söndag 27 juni 2010

Under en oändlig himmel..


From error to error, one discovers the entire truth.

lördag 26 juni 2010

Litha..


By oak, ash and thorn..

Trädgården på berget är ett riktigt sanktum för denna trötta själ. Sitter här i solens varma strålar och blickar ut över Siljans blåa yta med en slags bitterljuv nostalgisk känsla inombords. Delar utav mig vill bara frysa detta ögonblick i tiden och låta dess fantastiska känsla skölja över mig gång på gång. Spenderade dagen i regenerering av mina trötta sinnen, besökte majstångsresningen och låg på gräset i den växlande molnigheten och kände värme skölja över min kropp i vågor.. Det är något otroligt heligt med midsommar för mig, det är inte för inte som jag betraktar den som den viktigaste av alla högtider. Det är en ny start och även om jag antagligen inte borde tänka i dessa banor så är det även en rening av det gångna året som inträffar. Mitt förbund med den hornkrönte förnyas och jag blicka vidare mot nya horisonter.

Kvällen kommer bli otroligt lugn för min del, meditativ med inslag av förnöjelser i form utav fika och en god bok. Jag har gett mig själva fan på att detta ska vara en uppladdning inför Arvika om några veckor. Många funderingar nu som jag ska försöka bena ut, många tankar som jag skriver ner i min svarta bok, många intryck som sakta förtär mig från insidan. Drömmarna i nattens stilla timmar var lika galna som de var vackra. Kanske är det dags att sluta vara så jävla restriktiv.. Jag vet att jag inte längre har något att förlora..

Björken kastar sin långa majestätiska skugga över gården och det är inte utan en form utav längtan som jag ligger här på gräset i min ensamhet. Att vandra genom livet som den best jag är tar ut sin rätt, även ett odjur behöver en klapp på huvudet då och då. Nåväl, vart jag faller vet bara det okända och dess bok är stängd för mina ögon.. Nu skall det bli en stilla stund på berget, en stilla stund av ren och magisk harmoni..

fredag 25 juni 2010

Fångad i drömmar..


Drinkers them meads and be merry, until them harvester comes..

Litha.. Sommarens mitt och allt står i grönska. Mitt hjärta gläds över naturens styrka och trots att det ser ut att bli en regnig afton välkomnar jag varje livgivande droppe som faller. Blickande ut över Siljan från berget känner jag en känsla av hopplöshet som jag inte haft på riktigt länge. Trots att mitt liv är tämligen okomplicerat känner jag en viss känsla av tveksamhet som jag inte kan skaka av mig.. I hela mitt liv har jag sökt perfektion och antagit att det är genom askes och vilja som man måste gå. Jag har vuxit på fler sätt än jag trodde möjligt men trots allt jag vunnit har jag förlorat så mycket mer..

Är det ett acceptabelt byte att offra sin självständighet mot sin styrka? Vem vet.. Jag drömmer om mina dagars forntid, om vad som en gång var. jag kan inte annat än att ångra vissa beslut jag tagit i mitt liv trots att jag vet att ånger och självförakt är första steget mot undergången. Men de val jag ångrar är att jag inte släppte in mer lycka i mitt liv, att jag inte vågade lite på de känslor jag faktiskt har. Idag spelar det ingen roll, jag är inte samma person som jag en gång var. Ärrad och bränd har jag återuppstått till det vansinne som nu är min natur. En vandrare utan mål, en vålnad dömd att hemsöka maskinen..

Jag gläds över vad jag blivit, och jag är lycklig över att jag nu är bortom det monster jag en gång var. Jag är renad och återfödd till ett nytt öde knutet till stjärnorna. Allt jag önskar nu är att ögonen kunde se mig med samma glöd som jag en gång kastade bort i jakten på min egen personliga perfektion. Men jag antar att vägen framför mig bara har börjat. Det är en lång väg att vandra genom ödemarken. Må denna midsommar vara en vändpunkt, det är dags att återigen blick framåt. Allt jag önskar nu är att få se mina drömmar en sista gång.

lördag 19 juni 2010

Bland skuggorna..


Near the silence, weeping through the sand
Nine are the ways to follow the Zadok's will

Project your gaze to the mighty stars
Searching the light in the Virgo's majesty

There's no peace, no war
Nine shadows on the sand

The scent of her rise to me
From her sepulchral stone

What is fear?
What is dusk?
With me, or against me...

fredag 11 juni 2010

Mitt namn i stormen..



Where is the morning.. Where is the sun..

Trött och härjad, flyktiga visioner dansar fortfarande framför mig i en form av vansinnesdans utan rim och reson. Mitt liv har alltid vart en gåta för mig, vad är det som gör att jag alltid upplever verkligheten på hundratals av plan men när det kommer till andra individer är jag lika trög och svår som en sten som sakta sjunker mot havets botten. Någonstans borde jag ha förstått vad alla tecken lutade åt men jag var för osäker och framför allt för rädd för att våga ta steget hela vägen. Nu betalar jag priset i blod och mardrömmar.. Kanske är det inte för sent att vandra bakåt, jag vet bara inte hur jag skall ta första steget..

Har börjat söka mig mot nya vägar, asketisk träning är trots allt något jag alltid har brunnit för så varför inte trappa upp.. Min kropp har aldrig vart något jag ansett som mer än ett tempel och altare tillägnat det okända men trots alla insikter som pumpar genom mitt väsen är jag fortfarande totalt ensam. Antagligen är det ödet..

Well, tiden passerar allt snabbare och jag blir allt mer övertygad om vad jag måste göra.. Frågan är bara hur. Må det okända skydda sin krigare, jag kommer behöva all styrka jag kan få i den kommande härdsmältan..

söndag 6 juni 2010

Den edsvurnes väg..


The land of fairy, where nobody gets old and godly and grave, where nobody gets old and crafty and wise, where nobody gets old and bitter of tongue..

Har länge sett mig själv falla under någon form utav inflytande som jag inte kan relatera till, i över ett års tid har jag funnit mig själv totalt förlorad i mina egna irrationella tankar och handlingar. För inte allt för många år sedan hade jag en liknande fas och allt det någonsin gav mig var smärta och brustna drömmar. Trött och sliten har jag nu nått den punkten när jag blickar tillbaka ut över allt vansinne och inser att jag verkligen har fallit..

Känner mig hjälplös för tillfället. En känsla av total vanmakt har spritt sig genom varje uns av mitt väsen och tvingat fram känslor som jag trodde jag hade begravt djupt inombords.. Uppenbarligen är detta mitt öde, att ständigt vandra på gränsen mellan sinnessjuk glädje och avgrundsdjup vanmakt utan att någonsin få uppleva livet för vad det verkligen är. Det är ett tung ok att bära men jag lyfter det gladeligen, det finns så mycket jag önskar jag hade sagt och gjort, det finns så mycket som jag stängt in att jag inte längre vet hur jag skall hantera det när skalet börjar spricka.. Två helger i rad har jag nu suttit i någon form utav trans på min säng och funderat för att sedan ge mig ut på jakt efter svar i ett blodtörstigt rus. Drömmaren har blivit ett offer för sin egen fysiska kvarleva, men inte längre..

Mitt liv har alltid existerat på gränsen mellan starka viljor, och nu finner jag att den balansen är rubbad.. Jag har fallit ner till det primitiva och det uråldriga som växer sig stark inombords. Staden har pressat mig över en kant jag trodde var omöjlig att bestiga och nu finner jag mig uppbackad mot en vägg igen.. Ilskan gror och med den beslöjas mina sinnen, men så länge min ande brinner klart i den Hornkröntes salar kommer jag att överleva. Jag må vara ett odjur men jag är fortfarande edsvuren, och dess kall kommer driva mig tillbaka till vad jag en gång var.