snabbt och jag ser hur månen börjar vandra upp på himmelen. Någonstans i horisonten hör jag en ugglas stilla hoande, ett ljud som fyller mig med en viss form utav frid. Vi anländer till en liten by. Dimman har smugit sig ner i dalen där byn ligger och månljuset kastar sitt bleka illuminerade ljus över dalgången.

Verkligheten skiftar och jag står inne i ett hus. det är ett gammalt hus, fullt med bråte och med ett golv vars knarrande skapar en tung känsla av olust. Jag är ensam. Tystnaden är otroligt intensiv och det enda jag hör är mig själv vandrandes över de knarrande golvet. Någonstans ser jag en spegel, men innehållet verkar otroligt skevt och förvrängt, det ser ut som en man men samtidigt är det svårt att säga. Det är inte jag så mycket har jag insett när det plötsligt hörs ett döende ylande från utsidan. Jag försöker lokalisera en dörr i det dunkla och belamrade huset men till ingen nytta. Dörren existerar inte..

Jag möter upp en samling av mina goda vänner, många utav dom tittar på mig med igenkännande och glada miner men en del tycks skräckslagna över min existens. Jag blir fundersam över vad det kan vara som gett det intrycket av mig när jag inser att jag fortfarande är blodig, mina händer och armar är täckta av det klibbiga blodet som känns som en honungsliknande hinna. Jag blickar mig omkring efter något att tvätta av mig på min finner inget. Jag vänder mig om för att söka efter någon att be om hjälp ifrån, någon som inte verkar livrädd för mig.

Jag står i en galleria, mitt i maskinen. Omkring mig vandrar ansiktslösa människor i en otroligt långsam takt. I min hand håller jag en liten död katt, dess ansikte förvridet i plåga. Den talar om för mig att jag må hämnas dess död på stadsskallen som utsatt den för så mycket ondska. Den berättar för mig att den vill hjälpa mig hitta hem, till den mörka urskogen som en gång födde mig och det berg som en gång ska bära min kropp till återfödelsen. Min ilska flammar upp som en visuell kraft, mina sinnen förmörkas av det bestialiska väsen som lever inombords. Jag vrålar mot skyarna och lägger den döda katten på min axel, dess klor borrar in sig i min hud. jag börjar vandra mot den plats där mördaren sägs befinna sig..

torsdag 29 april 2010

Lämna världen bortom..


We shall see that at which dogs howl in the dark,
and that at which cats prick up their ears after midnight.

Jag är trött.. Våren har verkligen brutit ut och överallt ser jag tecken på den kraft som är det vilda kaos.. Vandrar genom dessa asfalterade marker och ser kraften i det vilda slå rot och bryta sig genom gatsten, betong och metall med den kraft jag själv söker efterlikna. Men något felas ständigt.. Kanske är det så att jag tillbringat för lång tid i staden, stagnationen börjar sätta sina spår. Jag drömmer om bergen, om skogarna och om sjöarna. Den mark där jag vuxit upp och den magi som de blåa bergen emitterar nattetid. Har börjat planera en resa upp, bort från denna kittel av murbruk och maskiner, bort från all civilisation och allt det jag avskyr..

Världen tycks vara på min sida för tillfället, men verkligheten är en nyckfull entitet som man aldrig kan lite på.. När som jag minst anar det kommer jag antagligen stå där under månens bleka strålar vrålande mot månen som brännmärkt mig med sin glöd. Jag längtar efter ett utbrott, efter djuret som viskar inom mig..
Dess väsande upphör aldrig.. Och jag gillar det..

söndag 4 april 2010

Visioner..


But some of us awake in the night with strange phantasms of enchanted hills and gardens, of fountains that sing in the sun, of golden cliffs overhanging murmuring seas, of plains that stretch down to sleeping cities of bronze and stone, and of shadowy companies of heroes that ride caparisoned white horses along the edges of thick forests; and then we know that we have looked back through the ivory gates into that world of wonder which was ours before we were wise and unhappy.

Konstiga drömmar har hemsökt mig på senare tid, men aldrig förr har de varit så tydliga i sitt visionära material som de jag bestraffades av inatt. Kanske är det så att även jag är ett offer för min egen gränslöshet, men om det är straffbart att vara fri och levande som aldrig förr tar jag gärna yxans fall över min nacke vid tids ände. Jag har gjort många dåliga val i mitt liv men ett val har hemsökt mig i så många år nu och var natt påminns jag om dess konsekvenser. Ibland undrar jag hur mitt liv sett ut på andra sidan, hur jag hade existerat om jag bara burit ett starkare mod, om jag hade vågat ta stegen som för mig då var omöjliga att ta. Ånger är inget jag brukar bära, men samtidigt kan jag inte hjälpa än att hata mig för min verklighet. Kanske är det för det bästa, kanske är det vad som måste ske..

Mina resor för mig tillbaka till den platsen, hopkurade i mörkret med bara hjärtslagen som stöd för vår existens. Det var då jag insåg att jag bara var ett odjur fördömt att vandra runt i denna kropp. Vad hade hänt om jag faktiskt gett mina drömmar en chans att rota sig, vad hade hänt om jag följt mina instinkter istället för den djupt rotade rösten som demoniskt för mig vidare genom vardagen på både gott och ont.
Vad..
För sent att ångra sig nu, för sent att stirra tillbaka på det som gånget är men det är med en tung bitterhet jag accepterar det mina visioner har förtäljt mig. Kan jag verkligen göra något åt detta eviga krigande inombords eller är det en gång för alla för sent att gå tillbaka. Man gör vad man måste för att överleva.. Allt det jag gjort har lett till att jag blivit starkare men vägen har aldrig vart annat än en dimmig stig och kanske hade den andra vägen lett mig till en mindre snårig plats full av glädje och skratt istället för detta tempel av styrka och övertygelse.. Vem vet, eller snarare vad vet..

Må den hornkrönte leda mig genom gröna skogar..
Må jag finna mitt hem..

tisdag 30 mars 2010

Kaos..


When we long for life without difficulties, remind us that oaks grow strong in contrary winds and diamonds are made under pressure..

Dagen gryr och man känner hur luften pulserar av den livgivande värmen som snart kommer ge livet åter till de otaliga sovande blommor. Världen går mot behagligare temperaturer och även om vintern vart sagolik på många sätt skall det bli skönt att se hur denna sommar kommer utspela sig. Har varit ett rent kaos den senaste tiden och mitt liv har verkligen gått från lugnt och sansat till en smula tumultartat med mer eller mindre skeva lösningar på alla problem som kastats framför mig likt japanska skolflickor framför tåg. Detta är vad som är en av mina stora styrkor, min orubbliga syn på det okända och livet. Hade jag inte vart så kylig och på många sätt beräknande slug hade nog mitt liv gått på grund sedan länge. Allt det blod som fällts i den hornkröntes namn har hjälpt stärka mig i grunden och gett mig en fördel som enbart kan beskrivas som omänsklig.

I övrigt vandrar jag vidare i kaos.. Allt det jag gör för tillfället har mer eller mindre med kaos att göra även om vissa delar som jobb och mat tenderar bli en smula slentrian. Mina projekt just nu är att fantisera ihop min framtida roll till Skymningsland och att tillverka en riktigt tung after the bomb utrustning som skall få den mest rådankade av cyberpunkare att blekna av avund. Det andra projektet jag har är att vinna tillbaka något utav mitt gamla liv, nämligen min viljestyrka och den disciplin som tvingade mig utföra ting och handlingar bortom mina gränser. Jag har förlorat den till viss del men den ligger där och ruvar under ytan..

Om jag nu bara kunde återta den kontroll som odjuret stulit..
Om jag bara kunde nå mitt mål..

lördag 20 mars 2010

Ostara..


I flee who chases me, and chase who flees me..

Well, så går vi verkligen mot ljusare tider och med det ny styrka. Det okända verkar ytterst välvilligt för en gångs skulle och nu har jag rejuvenerat min tidigare så trötta kropp. Dagen till ära skall jag ta det extremt lugnt med lite träning i Haga, en stor dos med vila och allt det där pysslet som har släpat bakom så länge. Tänkte ta mig i kragen och sy klart det som måste lagas(vilket numera är en hel del..) och fortsätta med min allmänna härdning och funderande. Solen skiner och på måndag börjar jag jobba heltid igen så detta var verkligen den sista veckan av ledighet jag hade. Skönt då att jag är otroligt laddad inför att driva runt och pyssla med det numera allt snabbare växande livet som springer upp ur marken omkring mig.

Maskinen ligger som vanligt som en stor blöt fläck utanför dörren och allt det skräp som stadsskallarna slängt omkring sig under vintern töar nu sakteligen fram.. Det ser förjävligt ut och man önskar verkligen livet ur de som inte kan tänka längre än sin egen jävla person..

Även mina drömmar verkar vilja säga mig något, var länge sedan mina nattliga visioner var så klara och otroligt levande.. Nästan skrämmande när man inte kan skilja på vad som är min vakna upplevelse och den när jag sover, skrämmande men underbart. För ett liv jag lever är ju fritt från de bojor som ändå hängs över mig under mina resor i vardagen. Nu ser jag fram emot datumen 26e Mars och 8e April med ett sneaky leende på mina förvridna läppar. Lever som jag lär, all styrka kommer inifrån..

lördag 13 mars 2010

Nattens krälande timmar..


One can't love man without hating most of the creatures
who pretend to bear his name.

Världen fladdrar förbi utanför, en gryende strimma av månljus krälar långsamt över himmelen sökandes efter ett byte. När man vandrat över stadens neonbelysta asfalt, genom maskinens gränder och bortom börjar man till slut acceptera dess stank som något man måste leva med. Skogens kall är fortfarande min själs Panacea, det enda som håller mig stark och någorlunda klar. I staden, maskinen, är min själ lika kluven som alltid.. Drömmaren söker visionerna och sitter i halv paralys stirrandes på alla de scener som spelas upp i mina själars landskap ackompanjerat av odjurets vrål efter total frihet. Att bli galen i en stad som denna kan inte vara allt för illa, men jag ser hellre att jag lever för hoppet än för katatonin. Värmen sköljer över parkerna och livet kommer snart påbörja sin färd tillbaka till verkligheten. Jag har fåglars sång och den fyller mitt hjärta med glädje. Det gör ont tider som dessa..

Har börjat ge upp vissa tankar som frodats i mitt inre en längre tid nu, hopplösheten har ett ansikte och ju längre man låter sina ögon vandra över denna medusa desto större är risken att man aldrig kan sluta dem igen.. Låt vad som sker ske, det okända har planer för mig men vad kan jag inte säga, antagligen är det inte meningen att jag skall veta.. Så nu stiger jag ned, denna mångalna best som en gång i tiden ylade under stjärnorna i de norröna skogarna.. Nu stiger jag ned och accepterar att jag inte är mer än ett djur.. Även odjur kan drömma, men i dess drömmar är det kråkan som styr, och aldrig mer kommer människan att nå fram till dess hungrande hjärta..

tisdag 2 mars 2010

Skuggors sång..


I choose to change my ways..

söndag 28 februari 2010

Hemsökt..


...And my soul from out that shadow that lies
floating on the floor shall be lifted...
nevermore!

Nätter kommer och nätter går och aldrig har jag funderat så mycket över verklighetens lagar som nu. Har alltid antagit att det är något som inte stämmer med vad jag kallar verkligheten och min tilltro till detta är vad som hållit mig någorlunda stabil. Men vad är det egentligen för mening med stabilitet om det bara tillför mera stagnation, status quo.. Är antagligen för trött för att både tänka och existera just nu men ständig sömnbrist har en förmåga att tvinga in tankar i ens undermedvetna, tankar som annars snabbt skulle drivas bort av mina egna instinkter. Men när odjuret redan slumrar inombords drömmer det, och dess drömmar hemsöker mitt eget liv..

Imorgon, om några timmar, är det mars.. Och så ha två månader gått på det nya året. Får känslan av att detta år kommer gå i samma spår som det förra, en lång rad av oegentligheter som kommer leda till större mental stagnation, tvångsmässig isolation och någon form av psykisk härdsmälta för att runda av. Viskandes frågar odjuret sig själv vem han är i hopp om att få ett svar viskandes tillbaka. Den natten då den viskande rösten försvinner kanske jag vaknar upp och ser världen med nya ögon. Och den dagen kanske människan upphör att idka politik, naturförstörelse och allmänt förinta sig själv i en karusell av överkonsumtion, girighet, droger och förstörelse..

söndag 21 februari 2010

Fimbulvintern..


He who does not understand your silence
will probably not understand your words..

Trots detta fördömda jävla smältväder kommer det ju uppenbarligen en ny våg av kyla som sveper ner över den här klena maskinen i ett försök att återigen störta stadsskallarna i förtvivlan och ångest. Nåväl, så länge det finns kyla finns det hopp i denna världen och just nu känns temperaturen inom ungefär lika djupfryst som den som lockar mig på andra sidan dörren.. Vem hade kunnat tro att detta katatoniska kräk faktiskt skulle kunna komma att platsa i den här verkligheten utan några som helst former av hjälpmedel. Det är mina drömmar som driver den motor som så troget för mig vidare, och de drömmarna skall jag krydda en smula nu med min egen krassa och skeva humor.. Det är dags att slockna och söka sig till Oneiros portar..

Om jag bara kunde sluta vara så distraherad av diverse...

fredag 19 februari 2010

Insidan..


Everything has its wonders, even darkness and silence,
and I learn, whatever state I may be in,
therein to be content..

Genom sökande kommer insikt, och genom insikt kommer vishet.. Så sägs det iallafall men jag skulle vilja tillägga att visheten ibland kan bytas ut mot en stark våg av desillusion. Vad skapade detta skal som nu driver runt vilsen i en värld som inte kan hantera varken utsidan eller insidan. Stjärnorna håller en sällskap i natten när man står där förlorad i sina egna tankar, maskinen tycks sova och människorna håller sig inne i skydd mot allt det skadliga som kryper runt bland dessa kuggar. Att jobba natt ger en känsla av att något annat vakar, det eviga, det okända. Men samtidigt är detta skal som betraktar dessa stjärnor inget annat än en fasad, en kuliss som lika gärna kan slitas upp av kraften som den kan stärkas av den..

Att vandra längs vägar man inte helt känner igen sig på kan vara skrämmande, men det är även det första steget man tar på vägen mot att finna sig. Så vad är detta drömmande odjur någonstans, och vem förde dess skal till denna värld. Kanske är detta bortom min kontroll. Kanske är det inte meningen att man skall veta allt. Verkligheten är bara en barriär den med, styrd av vad krafter som håller tillbaka tidens flöden.. Det enda jag vet säkert är att livet i sig inte kan vara helt fel att jaga, men man kan lätt känna sig förlorad i dess väv..

Vi är vandrare, sökare och fallna gudar..

Tanken sliter sig inte loss i första taget, det okända kallar..

torsdag 11 februari 2010

Drömmar..

It's just in the aura, the ambience,
particularly when the moon is full..

Här sitter man snörvlandes med en Whisky i näven och försöker få vardagen att verka en smula mindre melankolisk än vad den egentligen är. Har nött igenom Bioshock 2 och har en hel hög med vettiga saker som jag borde ta tag i men då mina endorfiner är på rekordlåga nivåer föredrar jag att sitta i min stol, lyssna på massa skev musik och kontemplera det faktum att den hornkrönte garvar åt mitt öde från andra sidan skogen. Nåväl för att sprida min glädje vidare, och kanske framför allt till Bettan skall jag härmed bombardera mig själv och alla andra intresserade med otroligt bra, drömmande och framförallt atmosfärisk musik.. Kan tycka att den här högen får räcka, speciellt när det är rätt enkelt att fortsätta när man väl börjat klicka sig runt på youtube.. Självklart fanns inte hälften av all skit jag hade tänkt mig presentera men vad skall man göra när Youtube består till 50% av katter och 50% av boobs...

Numina - Drift Catalyst


Steve Roach - This And The Other


Desiderii Marginis - The Sweet Hereafter


Eric Brosius - The Overlook Manor


Kammarheit - Hypnagoga


Ancient Tundra - Nostalgic Depression



Gustaf Hildebrand - Dead Transmissions


Lustmord - Black Stars


Atrium Carceri - Observatory


Nurse With Wound - Soliloguy for Lilith


David Helpling & Jon Jenkins - The First Goodbye


Coldworld - Winterreise


Nordvargr - Lament


Vinterriket - Der Tod Wuotans (Burzum Cover)


Alio Die - Sine Tempore Part II


Biosphere - Hyperborea


Amethystium - Autumn Interlude



Well, vart en hel hög med intressanta titlar av alla möjliga former av mörk atmosfärisk musik, men tro mig när jag säger att det finns oändligt många fler album ute i drift och att hitta guldkornen är som att gräva efter diamanter på botten av en latrintank.. Det är ett skitigt jobb och antagligen hittar du mest bara skit, men har man tur kanske det glimmar till där i allt det solkiga bruna.. Nu skall jag återgå till mitt otroligt trista liv där jag skall drömma om att flyga och bygga beastmens till mitt Kaotiska lag..