måndag 23 augusti 2010

Drömmar..


The best reason for having dreams is that in dreams no reasons are necessary.

Augusti har nästan passerat och de första tecknen på den annalkande hösten börjar ge sig till känna. Kylan och mörkret är det första som jag välkomnar med öppna armar då det brukar kunna ge min begränsade sömn en välbehövlig knuff i rätt riktning. Mina drömmar på senare tid har vart allt mer av det fantastiska slaget, allt ifrån transformationer till omöjliga horisonter och ändlösa hav som jag seglat utan mål eller mening. Någonstans inombords tror jag alla dessa drömmar har sprungit ur samma bittra källa, den springbrunn som vet att jag aldrig någonsin kan fånga det som jag så länge jagat.. Det är med en bitterljuv känsla som jag betänker att jag kastat bort större delen av mitt liv jagande något som jag innerst inne förbjudit mig själv från att uppleva.. Drömmen lever, och den är ett förgiftat sår som vägrar läka.

Livet går vidare och flytt mot nya breddgrader är att vänta. Skall bli skönt med nya miljöer men framför allt skall det bli underbart att komma bort från maskinens pulserande hjärta. Jag har trivts rätt bra i Vasastan med de små lummiga bakgårdarna och det något sömniga stadslivet som uppstår längs de böljande gatorna men jag behöver förändring, och det snart.. Flytten isig ser jag inte fram emot, men det är bara en process som kommer leda till något gott, och nu ser jag fram emot det med hela min själ.

I helgen skall jag till bergen igen, för att vandra genom de skogar jag kallar mitt hem och rena mig i den sjö som jag växt upp bredvid. Att sakna en plats något så infernaliskt är ovanligt för en rotlös individ som jag själv, men jag antar att allt är bättre än staden, att allt är att föredra före civilisation..

Livet må vara en studie i vanföreställningar och mardrömmar för tillfället, men jag lever det och jag njuter. Min belöning ligger i de små tingen som uppstår i den makabra situationen som jag lever i. Det är något speciellt med att vara ett piprökande troll under en bro på jakt efter människor..

söndag 8 augusti 2010

Mina Resor i Oneiros VIII..

Eyes in the dark depth..

Mörker omsluter mig och den blodröda månen kastar långa skuggor över grusvägen som jag vandrar längs med. Omkringen sluter en tät skog upp sig likt två massiva väggar av barr och grenar, luften känns tung av mylla och förruttnelse och bara det höga sjungandet av insekter fyller luften. Vägen känns mjuk och overkligt porös under mina fötter och försöker hindra mig från att avancera mot bergen i fjärran. Vid min sida vandrar en grupp med mänskliga varelser klädda i trasor, deras ansikten är höljda i mörker och dimma.. Framför oss öppnar sig en enorm grotta i den mörka bergväggen, ett arkaiskt gap som verkar leda ner mot en blekt upplyst undervärld. Jag vandrar in och låter dunklet sluka mig.

Framför mig ekar ett smattrande ljud spöklikt genom de trånga valven, en känsla av tomhet och ensamhet vidrör mig stilla. Mörkret sluter sig omkring mig och framför mig vidgar grottan sig mot ett stort underjordiskt hav. Vid stranden står två ansiktslösa och pekar ut över vattnet. En kittel står och puttrar vid en sten och eldstaden glöder med ett onaturligt skiftande sken som gör en direkt illamående. Jag vandrar ner mot vattnat och kliver ner i det kyliga men ändå uppfriskande vattnet.

Klippan breder ut sig över en arktisk skog, ovanför mig flammar norrskenet och världen målas av dess skiftande färger. Någonstans i fjärran känner jag hennes närhet som en flammande pelare som kallar mig med sin värme. Det okända manar mig vidare längs med en liten stig upptrampad av något djur. En lite kåpklädd varelse följer mig i hasorna och samtalar med mig på ett språk jag inte riktigt kan förstå, allt jag vet är att han är min vän och att han försöker säga mig något. Steg för steg känner jag hur resan blir tyngre och tyngre, i klippan är en trappa uthuggen och jag börjar klättra vidare mot rösten som manar mig vidare inombords. Jag kan känna närheten av det jag söker, jag kan känna värmen av en varelse jag jagat sedan många år.. Världen förvrids framför mig och mörkret sänker sig över Oneiros..

torsdag 5 augusti 2010

Glödande måne..


God has given you one face and you make yourself another..

Vi går mot mörkare tider.. Hösten är på ingående och jag känner en form av glädje inombords över hur de första eldarna skall tändas över skördelandskapen för att försöka sprida det sista ljuset innan vintern slår till med sin karga och obevekliga natur. En av de många förmågor jag alltid haft är att läsa av skuggspel av alla de former, någonting instinktivt inombords känner sig hemma med att läsa av folks försök att dölja det obehagliga. På det sättet är vi som månen som jagar bort skuggorna nattetid och ger en blek men ändå klar stig att vandra längs med. Har haft en lång period av tungsinne nu på senare tid som jag valt att dölja under någon form utav mantel, en period där jag låtit parasiterna i min närhet leva på min egen flammande styrka. Det får räcka nu, jag lever för mina vänner, inte för de som bara utnyttjar och förstör allt de kommer i kontakt med. När någon går för långt vidtar jag åtgärder även om det bidrar till att folk kallar mig empatilös.. Jag har empati, i otroliga mängder, men jag väljer att använda den på de i min flock, inte på de gamar och parasiter som tar utan att någonsin ge tillbaka..

Förändring är nyckeln till allt.. Stagnationen som satt sina spår i mitt undermedvetna är nu mer eller mindre raderat, på gott och ont. En period av uppvaknande kan vara en smärtsam upplevelse men samtidigt behöver man ibland se sig om och inse att världen är så mycket mer än vad man själv ger den möjlighet att vara. Jag söker fortfarande samma svar och tystnaden som möter mig är och förblir min största utmaning här i livet.. Tills svaren kommer till mig kommer jag sträva vidare med kaos starkt bundet i mitt bultande hjärta, med förändring i mina ögon och med ett formlöst medvetande som kan ta den skepnad den behöver för att överleva. Så mycket kärlek, så mycket hat och så mycket känslor bakade samman i en kropp som uppenbarligen inte är byggd för dess starka primitiva krafter.

Himmelen flammar ovanför, havet slår stilla mot kusten och skogen viskar till mig var natt som jag sluter mina ögon. Och där i mina stilla och klara sinnen ser jag mina drömmar och vet att de nog för alltid kommer förbli just drömmar..

onsdag 4 augusti 2010

Muterande enhet..


Change and change until change is our master, for nothing neither god nor mortal can hold that which has no form..

Ironiskt att jag först nu inser hur mycket jag förändrats sedan mina tidiga dagar, och än idag påverkas jag ständigt av nya infall och idéer på ett nästan primitivt plan. Att vara styrd av stjärnorna är ett koncept som tycks falla i tankarna när jag känner hur mitt humör snirklar sig likt en rabiat klängväxt i jakt på fäste i en värld som tycks som gjord för att sakna underlag. Jag har vandrat en krigares väg, en väg som jag själv insåg var alldeles för styrd för ett odjur som jag så jag föll allt mer ner i någon form utav mörkare fas.. Nu är även den totala kaotiska existensen förvriden till det odjur jag ser i spegeln var dag. Att hata sitt utseende är något jag försöker att undvika, det är varken konstruktivt eller på något sätt givande men likt förbannat är det något som inte stämmer med den humanoida skepnaden som stirrar på mig med sina tunga ögon efter en natts drömvandrande. Vad döljer sig i dessa brunnar av vatten, i dessa malströmmar ledande ner till det undermedvetna, vad döljer sig i svärtan av pupillens djup..

Ögon, jag ser dessa skepnader överallt i mina drömmar utom i det ansiktslösa. Kanske ett tecken på att det inte är i det humanoida som jag skall söka det sanna utan i allt annat, i träden, i byggnaderna, i asfalten, i haven.. Ända sedan Freud började analysera människans drömmar har det ständigt ifrågasatts om det går att lära sig något av sina drömmar.. Jag börjar fundera på om det inte är så att våra drömmars reflektioner skall lära sig något om vår falska verklighet vi lever i just nu.. Fysikens lagar har aldrig betytt så lite som just nu. Vi har brutit mot dess klaraste regler för länge sedan och redan nu när vi stirrar oss blinda på det oändliga kosmos inser nog alla med djurisk och primal fruktan att det okända styr vår sfär av existens, inte vetenskapen. Förändring, entropi och mutation är grundvalar i denna rymd och tid. Människorna är och förblir pjäser i ett kosmiskt spel för stort för de små liven att inse.. Och var natt när jag sluter mina ögon ser jag det kosmiska dansa inför mina sinnen, jag ser helveteseldar från tidernas födelse och det fasor som dansar nakna och ansiktslösa vid dess våldsamma sken. Världen är blek och natten lång, men det börjar gry mot dag och jag inser för mina stilla sinnen att livet är underbart just för att det är ett dansande kaos utan riktning, ett kosmiskt offer till det oändliga vi inte kan se, till det okända vi inte kan förstå..

Vetenskapen kommer alltid att sätta ögonbindlar på de som inte vågar se gryningen och det ljus som kommer, själv väljer jag att följa mitt djuriska hjärta. Även om jag skulle slockna utan mer än en sista suck har jag levt mitt liv fritt och öppnat mitt hjärta inför kaos.. Döden har ingen makt för en av den hornkröntes klan..