fredag 30 juli 2010

Bortom dimman..


Chaos cares not for self-preservation, for reason, or for truth..
The essence of chaos is change eternal..

Vad är det som säger att världen har en gräns, att det finns en definitiv sanning som på något sätt går att mäta och datera med exakta medel? Ingenting jag någonsin sett eller upplevt tyder på att världen är en statisk exakt modell, snarare tvärtom att det enda som är definitivt är alltings fraktala ständigt muterande natur. Uppenbarligen är detta även sant om min själ och mina drömmar som ständigt kastar mig från ytterlighet till ytterlighet. En varelse samtalar till mig på sätt som leder mig att inse att mitt liv bara är ett steg närmare min sanna natur, den natur som alltid funnits där kedjad i djupet. Tiden rinner iväg med en rasande fart på både gott och ont.. Reflektioner av det gångna och min brutna resa genom en natur som jag inte kan känna igen mig i bär spår utav den förlorade i sig, en sida jag trodde mig förstört sedan länge men som uppenbarligen fortfarande lurar i de grumliga vattnen av mitt undermedvetna likt Leviathan väntandes på sitt byte.. Natten faller och med den kommer rösten, det okändas andetag vilar tungt bakom min rygg och tvingar mig till nya mystiska insikter..

Vad är då meningen med en resa som inte tycks ha något slut, vad är meningen med en värld där jag själv är lika kluven och förbittrad som tidvattenvågen som slår oresonligt mot kusten. Antagligen är detta vad min resa handlat om från början, ett sökande inte efter sanningen utan efter den insikten jag behöver för att resa mig ur de grumliga vattnen och ta tillbaka de delar av mig som förlorades för så många år sedan.. Symbios och evigt drömmande.. Det är hög tid att dessa delar av mig får ta total kontroll.

Koden håller mig vid liv, styrkan pressar mig mot nya gränser inom det okända och min vilja driver mig att bryta ytan ur dessa djupa vatten.. Må den hornkrönte vägleda mig..

måndag 26 juli 2010

Tomhet, ensamhet, styrka..


My heart is a lonely hunter that hunts on a lonely hill..

Många sömnlösa nätter har jag vandrat över dunkla ängar längs stigar klädda i dimma och dagg. Många har varit min tankar genom åren som fått min styrka att skena mot nya tidigare oanade höjder. Nu står jag här vid vägen jag valt att följa, bakom mig ligger allt det jag valt att offra för att nå fram till vad jag anser är mitt livs högsta mål. Min kod har varit en livbåt i natten som hållit mina sinnen starka och vaksamma. även en sökare som jag börjar inse att tiden är kommen då det är dags att kasta sin sista mantel, det sista som håller mig kvar vid mitt livs historia.. Var natt upplever jag nya visioner av det förgångna kryddade av det okändas väv, historier som jag valt att förtränga och fly undan bubblar upp som vålnader ur en arkaisk kyrkogård. Jag väljer att möta dessa minnen här och nu, för rädsla är ett gift som sakta kryper sig på en och suger den styrka man har från ens kadaver..

En sak håller mig grubblande, kärlek.. För mig har min krigarkod och den ed jag svurit alltid fått stå längst fram i mitt liv, likt den sköld som skyddar mig från besvikelse, svek och tragedier. Ändå fängslas jag ständigt av detta primitiva kall, detta djuriska förhållningssätt till en annan varelse. Kärlek går att jämställa med mycket annat men få saker ger en sådan fasa, sådan plåga, sådan styrka och ett sådant hopp som kärlek..

Jakten verkar vara oändlig och det okända visar mig bara den tid som förflutit i galenskap och inre strid men min dröm förblir stark och klar. Den som inget offrar har heller aldrig någon möjlighet att vinna.. Det okända vakar över mig, jag borde nöja mig med det svaret.. Men ändå väntar jag bara på att främlingen ska förgöra mig..

söndag 25 juli 2010

Mina resor i Oneiros.. Del VII

All the things one has forgotten scream for help in dreams.

Befinner mig på ett sjukhus, uppenbarligen någon form utav psykiatrisk avdelning i ett större komplex. Vad jag gör där är svårt att säga, kanske är det så att jag är där för en utredning, kanske så är jag själv en intagen individ.. Rummen är starkt upplysta av det bleka döda skenet från lysrören och väggarna är klädda med träpaneler i rummet som jag sitter. På borden ligger en stor bunt med papper och diverse maskiner för inspelning och mätning av allt man kan tänka sig. En okänd kvinna sitter mitt emot mig och pratar på ett språk jag inte kan förstå, hennes ord agiterade och otroligt påfrestande. Jag försöker sätta mig upp men min kropp vägrar lyda mig, jag sluter ögonen och någonstans inombords känner jag hur jag faller in i mig själv..

När jag vaknar upp sitter jag framför en skäggig gammal man som tittar på mig lakoniskt med trötta men vänliga ögon. Han frågar mig hur jag mår.. Min omgivning är liknande som den innan med samma träpaneler och bråte som fyller rummet från golv till tak men något är bara så sjukt fel. Mina instinkter vrålar ut i ren antipati över hur fel allting känns men ändå sitter jag där tyst och stilla och betraktar personen som uppenbarar sig framför mig. Han skriver något snabbt på ett papper och börjar vandra runt i rummet förklarande för mig att jag lider av paradoxal schizofreni. För varje steg han tar ekar stegen på ett sätt som bara känns helt fel, allt i rummet känns så absurt och felaktigt att hela min kropp tycks känna av dess felaktighet. Han kommer närmare mig och jag lägger märke till en digital klockradio som står i på bordet. Tiden visar 43:16.

Jag sugs tillbaka i min egen kropp igen och framför mig står den tidigare kvinnan och ruskar i mig, jag förstår fortfarande inte ett ord av vad hon säger. Hon talar till mig uppmuntrande och försöker förklara att jag bara har haft en mardröm. Av någon oförklarlig anledning vet jag att hon ljuger, att någonting är så sjukt fel.. jag vandrar ut ur rummet och följer den långa bleka korridoren mot ett okänt mål, jag tror jag söker efter kafeterian eller ett vilrum men skyltarna visar bara totalt meningslösa symboler för mig. En kakofoni av larm och skrikande personer fyller korridoren när någon patients respirator tycks ha lagt av. Jag sluter mina ögon och försvinner igen..

Jag sitter återigen fastspänd i den lilla kontorsstolen och den äldre mannen förklarar för mig att jag bara haft en mardröm.. Han ler glatt när han ser att jag svarar på hans något omilda uppvaknande och backar tillbaka för att betrakta mig. Någonting med hela hans personlighet känns så vridet fel, som om en stor portion av hans kropp saknas eller inte är där helt enkelt. Hur mycket jag än försöker förstå vad som fattas så lyckas min skeva mentala avbild av hur en människa skall se ut inte pussla ihop något sammanhängande. utanför dörren ser jag nu en skugga mot den möjlkiga vita glaset, en främmande person som tycks stå där och bara övervaka. Den äldre mannen tycks bli irriterad och börjar stega bort mot dörren, världen förvrider sig sakta tills det är en helt annan vision som kröner mina ögon.

Jag ligger fastspänd i en säng, över mig står en vanskapt skäggig man med bara ett ben och ett stort varigt sår i hela ansiktet och stirrar ner på mig. Jag vrålar ut i natten men inte ett ord går att höra, allt stannar i den kroppen som verkligen har blivit mitt fängelse..

tisdag 20 juli 2010

Mina resor i Oneiros.. Del VI

We belong to the sea..

Jag är del av en besättning på en större fregatt på jakt efter vad som kallas för havets hjärta, med bland besättningen är Love, Biffen, Mightor och en hel del andra anonyma ansiktslösa. Havet ligger som en spegelbild när vi lämnar Oneiros hamn på ett hopplöst uppdrag att finna denna mäktiga artefakt.. Av någon anledning bär jag på en stor talisman formad som en stor käke, jag vet att dess krafter är stora men att jag fortfarande bara är en lekman i att utnyttja dess styrka.. Jag, Mightor och ett flertal andra har axlat rollerna som beskyddare, utrustad med en lättare läderrustning och en gladius verkar det mig som om Love som är expeditionens ledare har fått för sig att vi kan stöta på fiender.

Det oändliga namnlösa havet ligger som en spegel framför oss när vi lämnar staden bakom oss, vinden sliter i mitt hår där jag står i fören och blickar ut mot den rasande horisonten. En känsla av ensamhet fyller mitt hjärta med sorg när jag stirrar ner i djupet, jag vet att folk kommer dö.. Efter många dygns resa når vi slutligen en grupp mindre öar som tycks klädas i mörkare barrskogar och lummigare lövträd. På mittenön syns ett högt tornliknande komplex som verkar sträcka sig ut i vattnet, dess arkaiska former trollbinder mig och någonting inombords säger mig att detta är vårt mål. Båtens plankor knakar under tyngden från den nyfikna besättningen som ansluter sig i fören, men något känns fel från djupet av mitt hjärta..

Vi står i land, jag och Love debatterar om en okänd fara som tycks existera i närheten av vår destination, ett skepp som bär segel svarta och skiftande som natten. Färden mot templet tar sin början och med resoluta steg vandrar vi in mot arkipelagens mitt. En mindre sjön pryder den spöklikt tysta öns mitt, i sjöns mitt sträcker sig vår mål upp emot himmelen likt ett enormt finger från en uråldrig tid. Solen speglas mot ett blått sfäriskt föremål i tornets topp.. En mindre grupp utav oss börjar vandra mot sjön för att vandra in i templets djup och kräva skatten som lockar men bakom oss hörs nu höga vrål. En stor mängd skuggor springer mot oss i blind frenesi och utan att jag märker något så skiftar min omgivning, öarna sjunker och kvar blir två skepp och den enorma byggnaden som reser sig från djupen likt ett finger från en gammal Leviathan..


All blir ett virrvarr av vansinne och strid där jag hugger mig igenom allt jag ser för att nå hjärtat i blått som pulserar på toppen av tornet, bakom mig hör jag vrålen från de stupade och de fallna men jag känner ingenting förutom lättnad. Ett enormt skratt hörs bakom min rygg och en våg av saltvatten sköljer över mig och pressar mig mot den nu fuktiga trappan av basalt. En enorm humanoid varelse vandrar fram ibland skuggorna och jag vet av någon anledning om att detta är vad som väntade mig från första början. Dess ögon brinner av hat och stridsglädje men allt den utstrålar är ett begär att själv äga det hjärta som jag själv behöver.. Jag sträcker mig för att nå hjärtats pulserande sken samtidigt som Love och vi båda får en chock när kristallen visas vara helt linsubstantiell. En stor fallgrop öppnar sig och sliter ner oss i djupet av templet där en malström snabbt hugger tag i oss och drar ner oss i det okända.

Allt är hav, det enda jag ser är två skepp och en stor mängd plaskande personer i vattnet. Blod flyter tjockt på vågorna och jag inser att Love och den stora varelsen utkämpar en magisk duell om herraväldet över skeppen, ett utav dem slits i stycken i vad som verkar vara en enorm eterisk näve och jag simmar snabbt mot den fortfarande intakta skonaren. Viljorna som kämpar är så mycket mer än vad materialet kan hantera så inom kort krossas även denna emot vågorna som skummar i dess närhet. En ö uppenbarar sig en bit bort och jag och ett flertal andra börjar simma mot dess stränder tätt förföljda av vår okända fiende. En efter en faller min kamrater offer för de okända fienderna och någonting inombords sköljer av mig. Jag vrålar ut ett namn i vinden och höjer mina händer emot skyn.. En skugga uppenbarar sig under ytan en bit bort och rör sig med en mäktig hastighet emot de fiender som kommit närmast mig. Namnet är uråldrigt och tycks mig omöjligt att minnas men det verkar vara en nyckel till det förgångna.. havet färgas rött av skummande blod när detta djupets monster dyker upp och börjar slakta mina fiender. Det liknar en enorm haj med käkar fulla med rakbladsvassa tänder.. Dess ögon skiftar mellan djupt grönt till kolsvart med varje dödad fiende, dess blodtörst smittar av sig till mig men jag fortsätter pressa mig in mot land. Slakten för med sig en kväljande färg på vattnet som tycks tjockt och kladdigt av slaktade människors blod. Min själs inre aspekt har återvänt till mig..

måndag 19 juli 2010

Odjuret slumrar..


Double, double toil and trouble; Fire burn, and cauldron bubble..

Efter en vecka med utvalda delar av Hovet i Arvika har jag verkligen fått mig en rejäl dos av eftertänksamhet. Jag inser att jag bär på en svaghet som jag inte riktigt kan förgöra och dess förruttnelse sprider sig som en löpeld när själen är svag och odjuret är nära. Någonstans inombords finns det ändå kontroll, en styrka sprungen ur det faktum att jag sedan länge accepterat min något underliga natur. Närheten till det totalt primitiva är vad som håller mig vid liv och det är i denna giftiga intoxikerade källa som jag dricker för allt vad jag har när månen står som högst på himmelen. Styrd av stjärnorna.. Blotta tanken ger mig rysningar..

Ensamheten gör mig gott för tillfället men det kommer kvällar när jag ligger stilla och funderar över vad jag hade kunnat göra annorlunda. Mitt hjärta har sedan länge slitits ur min kropp och nu finner jag bara en längtan där dess bultande slag än gång huserade. Borta är det avgrundslösa hatet och den underbara kärleken, kvar är en gnagande känsla av förlust och en skoningslös vilja att söka mitt hjärtas mening.. Jag lever för hoppet och förändringen, det får vara nog för tillfället..

Mina drömmar blir återigen en nod till det okända och jag har funderat över en återkommande dröm rätt länge nu. Hon deltar i den och lägger ner min livlösa kropp på en blommande äng, min kropp känns som vanligt som ett tunt skall fyllt av en massa inte redo att husera mig. Likt parasiter som strävar att fly från ett redan uppätet kadaver svävar bitar utav mig bort tills bara min kärna finns kvar, sedan vaknar jag.. Vad den kärnan består av är vad som driver mig, vad som håller mig vettig, vad som faktiskt är det egentligen enda jag överlevt på..

Jag söker svar och ledtrådar i de drömmande statyernas dal.. Med lite tur kanske svaret kommer till mig inatt.. Svaret, eller en straffande ängel..