fredag 24 december 2010

Yule..


In there stepped a stately raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.

Drömmar.. Att känna luften under mina vingar, att se landskapet färdas förbi under min skarpa blicka, att färdas i mitt rätta element.. Det är denna kropp som är min eviga förbannelse, en kropp som jag var dag känner mig allt mer frånkopplad till. Även nu när jag sitter här och ser ett par fingrar dansa över maskinens yta känner jag mig helt och hållet avstängd från alla former kontakt med mig själv. Någonting inombords vill bli fri igen, fri från bojorna slagna i kött. Ett tag valde jag att acceptera mitt öde, ett tag kände jag mig nästan som en del av detta fängelse innan det okända återigen slet mitt sanna jag till ytan och visade mig vart jag hörde hemma. Drömmar..

Tankar.. Jag färdas genom livet i en evig flykt, jag söker fly från det som tynger ner mig, jag vill fly från den förruttnelse som förföljer mig steg för steg. Vad är lycka om den begränsas av min egen fångenskap, är jag inte född fri och med universum som min yttre gräns? Nej säger mänskligheten med sina kedjor och bojor, man är aldrig fri att göra något utan att fördömas av alla andra. Allt som sker detta kadaver är ständigt under omvärldens granskande ögon, den enda friheten jag har när jag sitter ensam och begrundar alla fel med min egen verklighet, när jag ensam sitter på berget under min skapares vaksamma ögon. Vad drivet mänskligheten att kedja sig själv så.. Är det en rädsla för den förändring som kommer naturligt med vart steg vi tar? Är det meningen att visionärer ständigt skall behöva förklara var steg de tar inför rädslan att världen runt dem kommer korrumperas av det kaos de sprider.. Jag är hellre än drömmare och en avatar av detta kaos än att böja knä inför ordning, för vad är ordning om inte stagnation och sönderfall. Vad som ger mig styrka och hopp för framtiden är att var steg jag tar gör jag i det okändas marker. Vinterns grepp har redan fäst sig vid min själv och nu glädjs jag för det kaos som krälar under mina fötter, återfödelse är möjlig bara man tror på dess sanna budskap att allt är förändring..

Känslor.. En del utav mig vill bara kasta denna mantel ifrån mig för jag har aldrig vart bra på känslor. Kluven står jag och blickar ut över det som kunde ha vart mitt liv, jag har så mycket att ångra men kan inte göra det för att ångra något vore att frånsäga sig tron på det ständiga tillstånd av förändring som är mitt liv. Inombords rasar en malström som var dag sliter mig under, en kraft jag inte förmår kämpa emot trots en instinktiv vilja att undfly dess dragning. Mitt hjärta har vart ett tempel låst för omvärlden så länge nu att jag är osäker på vad som huserar där inne. En mental kyla och frostig inställning har var mitt enda försvar mot det odjur som ligger i detta mitt sista sanktum.. Nu står jag här i bergen under den klara midvinternattens ändlösa tak och undrar vad man gör vid vägs ändå, vad gör den vilsne i en dimma han aldrig ens sökta navigera sig i.. Är det för sent att kasta sig ner i djupet och bara hoppas på att inte drunkna en andra gång? Drömmar..

Midvintern har passerat och världen går mot ljusare tider. Det okända driver mig vidare med oresonliga steg, förändringen måste alltid ha sin roll att spela.. Är jag detta odjur som döljer sig i djupet eller har jag stigit över dess kaotiska natur? Jag vaknar upp i samma kaotiska tillstånd som vanligt och för var steg jag tar blir vansinnet allt mer uppenbart. Jag är en naturkatastrof som helst bör hållas borta från människor, de stjärnor som lyser dubbelt så klart lyser hälften så länge.. Men som jag har lyst över min omgivning.. Jag är lycklig men jag är kluven.. Vad är jag..

söndag 19 december 2010

Dimman rullar in..


God loved the birds and invented trees.
Man loved the birds and invented cages.

Långa perioder av nattjobb har nu slutligen tiltat det lilla förstånd jag haft. Min hjärna bubblar och kokar av återhållna bilder och visioner och allt jag kan göra är att förlora mig själv i mina drömmar som jag lärt mig att göra. Viljan att leva är starkare än någonsin men min kontakt med verkligheten är svagare än någonsin, en konstig kombination i sanning.. Midvinter snart och med dess makt kommer en ny början, en början av ljusets återväxt. Kommer nästa år ge mig styrkan åter? Frågor som man lika gärna kan vråla ut i tomheten och kylan, frågor som man lika gärna kan strunta i att ställa..

Jag längtar efter något, men min själ kan inte besluta sig i vad det är. Min kluvenhet har fått ny grogrund när mina sidor strävar efter sitt separata mål. Jag vet att detta kommer bli en del av mig, jag har nästan slutat kämpa. Varför söker jag motverka min natur? Jag blir inte klokare med åren, bara galnare..

Mer prövningar väntar mig i det kalla norr.. Tiden går för fort..