fredag 30 april 2010

Beltaine..


I am The Woodsie Lord, The Trickster of legend!
If you be thirsty, fleshthing, drink of me.
If you be hungry, then feed for I am the honeymaker and the jacksberry!
I am the leaf that feeders on the fleshed ones.
Thems that calls themselves Builders and wielded up a hammers against me!

Mina resor i Oneiros.. Del I

Let your mind start a journey through a strange new world..
Leave all thoughts of the world you knew before..

Jag anländer vid bron. Det är en gammal bro som klippt ur sagorna och dess mossiga stenar har för mig kommit att symbolisera förändringen och dess kraft. Skogen ligger tung och mörk omkring mig och jag känner myllan under mina nakna fötter. Flodens porlande ljud känns lugnande och jag börjar sakta vandra mot mina inre domäner. När jag tagit mig upp på bron ställer jag mig och stirrar ner i flodens stilla klara porlande vatten. Ett ansikte jag så väl känner igen dyker upp vid sidan av mitt eget. Det är ett vildsint ansikte, avlångt och spetsigt med huggtänder prydande den lilla leende munnen. Världen suddas ut.

Jag sitter på ett tåg, det är höst ute och kupén jag ockuperar är tom bortsett från en för mig okänd kvinna. Hon är klädd i en vardaglig utstyrsel och bär en stor amulett runt sin hals, hon läser en bok vars innehåll jag inte kan uppfatta. Tåget bromsar in med ett skrik och jag rusar upp för att se vad som händer. Utanför en av dörrarna på ett träd ser jag en grupp människor som verkar stirra på något eller någon som ligger på marken. Jag tacklar mig igenom massan och finner Adam liggandes där med ett enormt blödande sår över buken. Blodet forsar onaturligt upp och en ansiktslös människa försöker ge någon form av första hjälpen. Utan förvarning reser sig alla människor runt honom upp och går och såret börjar blöda ymnigt, jag hör en röst inom mig som ber mig hjälpa honom så jag gör mitt bästa för att försöka göra ett tryckförband.Blodet fortsätter pumpa och jag känner hur någon iförd ambulanspersonal sliter undan mig från kroppen, jag går..

Jag vandrar länge bort från tåget och olyckan och hamnar slutligen på en lång väg. En okänd ung man har följt med mig och han mumlar något knappt hörbart under sin tunga väsande andning. Det blir skymning snabbt och jag ser hur månen börjar vandra upp på himmelen. Någonstans i horisonten hör jag en ugglas stilla hoande, ett ljud som fyller mig med en viss form utav frid. Vi anländer till en liten by. Dimman har smugit sig ner i dalen där byn ligger och månljuset kastar sitt bleka illuminerade ljus över dalgången.

Verkligheten skiftar och jag står inne i ett hus. det är ett gammalt hus, fullt med bråte och med ett golv vars knarrande skapar en tung känsla av olust. Jag är ensam. Tystnaden är otroligt intensiv och det enda jag hör är mig själv vandrandes över de knarrande golvet. Någonstans ser jag en spegel, men innehållet verkar otroligt skevt och förvrängt, det ser ut som en man men samtidigt är det svårt att säga. Det är inte jag så mycket har jag insett när det plötsligt hörs ett döende ylande från utsidan. Jag försöker lokalisera en dörr i det dunkla och belamrade huset men till ingen nytta. Dörren existerar inte..

Jag möter upp en samling av mina goda vänner, många utav dom tittar på mig med igenkännande och glada miner men en del tycks skräckslagna över min existens. Jag blir fundersam över vad det kan vara som gett det intrycket av mig när jag inser att jag fortfarande är blodig, mina händer och armar är täckta av det klibbiga blodet som känns som en honungsliknande hinna. Jag blickar mig omkring efter något att tvätta av mig på min finner inget. Jag vänder mig om för att söka efter någon att be om hjälp ifrån, någon som inte verkar livrädd för mig.

Jag står i en galleria, mitt i maskinen. Omkring mig vandrar ansiktslösa människor i en otroligt långsam takt. I min hand håller jag en liten död katt, dess ansikte förvridet i plåga. Den talar om för mig att jag må hämnas dess död på stadsskallen som utsatt den för så mycket ondska. Den berättar för mig att den vill hjälpa mig hitta hem, till den mörka urskogen som en gång födde mig och det berg som en gång ska bära min kropp till återfödelsen. Min ilska flammar upp som en visuell kraft, mina sinnen förmörkas av det bestialiska väsen som lever inombords. Jag vrålar mot skyarna och lägger den döda katten på min axel, dess klor borrar in sig i min hud. jag börjar vandra mot den plats där mördaren sägs befinna sig..

torsdag 29 april 2010

Lämna världen bortom..


We shall see that at which dogs howl in the dark,
and that at which cats prick up their ears after midnight.

Jag är trött.. Våren har verkligen brutit ut och överallt ser jag tecken på den kraft som är det vilda kaos.. Vandrar genom dessa asfalterade marker och ser kraften i det vilda slå rot och bryta sig genom gatsten, betong och metall med den kraft jag själv söker efterlikna. Men något felas ständigt.. Kanske är det så att jag tillbringat för lång tid i staden, stagnationen börjar sätta sina spår. Jag drömmer om bergen, om skogarna och om sjöarna. Den mark där jag vuxit upp och den magi som de blåa bergen emitterar nattetid. Har börjat planera en resa upp, bort från denna kittel av murbruk och maskiner, bort från all civilisation och allt det jag avskyr..

Världen tycks vara på min sida för tillfället, men verkligheten är en nyckfull entitet som man aldrig kan lite på.. När som jag minst anar det kommer jag antagligen stå där under månens bleka strålar vrålande mot månen som brännmärkt mig med sin glöd. Jag längtar efter ett utbrott, efter djuret som viskar inom mig..
Dess väsande upphör aldrig.. Och jag gillar det..

söndag 4 april 2010

Visioner..


But some of us awake in the night with strange phantasms of enchanted hills and gardens, of fountains that sing in the sun, of golden cliffs overhanging murmuring seas, of plains that stretch down to sleeping cities of bronze and stone, and of shadowy companies of heroes that ride caparisoned white horses along the edges of thick forests; and then we know that we have looked back through the ivory gates into that world of wonder which was ours before we were wise and unhappy.

Konstiga drömmar har hemsökt mig på senare tid, men aldrig förr har de varit så tydliga i sitt visionära material som de jag bestraffades av inatt. Kanske är det så att även jag är ett offer för min egen gränslöshet, men om det är straffbart att vara fri och levande som aldrig förr tar jag gärna yxans fall över min nacke vid tids ände. Jag har gjort många dåliga val i mitt liv men ett val har hemsökt mig i så många år nu och var natt påminns jag om dess konsekvenser. Ibland undrar jag hur mitt liv sett ut på andra sidan, hur jag hade existerat om jag bara burit ett starkare mod, om jag hade vågat ta stegen som för mig då var omöjliga att ta. Ånger är inget jag brukar bära, men samtidigt kan jag inte hjälpa än att hata mig för min verklighet. Kanske är det för det bästa, kanske är det vad som måste ske..

Mina resor för mig tillbaka till den platsen, hopkurade i mörkret med bara hjärtslagen som stöd för vår existens. Det var då jag insåg att jag bara var ett odjur fördömt att vandra runt i denna kropp. Vad hade hänt om jag faktiskt gett mina drömmar en chans att rota sig, vad hade hänt om jag följt mina instinkter istället för den djupt rotade rösten som demoniskt för mig vidare genom vardagen på både gott och ont.
Vad..
För sent att ångra sig nu, för sent att stirra tillbaka på det som gånget är men det är med en tung bitterhet jag accepterar det mina visioner har förtäljt mig. Kan jag verkligen göra något åt detta eviga krigande inombords eller är det en gång för alla för sent att gå tillbaka. Man gör vad man måste för att överleva.. Allt det jag gjort har lett till att jag blivit starkare men vägen har aldrig vart annat än en dimmig stig och kanske hade den andra vägen lett mig till en mindre snårig plats full av glädje och skratt istället för detta tempel av styrka och övertygelse.. Vem vet, eller snarare vad vet..

Må den hornkrönte leda mig genom gröna skogar..
Må jag finna mitt hem..