Mörker omsluter mig och den blodröda månen kastar långa skuggor över grusvägen som jag vandrar längs med. Omkringen sluter en tät skog upp sig likt två massiva väggar av barr och grenar, luften känns tung av mylla och förruttnelse och bara det höga sjungandet av insekter fyller luften. Vägen känns mjuk och overkligt porös under mina fötter och försöker hindra mig från att avancera mot bergen i fjärran. Vid min sida vandrar en grupp med mänskliga varelser klädda i trasor, deras ansikten är höljda i mörker och dimma.. Framför oss öppnar sig en enorm grotta i den mörka bergväggen, ett arkaiskt gap som verkar leda ner mot en blekt upplyst undervärld. Jag vandrar in och låter dunklet sluka mig.
Framför mig ekar ett smattrande ljud spöklikt genom de trånga valven, en känsla av tomhet och ensamhet vidrör mig stilla. Mörkret sluter sig omkring mig och framför mig vidgar grottan sig mot ett stort underjordiskt hav. Vid stranden står två ansiktslösa och pekar ut över vattnet. En kittel står och puttrar vid en sten och eldstaden glöder med ett onaturligt skiftande sken som gör en direkt illamående. Jag vandrar ner mot vattnat och kliver ner i det kyliga men ändå uppfriskande vattnet.
Klippan breder ut sig över en arktisk skog, ovanför mig flammar norrskenet och världen målas av dess skiftande färger. Någonstans i fjärran känner jag hennes närhet som en flammande pelare som kallar mig med sin värme. Det okända manar mig vidare längs med en liten stig upptrampad av något djur. En lite kåpklädd varelse följer mig i hasorna och samtalar med mig på ett språk jag inte riktigt kan förstå, allt jag vet är att han är min vän och att han försöker säga mig något. Steg för steg känner jag hur resan blir tyngre och tyngre, i klippan är en trappa uthuggen och jag börjar klättra vidare mot rösten som manar mig vidare inombords. Jag kan känna närheten av det jag söker, jag kan känna värmen av en varelse jag jagat sedan många år.. Världen förvrids framför mig och mörkret sänker sig över Oneiros..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar