måndag 31 maj 2010

Vid flodens slut..


Life is a bridge. Cross over it, but build no house on it..

Har alltid gillat att sitta i parken och mata kråkorna, det ger mig en form utav sinnesfrid som faktiskt inte går att finna på annan plats. På senare tid har jag dock funnit mig oförmögen att hitta tid till att släpa min trötta kropp ut till Haga för att besöka mina vänner. Insikten om att jag så länge jagat något med sådan glöd och vilja att jag glömt bort att fundera över mitt övriga liv har slagit mig hårt och skoningslöst. Jag må vara en rätt hårdhudad individ men till och med en monolith av basalt kan tuggas sönder av tidens tand och jag känner mig rätt sliten efter ett flertal år i stormens öga. Mina drömmar har börjat spåra ur åt alla håll och kanter, vilda färder och resor över fantastiska platser blandas med löften och samtal med mystiska individer under okända stjärnbilder. I en drömvandring relativt nyligen höll jag en lång debatt med ett väsen som flammade av en flytande eld, en sorts primal urkraft som berättade om hur vilsen jag egentligen var. Och varje ord han gav mig utbytte den mot en symbol ristad på min kropp..

Kanske är jag alldeles för naiv i mitt sökande efter någon form utav permanens.. Har alltid vart lika föränderlig som den vind som mejslar mig år efter år men mitt hopp brinner fortfarande klart och jag har en dröm som aldrig kommer att dö oavsett om den faller samman med mitt kadaver när tiden är inne.. Livet är en underlig tillställning och jag är inte säker på om detta är platsen för min upplysning. Kanske är detta bara en transportsträcka för att se om jag har vad som krävs, kanske är jag bara ett troll under en bro som förgäves väntar på en bock att kalas på..

Vem vet.. Vem vet..

torsdag 27 maj 2010

Mina resor i Oneiros.. Del V

Welcome death, quoth the rat, when the trap fell..

Jag står någonstans i skogen, en herrgård med tillhörande ladugårdar är insprängd i den idylliska lummigheten. Detta är vad jag kallar mitt hem, en plats att fly undan allt det som jag hatar. Familjen som består utav en man, en kvinna och deras två barn bor där och pendlar till ett jobb jag inte känner till. Min roll i det hela tycks oklar i början då jag mest upplever händelserna från något slags utanförskap. En lite flock med råttor bor i närheten av herrgården, mannen i hemmet för ett konstant krig för att göra sig av med detta trots att jag sätter käppar i hjulet för honom konstant. Det är inte av ondska utan snarare av den där mänskliga idiotin som driver människor i stort. En grupp hantverkare hyrs in, skumma typer som skall renovera och reparera diverse skador på byggnaderna. Någonstans längs med vägen tycks något bli skevt, en glimt av genuin ondska dyker upp i arbetarnas ögon.. Deras motiv är ondska och deras mål är kvinnan som har en ledig dag, hur jag vet detta är oklart men på något sätt är jag knuten till den platsen där allt utspelar sig.

En natt vaknar jag upp, marken omkring mig är uppbonad med torkade löv och andra små håriga varelser. Jag vandrar ut och känner den kalla friska luften slå mot mina sinnen, det luktar av fuktig sommaräng och månen lyser starkt över hedarna. Jag hör ett rop på hjälp, det är kvinnan.. Någonting inom mig slår över, jag vandrar iväg med resoluta steg med en kropp som inte helt känns som min egen. Av någon anledning står ytterdörren öppen och på gårdsplanen ligger mannen i huset blödande med ansiktet nere i leran. Ett stort gäng bilar står parkerade i närheten, bilar som jag sett förut men inte kan placera. Min syn förvrängs och jag tycks uppleva världen utanför min kropp, jag ser en annan scen utspela sig i en annan del av huset. Den groteska ledaren för hantverkaren står och stirrar ner på kvinnan med lysten blick, hennes ögon är fyllda av fruktan och hon håller sonen i sin famn där hon står upptryckt mot väggen. Bakom massan av hantverkare hörs ett primitivt djuriskt vrål. Någonstans inom mig känner jag på mig att det odjur liknande en enorm monstruös råtta som uppenbarar sig vrålande efter blodshämnd är jag. Världen förvrängs igen och jag ser ut från ögon som är förmörkade av hat..

söndag 23 maj 2010

Natten faller..


Wake up and smell the ashes..

Någonstans inombords kommer jag alltid att bära med mig en liten del som ständigt undrar vad fan övriga skalet håller på med. Folk antar att jag bara spårar ur som vanligt men i själva verket är det inget jag kan rå för, det bara är så lika säkert som att månen stiger om nätterna för att sprida sitt bleka sken över vidderna. Kaos manifesterad i en kropp som helt enkelt tvingas hänga med på allt det som sprider sig likt tentakler ut i en verklighet jag inte förstår mig på.. Det är lustigt hur livet verkar ge mig nya bekymmer att bekämpa konstant. Har fått reda på att jag måste flytta ut ur min nyvarande lya i höst, preliminärt till Oktober.. Så vart tar denna krigare vägen då? Bara det okända vet, men den hornkrönte kommer vägleda mig återigen.. Har inga direkta planer men jag ska försöka traggla mig ur en form utav planeringskataklysm, måtte det tysta vägleda mig..

Livet går vidare och natten kallar.. Kanske kommer dess drömmar och resorna till Oneiros ge mig något att gå på. Eller så får jag helt enkelt bita i det sura äpplet när det kommer.. Min vilda styrka står mig bi, men denna maskin kommer helt enkelt nöta ner mig bit för bit, lager för lager..

torsdag 20 maj 2010

Mina resor i Oneiros.. Del IIII

A quest without end..

En liten fågel berättar för mig att jag måste fly, att jag måste lämna den massa av cement och neon jag befinner mig i bakom mig. Hans små ögon tittar på mig med en sorgsen blick innan han flyger bort mot den brandgula brinnande horisonten som kastar sin himmelsburna eld mot en okänd fiende. Min kropp känns ovan, som om den bar på ett extra lager hud och jag ser mina armar täckta med snirklade mönster som mest påminner mig om någon form utav karta eller labyrint, men över vad. Jag vandrar runt i det kalla gråa landskapet med en känsla av ensamhet som inte går att skaka av, jag ser en tunna regnvatten vid sidan av vägen, i dess djup ser jag en myriad av små foster simma runt och slita i varandra. En gammal man med härjat utseende vrålar och springer fram mot mig med en stor stav i handen, han motar bort mig från tunnan och stirrar på mig med ett tomt uttryck när han börjar förtära tunnans innehåll. Jag lämnar, den ansiktslösa främling som tidigare lovade mig en väg hem genom det okända dyker upp, han håller ut en flaska i grön kristall och vinkar manande. Jag vandrar fram mot honom orädd och utan tvivel, hans hand greppar min axel och han nickar menande innan allt svartnar..

måndag 17 maj 2010

Reflektioner..


The beasts around me are nothing compared to the beast within..

Livet kan verkligen sätta en i situationer när man bara kan stirra sig blind på verkligheten utan att se svaret man söker.. Just nu har jag nått ett mellanläge när jag varken kan pressa mig framåt eller falla tillbaka till ett mer tryggare tillstånd.. Mina drömmar blir mer hektiska och stör min sömn på sätt jag tidigare inte har upplevt, skräck och plåga har bytts mot sorg och en känsla av förlust. Jag drömmer, och jag ser inom mig den gyllene verklighet som tycks sväva där i utkanten av mitt undermedvetna. En plattform av ren okänd energi som skall föra mig till nya världar, till nya platser, men hur jag än kämpar för att ta mig fram ligger alltid hinder i min väg. Det okända skapade i mig en krigare stöpt i tro och vilja men frågan är till vilken mening om mitt liv aldrig tycks nå fram till sitt mål.

Har nått fram till någon form utav existens där jag faktiskt trivs med mig själv, en känsla jag både är ovan vid och föraktar. Någonstans inombords gror det en vilja att söka sig bort, att lämna världen bakom mig och bara fly.. Kanske greppar jag min yxa en vacker dag och vandrar ut som det hyrsvärd jag är, följer den hornkröntes väg och klär mig i rollen som en sökare igen bärande emblemen av den som betalar bäst.. Nåväl tiden kan dra åt helvete vad mig anbefaller.. Har för mycket vilande inombords för att någonsin bry sig om trivialiteter som åldrande, tid och rum. Tids nog kommer skördaren slita själen från min kropp, men fram tills dess är jag den skogsbest jag alltid har varit..

tisdag 11 maj 2010

Från djupet..

There comes a time when the life we know falls short. We are trapped and look for answers, and we find hope burning in dark places. Only then do we take our first step to freedom...

Tankar kan slå hårt mot den vilja som håller en vid liv och vissa stunder när jag sitter och lyssnar på fåglars sång i den gryende morgonen kan jag nästan känna mig fridfull.. Men allt är bara en fasad, en tunn tunn yta likt den perfekta spegeln på en lite tjärn i skogen och under dess hinna vilar min sanna natur. Känner mig hjälplös.. Jag har så länge sökt stärka mig, ge mitt liv en ny form av mening, kastat mig mellan ytterligheter men ständigt ligger samma känsla kvar och gnager på min insida. Jag är och kommer alltid vara förlorad i mina egna tankar..

Livet har gett mig en chans att förverkliga mina drömmar och mina förhoppningar, men livet har även gett mig avgrundsdjupa kval och plågor som hemsöker mig om nätterna.. Ibland undrar jag om det är balansen, om detta spel är vad som håller oss mänskliga. Natten skyler dessa motiv och skänker mig visioner så rena och klara att de sakta håller på att förtära mig levande. Jag vet vad jag vill men jag vet inte varför.. Jag förstår inte mig på min egen skuggas vilja att överrumpla mig, den gamla drakens vilja till strid är starkare än min egen vilja för list. Känslorna håller mig vid liv, håller mig stark och framför allt håller mig någorlunda vettig i skallen. Rationaliseringen har misslyckats, jag frodas i det kaos mitt inre väver och nu ser jag sanningen bakom mitt eget skal.

Och allt jag söker just nu är att beskydda, att slå mina vingar runt de jag älskar och väsa mot den värld som gör sitt bästa för att störta dem.. Men jag är inte dörren, jag kan bara visa den.. Och själv kommer jag alltid vara försatt i samma tankar..

onsdag 5 maj 2010

Mina resor i Oneiros.. Del III

Who are you..

Jag vandrar längs med en gata belamrad med folk, överlevare från vad alla säger är undergången för oss alla. Något inombords säger mig att så inte är fallet. Jag ser en rabiat individ gå förbi mig med en lång kniv intryckt i sin biceps, på en ren nyck rycker jag ur den och vandrar därifrån. Någon försöker desperat sälja saker i skuggan av ett stort staket, på filtar ligger diverse snidade trädetaljer och läderhantverk uppradade. Inser att jag behöver bege mig därifrån, och det snabbt. Jag finner ett hölje bland alla de skeva ting i läder och tar det helt sonika utan att kasta en blick på de ansiktslösa. Jag vandrar bort till de som kan ses som min grupp. Min bror är där, han säger att min familj flytt till stugan i skogen, och så börjar vi vandra..

Vi når fram till stugan, Peter väntar på trappen, han svälter och söker mat och husrum. Vi vandrar in i den varma och svagt upplysta stugan, det är natt och fortfarande sjunger ugglorna sin still vaggande serenad. Man hör smällarna i horisonten, ljudet av ett krig som antagligen kommer bli civilisationens död. Kokar en kopp te och inser att det är fler som sökt sig till stugan i skydd, en del ansiktslösa men många av de jag känner. Söker mig till ensamheten och vidderna utanför..

Skogen för mig bort, vandrar länge sökandes efter ett tecken. Inom mig brinner den glöd som alltid håller mig stark, den glöd som skänker mig trygghet i en värld av ordning.. Minnen staplas på varandra och min styrka växer, världen blir vit och jag faller ner på knä i den fuktiga mossan. Hennes röst ekar samfälligt med mitt odjurs. Lev..

Jag står på klippan och blickar ut över ett döende landskap. Träd står vittrande längs med sidorna av en uttorkad flod som hyser ett fåtal pölar av vatten, den sista källan till liv i en annars så karg horisont. Jag ser att jag inte är ensam. En grävling har sökt sig till min sida och sitter nu vid mina fötter sökandes värme och närhet. Den tittar på mig med sina lite molokna ögon och jag lyfter upp den i min famn. Tillsammans vandrar vi genom det spöklika landskapet följande det som jag bara kan kalla min instinkt. Solen sprider sina varma stråla över nejden och ur askan där jag gått ser jag gräs och skott spira upp nästan som genom magi. Jag sätter ner grävlingen vid en oas i ödemarken. En liten källa och ett träd med frukt, viskandes hör jag profetian om vad som en gång skett och vad som skall ske igen..

måndag 3 maj 2010

Det okända..


When the history of my origins is written,
your species will only be a footnote to my magnificence..

Onsdag morgon.. Gick upp tidigt för att ge mig på murgrönan.. Tror jag fick till det slutligen men det återstår att se.. En växtbädd och mycket artificiellt ljus skall nog göra susen. Önskar på något sätt att mitt liv vore något annat just nu och för tillfället är jag fast i en malström av känslor och tankar. Hade jag kunnat göra det på ett annat sätt? Är jag så förlorad att denna existens inte ens kan hantera mitt väsen? Oklart.. Folk ser mig inte som ett odjur, men borde dom inte det? Allt jag vet är att jag håller min övertygelse nära mitt hjärta. Skall hem till bergen igen i helgen, hem och verkligen ta tillvara på varje sekund av den jord som jag en gång låg.. Inombords pågår den mentala rötan.

Börjar känna mig allt mer frånkopplad. Allt mer död..

Mina resor i Oneiros.. Del II

What else, if chaos turns all forces inward
to form the shape of a simple flower..

En rulltrappa för mig uppåt, bortom. En mängd med människor trängs i myllret, mitt skal pressas mot alla dessa okända stadsskallar under lysrörens fladdrande sken. Mitt i denna massa känner jag hur någon försöker bestjäla mig på min plånbok, en ilska flammar upp inombords över detta och jag vänder mig om och ser en man i alldagliga kläder som möter min blick. Utan att reagera skallar jag honom så hårt att han tappar balansen och faller handlöst ner för den långa rulltrappan och sliter med sig en mängd människor i fallet. Jag blickar ner mot den kalabalik som skapats och finner någon form av lugn. Rulltrappan stannar.

Jag står uppe på toppen vid någon form av underjordisk perrong. Ett fåtal ansiktslösa står där och stirrar tomt på väggarna, de gör inget men hur jag önskar att de åtminstonde haft ett ansikte eller gett ifrån sig ett ljud då och då. Tystnaden är total och det dunkla spåret ligger öde. Jag vandrar fram till en bänk för att sätta mig ner, en blodig kniv sitter inhuggen i stenen bredvid den mörka bänken i trä. Ett ansiktslöst barn blickar ut från en bild som hålls fast mot väggens cementerade hölje. Ett tåg hörs i fjärran, luften börjar vina omkring mig och för med sig en lukt av mylla och förruttnelse, en lukt av träsk. Det bleka diffusa tåget rullar in på perrongen. Jag kliver ombord.

Världen far förbi utanför mitt fönster i en stadig takt. Jag blickar ut över bleka karga vidder vars trakter är okända för mig. Månen lyser ner på dess yta och kastar ut mytiska reflektioner från omgivningarna. Jag ställer mig upp och vandrar ner för det rullande tågets trånga mittengång. Stolarna är mjuka och fräscha till utseende men kastar ifrån sig denna stank. Någonting tycks bara så väldigt fel med hela min omgivning. Mitt i gången möter jag en stor biljett kontrollant, utan att tveka sträcker jag fram min hand med handflatan uppåt. Ett okänt sigill brinner i min handflata och kontrollanten stirrar tomt på dess snirkliga mönster innan han stämplar bort en liten bit av min hand och nickar vänligt. Jag blickar på det cirkelformade hål som nu pryder min handflata och det svarat geggiga som rinner ur dess öppning. Likt tjära flyter det långsamt ner mot mina fingrar. Jag fortsätter vandra bakåt i tåget.

Landskapet utanför har åter bytts ut, staden är återigen tillbaka med sina vidriga tinnar och torn. Höghusen radar upp sig omkring mig och tåget stannar till vid en kal plattform utan skyltar eller trappor. Jag vet att det är dags att kliva av. Något väntar på mig där i dunklet, något har alltid väntat på mig. Hon står där, hennes utseende är totalt främmande men ändå vet jag att det är hon. Hennes ögon brinner av samma glöd som alltid. Med ett steg inser jag att hennes kropp numera har samma karaktär som en björk, den vita huden utbytt mot blek näver smutsig av smog och skräp. Hennes rygg kröns av mäktiga grenar som flödar över hennes huvud likt en konstig huvudbonad och hennes hår är löv och grenar. Hon sträcker fram sin hand med ett varmt om än onaturligt leende. Jag återgäldar gesten. Min hand är ej längre densamma..

Allt förändras och världen faller omkring mig, jag står i någon form utav park. En motorväg skymtar i horisonten och omkring mig faller löven. Det är kyligt i luften men solen värmer genom den tunna kaskad av löv som finns kvar. Känner mig obekväm, hela mitt väsen känns malplacerat. Det är något som är fel på mig. Jag börjar vandra mot den högsta toppen för att söka något slags svar på vart jag är. En tunn strimma är allt som återstår av den stig jag följer, ett tecken på att vart jag än är kan det inte vara många vandrare som gått här förut. Toppen på kullen visar bara mer skog, vart jag än blickar ser jag skog och kyrktorn. Min hand värker. Min ilska växer. Någonstans inom mig hörs det primitiva, det uråldriga som jag bjöd existera i mitt tempel. Efter en stund i solskenet börjar jag vandra ut mot en av de många kyrktornen. Stiglös traskar jag på genom tät och höstklädd vegetation..