Ironiskt att jag först nu inser hur mycket jag förändrats sedan mina tidiga dagar, och än idag påverkas jag ständigt av nya infall och idéer på ett nästan primitivt plan. Att vara styrd av stjärnorna är ett koncept som tycks falla i tankarna när jag känner hur mitt humör snirklar sig likt en rabiat klängväxt i jakt på fäste i en värld som tycks som gjord för att sakna underlag. Jag har vandrat en krigares väg, en väg som jag själv insåg var alldeles för styrd för ett odjur som jag så jag föll allt mer ner i någon form utav mörkare fas.. Nu är även den totala kaotiska existensen förvriden till det odjur jag ser i spegeln var dag. Att hata sitt utseende är något jag försöker att undvika, det är varken konstruktivt eller på något sätt givande men likt förbannat är det något som inte stämmer med den humanoida skepnaden som stirrar på mig med sina tunga ögon efter en natts drömvandrande. Vad döljer sig i dessa brunnar av vatten, i dessa malströmmar ledande ner till det undermedvetna, vad döljer sig i svärtan av pupillens djup..
Ögon, jag ser dessa skepnader överallt i mina drömmar utom i det ansiktslösa. Kanske ett tecken på att det inte är i det humanoida som jag skall söka det sanna utan i allt annat, i träden, i byggnaderna, i asfalten, i haven.. Ända sedan Freud började analysera människans drömmar har det ständigt ifrågasatts om det går att lära sig något av sina drömmar.. Jag börjar fundera på om det inte är så att våra drömmars reflektioner skall lära sig något om vår falska verklighet vi lever i just nu.. Fysikens lagar har aldrig betytt så lite som just nu. Vi har brutit mot dess klaraste regler för länge sedan och redan nu när vi stirrar oss blinda på det oändliga kosmos inser nog alla med djurisk och primal fruktan att det okända styr vår sfär av existens, inte vetenskapen. Förändring, entropi och mutation är grundvalar i denna rymd och tid. Människorna är och förblir pjäser i ett kosmiskt spel för stort för de små liven att inse.. Och var natt när jag sluter mina ögon ser jag det kosmiska dansa inför mina sinnen, jag ser helveteseldar från tidernas födelse och det fasor som dansar nakna och ansiktslösa vid dess våldsamma sken. Världen är blek och natten lång, men det börjar gry mot dag och jag inser för mina stilla sinnen att livet är underbart just för att det är ett dansande kaos utan riktning, ett kosmiskt offer till det oändliga vi inte kan se, till det okända vi inte kan förstå..
Vetenskapen kommer alltid att sätta ögonbindlar på de som inte vågar se gryningen och det ljus som kommer, själv väljer jag att följa mitt djuriska hjärta. Även om jag skulle slockna utan mer än en sista suck har jag levt mitt liv fritt och öppnat mitt hjärta inför kaos.. Döden har ingen makt för en av den hornkröntes klan..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar