Augusti har nästan passerat och de första tecknen på den annalkande hösten börjar ge sig till känna. Kylan och mörkret är det första som jag välkomnar med öppna armar då det brukar kunna ge min begränsade sömn en välbehövlig knuff i rätt riktning. Mina drömmar på senare tid har vart allt mer av det fantastiska slaget, allt ifrån transformationer till omöjliga horisonter och ändlösa hav som jag seglat utan mål eller mening. Någonstans inombords tror jag alla dessa drömmar har sprungit ur samma bittra källa, den springbrunn som vet att jag aldrig någonsin kan fånga det som jag så länge jagat.. Det är med en bitterljuv känsla som jag betänker att jag kastat bort större delen av mitt liv jagande något som jag innerst inne förbjudit mig själv från att uppleva.. Drömmen lever, och den är ett förgiftat sår som vägrar läka.
Livet går vidare och flytt mot nya breddgrader är att vänta. Skall bli skönt med nya miljöer men framför allt skall det bli underbart att komma bort från maskinens pulserande hjärta. Jag har trivts rätt bra i Vasastan med de små lummiga bakgårdarna och det något sömniga stadslivet som uppstår längs de böljande gatorna men jag behöver förändring, och det snart.. Flytten isig ser jag inte fram emot, men det är bara en process som kommer leda till något gott, och nu ser jag fram emot det med hela min själ.
I helgen skall jag till bergen igen, för att vandra genom de skogar jag kallar mitt hem och rena mig i den sjö som jag växt upp bredvid. Att sakna en plats något så infernaliskt är ovanligt för en rotlös individ som jag själv, men jag antar att allt är bättre än staden, att allt är att föredra före civilisation..
Livet må vara en studie i vanföreställningar och mardrömmar för tillfället, men jag lever det och jag njuter. Min belöning ligger i de små tingen som uppstår i den makabra situationen som jag lever i. Det är något speciellt med att vara ett piprökande troll under en bro på jakt efter människor..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar