fredag 30 december 2011

Underjorden..


Stay your hands..
Let me dream of the night when the Earth dissolves in ashes..

Att vandra genom livet är lite som att försöka följa ett molns eviga dans över en i övrigt klar himmel. Det förändras ständigt och antar nya former och nya skepnader men ständigt klättrande mot den fjärran horisonten. Min enda rädsla i detta liv har alltid vart att stagnera, att acceptera en specifik roll, att låsas fast utan möjlighet att mutera. När jag blickar bakåt har denna rädslan så många gånger blommat ut till att vara en specifik terror som egentligen är helt och hållet onödig, ett slags gift som slår mot min egen förmåga att fungera..

Frihet är ett väldigt flyktigt väsen, dess vingar tunna och spröda som glas och nästan lika flyende som dimman på den ödsliga ängen. Ena stunden badar man i dess magnifika väv av evighet för att strax därefter kämpa mot det ok som verkligheten lägger över ens axlar. Är inte redo att acceptera mitt öde som en symbiot, att överlämna min tillit till något annat än mina inre syner och drömmar är mig lika främmande som det förlorade liv som jag fortfarande söker.

Det är en främmande värld som jag vandrar, men den måste vandras.. Vem vet vad som väntar bakom nästa dimma, vad som söker mig från det dolda..

tisdag 27 december 2011

Vägen..


A mermaid found a swimming lad,
Picked him for her own,
Pressed her body to his body,
Laughed; and plunging down
Forgot in cruel happiness
That even lovers drown.

onsdag 14 december 2011

Den förlorade vintern..


What fire could ever equal the sunshine of a winter's day?

Det är en blöt och dunkel december månad som visar upp sig med hela sin prakt. Lökarna gror i marken och en del träd har till och med knoppar nu när Yule snart sköljer över oss med all sin prakt.. Bara en vecka kvar tills den mörkaste av nätter, den dunklaste av dagar och den mystiskaste av timmar. Ser fram emot den nätternas natt, när jag skall sitta där i skenet av ett enkelt ljus och omfamnas av det eteriska. Inte långt kvar, och inte mycket som ligger i vägen för det okända.. Portarna skall öppnas och med min resa norr skall den där känslan av att höra hemma infinna sig. Jag har saknat den..

Dagen till ära skall jag bege mig ner på den fördömda staden för att jaga lite udda ting till nära och kära. Inget stort, men väl något som kanske kan lätta på ett hjärta eller två. Har aldrig vart mycket för julen i sig men det är en tid av mörker och festlighet även för oss som följer en annan väg. Det är en tid för hemfärd och en möjlighet att vila ut i hemmets trygga miljö..

Vandrar nu ut in i maskinens kuggar..
Känner mig mer och mer säker på att jag straffas..
Må återvända till mina rötter igen..

torsdag 8 december 2011

Mörker och kyla härska..


Who are you.. Wanderer..

So far beyond the ken of men yet still locked in a fleshy cage..

Night falls, time falls, chaos reigns..

The horned king rises..

söndag 4 december 2011

En tanke..


Let each become all that he was created capable of being..

En kråka sitter ensam och drömmer om tider svunna, men oavsett hur få individer som rör sig där ute vet han att det som rör sig där inne är den enda sanna aspekten av hans liv.. Ensam? Ensam.. Har kluvenheten mellan mig och mitt inre handlat om ensamheten kontra varandet med andra? Kanske är lösningen så enkel och kanske är det därför allt verkar pendla mellan total bitter misantropi och en grovt uthuggen känsla av övergivenhet.

Vem går där, vem rör sig i utkanten av mina sinnen.. En vän? En rival? En gud?
Vintern väntar ännu med att slå till och när jag sitter här framför mina tankars mystiska avlopp känner jag mig allt mer som en karikatyr. Jag försökte bryta mina gamla mönster tidigare och det slutade med haveri, nu går jag andra vägen och försöker omfamna det som är förbjudet i omvärldens ögon, frågan är, kommer mina sinnen att hålla hela vägen fram?

Jag tvivlar..

Vi är i grund och botten obetydliga, odjur och kråka, vi är och förblir udda versioner av en karaktär som sedan länge krossat alla murar i ett försök att bli fri sina bojor bara för att upptäcka att bojorna inte satt inombords trots allt. Allt som lever i detta system, i denna maskin kommer förr eller senare vakna upp med insikten om att vi aldrig vart fria.. Kuggarna må fortsätta snurra oavsett hur många utav oss som kastar oss i dess maskineri, det är en ostoppbar kraft, den kraft kallad mänskligheten..

Drömmer mig bort, långt ifrån denna värld. Jag ser mina bröder och systrar vid min sida, jag ser en natthimmel som skälver under den kosmiska elden och ett berg klätt i det vackraste av snöfall. Kyla och tystnad råder..

Längtar hem, längtar bort.
Kommer kärlek att räcka till?
Vedergällningens tid är ännu inte förbi..

torsdag 1 december 2011

Det mörka gröna ljuset..


A person needs a little madness, or else they never dare cut the rope and be free..

Det är så lätt att bara sjunka ihop och ledsna.. För var dag som går blir jag allt mer osäker på hur mitt liv skall kunna fortgå på den nuvarande stigen. Så kluven och splittrad som vi är nu har jag nog aldrig tidigare upplevt i hela mitt liv och viljornas kamp pågår bakom slutna ögon. Har alltid drömt om någonting från det vilda, har alltid sökt efter denna vildhet kapslad i kött men alltid funnit mig själv sökandes förgäves efter det som kunnat rädda mig. Drömmarna för mig dit, där vi aldrig kan nå genom detta liv. För mycket tycks konspirera för att hålla mig nere, en enkel slutsats är att jag genom att ha det för bra fastnat i ett lunkande som håller mig tillfreds men inte mer än så..

Och när galenskapen viskar till mig om nätterna inser jag att vi vill mer.. Det krävs ytterst lite för att röra till den stilla viken inombords och väcka det krälande som ligger sövd på botten väntandes på att flyta upp till ytan.

De säger att jag måste besluta mig, att jag någonstans måste fatta det beslut som jag så fasar inför att ta. Kanske har jag det så pass bra nu att jag kan leva med det, men är det inte min plikt, mitt blotta liv att ständigt sträva efter något mer? Det vilda väntar på mig, jag vet det, vi kan känna det med hela det väsen som utgör grunden för denna oheliga styggelse. Min tankar faller ut i natten, när man kan stå där och blicka mot de dansande stjärnorna, när livet känns mycket enklare och allt bara flyter på i en maklig takt. Ensamheten stärker mig i dessa stunder, har aldrig vart ett socialt djur men då och då tvingas jag acceptera att vi bägge tjänar på allianser. Så vart vandrar man när alla vägar tycks stängda, när alla alternativ känner mer eller mindre felaktiga eller hopplösa? Man står kvar och stärker sina positioner, och med det faller en del av ens drömmar överbord och försvinner ner i djupet för att bli allt svårare att nå ner till.. Det är ironiskt.. Min kropp åldras, min själ backar i sin utveckling till att bli allt mer primal och i allt detta sitter vi och vrålar unisont i ren kakofoni.

Vandringen måste fortgå, jag får inte sluta söka.. Det är en hopplös tid jag går till mötes, det är en kall tid. I andras ögon är jag nog fel, defekt, trasig och underlig. Allt jag tar mig för är oberäkneligt. För min egen inre syn är jag det gamla väsen som alltid slumrat i djupet redo att kastas till ytan när livet blir som tyngst. Drömmarna får visa mig hem.

söndag 9 oktober 2011

Drömmar om drakar..


Wander too far into the wild and it may take you for its own..

Min värld krakelerar långsamt för var dag som går. Och kämpar man emot massorna som pressar sig mot ett sinne som vittrar allt mer för var dag snabbar man bara på processen. Hoppet kommer aldrig att överge mig, det är en sak jag lärt mig leva med. Men just nu när jag sitter här och hör ylandet inom mig är det svårt att förstå varför man dömdes att förtvina inombords på detta sätt..

Igår ställde jag mig och såg på den stilla stjärnhimmelen och började nära på att gråta.. Att längta bort, att längta efter något som helar.. Vissa saker är aldrig menade att ske..

tisdag 4 oktober 2011

Under mina drömmars börda..


Seek balance in all things
as long as the scales are weighted in your favor..

Håller på att krakelera totalt inombords för närvarande, och det är inte en positiv känsla.. Det svåra med känslan av brytpunkten är när man står på gränsen och inte vet om man skall ge upp och bara flyta med strömmen eller helt enkelt kasta sig in i striden med näbb och klor.. För närvarande överväger jag kallt att bara skita i allt och faktiskt försöka leva för en gångs skull. Jag kommer brinna upp snabbare än jag planerat om jag fortsätter pumpa vidare mitt liv på samtliga turbiner, till och med denna best har en begränsning när det kommer till mental börda..

Mina drömmar slog hårt i natt den lilla sömn jag lyckades erövra från mitt plågade hjärta. Är det värt det kan man fråga sig och svaret är antagligen ett rakt nej.. Jag vet dock inte vart detta kommer leda och väljer just nu att hålla mig jävligt kylig trots att odjuret vrålar från insidan. Det är lustigt.. Just när man tror sig att besegrat den bubblande vreden som huserar inombords bryter den sig lös med full kraft likt en demon som lösgör sig från det okändas väv. Mina sinnen är totalt överbelastade för tillfället, jag vet knappt ut eller in och har hela natten funnit mig på platser som jag inte alltid helt har kunnat relatera till. En vaken drömlik labyrint av otroligt komplex innebörd målades upp inför mina ögon. Musik läker som vanligt, men bortom dess underbara miasma av lugn är det få saker som gett mig den ro jag behöver..

Jag behöver komma bort.. Aldrig förr har jag brunnit med en sådan hemlängtan som nu. Lust att ta mitt skräp och bege mig norr mot de vackra bergen där jag brukar sitta drömmandes om det vilda eviga livet. Skall nog försvinna ett tag inom kort, måste bara styra upp detta ok som jag tagit på mina axlar. Helvetets alla undersåtar ge mig kraft om det så krävs, det vilda brinner redan i mina ådror med sin korrosiva styrka. Vart andetag blir ett ljuvligt löfte om min eminenta undergång..

Så trött.. Så evinnerligt trött..

onsdag 28 september 2011

Mina Resor i Oneiros XIII..

Life can be found in all things, even things unnatural.

En värld av berg och glas, en sång hörs i fjärran buren över en vind som ekar mellan klippor av kristall. Värme slår emot mig och en glödande måne kastar sitt sken över scenen som utspelar sig framför mig. En liten ranka klänger sig upp längs med den polerade ytan och sänder sitt rotsystem in i djupet. Sprickor framträder där den svarta växten sakta kryper fram och eroderar det mäktiga berget, den stilla sången förloras i ett intensivt rasslande ljud likt en legion av ormar som slingrar sig mot varandra, mitt sinne flödar ut över landskapet och mellan ett ögonblick ser jag den enorma kroppen som vilar i landskapet nedanför. En hona, hon stirra på mig med sina reptilögon och hela mitt sinne förloras i den skönhet som denna primala individ utlyser. Min värld faller samman och den lilla växten har nu slukat klippan totalt med sina krossande grenverk och blommor som glöder i en kraftfull röd nyans. Jag vänder mig om för att åter stirra upp mot månen..

Ett tak möter mina ögon, ett glest men ändå massivt tak av ek som vilar på balkar och pelare av massiv furu. Längs med väggarna står dessa dammiga böcker, tavlor på okända ansiktslösa individer förefaller sig utplacerade efter mönster, en död blommar står i en kruka i fönstret. Vid bordet slår jag mig ner vid sidan av en enorm varelse klädd i siden med en mask av alabaster. Någonting slingrar sig längs med mitt ben, en stickande känsla av evig symbios som sakta men säkert borrar sig in i mitt kött med löften om styrka och makt. Den storväxte maskbäraren vänder sig mot mig och jag ser ett öga likt en spegel blicka ner mot mig. Min egen blick möter mig i en evighet och den slingrande känslan upphör. Fallande skepnader dansar mot mig från taket, en kavalkad av små röda varelser med höga hattar som skrattande sneglar mot mig med blottade huggtänder.

"Du måste stanna med mig.."
En röst ekar genom natten och bakom mig står nu den enorma varelsen jag tidigare såg sovande i bergets skugga. Utan att tänka sträcker jag ut min hand och vidrör det fjäll som täcker hennes kind, en stund av konflikt, en känsla av den gnagande blomman som sliter i mitt ben, en känsla av ett krypande monster inom och slutligen ett hjärta som aldrig vart mitt.. Mina ögon vandrar. En storm. Någonstans i djupet av det kristallina berget växer nu en rot som krossat dess makt, en enkel blomma som sakta mal berget till damm. Mina händer faller in i mitt bröst och med ett vrål slits hjärtat ur min bröst.
"Det har aldrig tillhört dig.."
Jag ser på när hon förtär det.

Någonting slår mot mitt ansikte. En sandstrand breder ut sig framför mig. Jag reser mig upp och vandrar. En brygga med en liten stuga ovanpå syns i horisonten. Det är en ljummen höst och min kropp känns lättare. En gammal man sitter på en stol utanför stugan och blänger på mig under en stråhatt. Han håller ett fiskespö och en gädda sitter på en stol vid hans sida och tittar på det guppande flötet. Han muttrar något, ger mig en håv och pekar på en låda vid gäddans sida. Han muttrar något igenom och genom vågornas brus tycker jag mig höra..
"Hjärtat kanske tillhör en drake, men det är blodet och havet som slukar vår själ.."
Solnedgången faller, skymningen är här..

måndag 19 september 2011

Höstvindar..


The voice from the wilderness, savage and pure..

Hösten, skördens årstid, stormarnas årstid, tankarnas årstid.. Det ligger något speciellt i luften dessa tider av förändring, en speciell elektrisk känsla både intensiv och lugnande. Mina tankar har vandrat mer de senaste året än de någonsin har gjort och nu när vintern kommer krypandes finner jag mig filosoferande över individen bakom dessa ögon. Antagligen har jag gjort en hel del tvivelaktiga ting i mänsklighetens ögon och med stor risk finns det både en och annan som betraktar mig som ett monster, men jag har uppenbarligen nog mycket av mina goda sidor kvar för att folk skall stå ut med mig. Om jag ångrar något så är det nog i slutet inte sakerna jag gjorde utan sakerna jag aldrig vågade göra.. Min rädsla för att tappa bort min inre vildhet gav mig sådan fobi för band och kärlek att det numera är svårt att hitta tillbaka till den stig jag en gång vandrade. Kanske är det lika bra, ett odjur bör hålla sig till det sina även om det i mitt fall innebär att jag är den sista. En tanke..

Mörkret faller utanför och en sång tycks manifestera i den dansande vinden, luften ekar av ett ljud från bortom, nattens sång. Försöker denna sång leda mig hem eller dra mig djupare in i labyrinten? För att försöka förstå det måste jag förstå mig själv, förstå varför jag vaggas till ro av det okändas sång var natt. Mentalt sjuk, kan man kallas för det om man inte lider av sitt tillstånd? Visserligen sluter sig skräcken om mitt skal vissa nätter och omfamnar mig med visioner av sådan natur att jag vaknar upp yrvaken med järtecken brinnande framför mina ögon, men är det en förbannelse eller en välsignelse?

Kryptisk. Folk kallar mig luddig och otroligt svårtolkad. Ironiskt att jag själv har totalt misslyckats ett flertal gånger att tolka mig själv och andra. Känslor, dessa förgiftade ting som rör sönder mitt liv. En gång för många har det vart känslorna som dragit ner mig i den malström av vansinne som slitit så många ifrån mig. Ensamheten är något jag förtjänat, det är något bitterljuvt över den vetskapen. Kanske finns det enstaka individer som ser en spillra av vad jag verkligen är, men kan det greppa dess natur? Kan någon se till det ting som vilar i botten av denna avgrund? Vem vet..

Månen vandrar över himmelen och snart har åter ett år gått.. Ett år av ett liv som jag sedan länge tappat bort i djupet av ett hungrande hjärta. Det är bitterljuvt att veta att jag höll allt jag någonsin kunde drömma om i mina klor, men då mina vingar valde att flyga kunde jag inte bära dess tyngd, och nu väljer jag vindarna och stormen före hem och härd.

torsdag 1 september 2011

Djupet stirrar åter..


The only way to make sense out of change is to plunge into it,
move with it, and join the dance.

Det ligger en viss tyngd i luften om hösten, en påtaglig atmosfär som talar om den stundande tiden av både mörker och återfödelse. Skuggorna dansar allt livligare ner för den väg jag vandrar och solen sänker sig snabbare och snabbare. Det är en viss livfullhet i vinden som ylandes söker vinna mark ock för mig sig livet över hustaken i den slumrande maskinen. Döden, en konstig entitet som för min del tappat all den betydelse den en gång haft. Livet och döden är bara två delar av samma våg trots allt, och varför söka förhindra något som är naturens mest grundläggande ting? Allt måste dö, återfödelsen är viktig för livet i stort och trots att människan allt mer söker hindra detta fenomen från att inträffa kommer det drabba oss alla förr eller senare.. Allt jag kan önska är att jag dör väl.

Trött på mitt inre, trött på den malström som sliter tag i mina tankar, min logik, mina funderingar och kanske framför allt mina känslor. Det är ett stormande hav runt denna mentala allslukande vortex av primordiala krafter, detta hav är spillrorna av allt jag vart och allt jag är. Kan man vara trött på kärnan av sig själv eller är blotta tanken en styggelse som bör förkastas? Vem vet.. Förändringen, evolutionen inombords är det enda som ger mig viss trygghet men samtidigt drömmer jag om den tiden när jag kan se min skugga i ögonen och veta säkert att det är jag och ingen avart till mitt krossade psyke som stirrar tillbaka.

Drömmar har återvänt, drömmar jag hade en gång i tiden. Jag gillar dessa drömmar, men frågan är om de skall förbli drömmar.. Tiden må utvisa, jag är alldeles för trött för att orka bry mig om min egen börda just nu. Kommer antagligen fatta ett alldeles för stort beslut snart, och antagligen kommer min själ att haverera. Allt jag hoppas är att skalet håller, att skiten stannar inombords. Det kan jag hantera. De känslor som faktiskt rinner igenom är de jag har svårast att styra..

För vild, för primal..
Den sista av sin sort..

måndag 22 augusti 2011

Skymningen faller..


The joy of life consists in the exercise of one's energies, continual growth, constant change, the enjoyment of every new experience. To stop means simply to die. The eternal mistake of mankind is to set up an attainable ideal.

Det är en förunderlig verklighet.. Något med den här tiden på året får mig att fundera mer än någonsin, kanske en latent kvarleva från den tiden när man verkligen behövde förbereda sig för den stora döda vintern för att överleva. Drömmar vandrar över mina sinnen som flammor över trä, visioner om framtid och dåtid smälter ihop tills det enda som visar sig är fragment av vad som skulle kunna vara. Vattnet flyter ner utanför fönstret, molnen hopar sig på den korpsvarta himmelen och mina ögon söker en väg att vandra genom detta eteriska dunkel. Det svarta vattnet kommer alltid symbolisera min egen styrka likt en flod som rinner genom landskapet, okuvlig och ostoppbar.

Fruktan kan förstöra det mesta och just nu verkar rädsla vara mitt enda vapen mot det yttre. Ingenting kan rasera den mur som rest sig inombords och mitt hjärta har sedan länge härdats av ilska och vrede. Var dag som han vandrar gör oss klokare. Var natt som går raseras allt det som har skapats av en kraft som jag inte kan beskriva med ord. Livet är en fantastisk sak, en labyrint utan ände som hela tiden kastar om sin uppbyggnad för att leda de som vandrar dess gångar mot nya intressanta undergångar. Jag har lovat mig själv att aldrig falla, att vandra genom detta liv med mitt huvud högt och mina ögon flammande.. Det finns en gåta i varje liv, en fråga som skall besvaras. Jag börjar se svaret på min egen personliga gåta, jag skymtar ett svar. Men vart kommer den här stigen leda, och vilka byar måste jag bränna på min väg emot total makt över mig själv och min väg..

torsdag 11 augusti 2011

Den döda solens vandring..


I would rather die having glimpsed eternity
than never to have stirred from the cold furrow of mortal life

För länge sedan var mitt sökande helt centrerat runt att finna det som kallade på mig, att söka källan till de ofattbara landskap som målades upp inombords och finna bäraren av den röst som ropade mitt namn i natten. Når man någonsin det målet är frågan.. Nu när min själ är edsvuren till det okända känner jag nattens väv ligga som en hinna över mina sinnen. Mina drömmar visar mer än någonsin och min värld har på många sett blivit en bättre plats men ändå är inte den gåta som jag så länge nu sökt svaret på besvarad.

Z skapade mig, byggde upp mig igen efter en tid i livet av katastrofala proportioner och jag har accepterat att hon lämnat ett stort avtryck i mitt väsen. Är väldigt lik min modell, på många sätt är vi en och samma men ändå så olika. Lärde mig se min egen styrka under henne, lärde mig kontrollera det som flödar likt magma inombords och framför allt kom jag i kontakt med det hjärta som för evigt skulle förbli ett tempel för det vilda och det okända. Det är underligt att sitta här nu, nästan 10 år senare och drömma sig tillbaka till de första stapplande stegen. När jag orkade stå på egna ben igen efter att ha vart så nära att ge upp, men själens makt är stor och det okända skyddar de sina.

Så vart har vi hamnat sedan denna långa och ödsliga tid passerat förbi likt irrbloss på en dunkel myr? Är fortfarande besatt av mitt sökande, av min strävan efter total frihet. Så länge detta köttsliga fängelse tynger ner mina tankar kommer jag aldrig finna min sanna potential. En visare individ är jag sade en gång att alla i grund och botten är stjärnor instängda i ett fängelse av kött och denna bild klingar starkt i mina sinnen. Vad annars än kraften ur detta mäktiga ting vetenskapen har beskådat, vad vilar i hjärtat av en flammande urkraft? Kanske är mitt sökande förbi när mina drömmar om dansande stjärnor upphör och jag själv tar min plats i det empyreanska havet..

Trött, men snart får jag äntligen driva norr.. Bort från alla vidriga människor, från föroreningar, alla skarpa ljus och allt annat som jag hatar.
Det är få som kan visualisera ingenting, och kanske är det därför ingen kan se..

onsdag 10 augusti 2011

Nattfödd..


Deep into that darkness peering,
long I stood there,
wondering, fearing, doubting,
dreaming dreams no mortal ever dared to dream before.

Augustimåne, som detta skal har saknat din välgörande vandring över himmelens mörka yta.. Synd bara att även denna augusti skall fyllas med samma ödesmättade känsla år ut och år in likt en insekt som får liv en gång om året och gnager på mina instinkter tills hoppet är nära. Nåväl, en relativt odödlig själ som denna ska nog överleva ett år till..

Var gång jag tror att människan inte kan bli mer deprimerande korkad så slår den till. Ekonomisk kollaps och plundring i England är en sak men jag ser det som ett slags kollektiv idioti som uppstår när för många människor försöker tänka samtidigt, hade själv bara ignorerat kaoset och försvunnit bortom poliser, gangsters och alla andra jävla parasiter som sakta tynger ner min moder..

Folk misstolkar mig hela tiden, och varför? Börjar ärligt talat tröttna på att upprepa mig likt en gammal skivspelare som hoppat mer än en gång för mycket. Någonting säger mig att det är ett självsanerande system, att de som är värda att bära som medlemmar av flock blir kvar, andra krossas mot isbergets klippor. Dags att åter vandra de dolda trädgårdarna, dags att åter se världen för vad den verkligen är.. Det okända vakar över de som inget är.. Blott ett ting..

Drömmen om havet..


To live is to change, and to be perfect is to have changed often

måndag 1 augusti 2011

Lughnassadh..


We bes eatsy of the goodfruit,
Bes we drinker of the bloodroot,
Bes we singer at them moons.

Det nalkas hösttid, de dagarna när allt börja gå mot den slutliga skörden.. Det är med blandade känslor att se det mörkna, att höra insekterna spela i harmoni med lövens prasslande. Allt måste denna väg vandra och även denna kropp skall en vacker natt falla ner till det okändas evighet en sista gång. Sömnproblem, värre nu på grund utav den infernaliskt kvava luft som cirkulerar maskinen.. Funderingar som hemsöker mig hjälper inte till.. Mina drömmar är dock lika fantastiska som vanligt och kanske är det just dessa små ting som ger mig den största styrkan åter.

Dags att färdas norr inom en snar framtid, hem till berg och skogar. En del festligheter skall blandas ut med stilla vandringar och ett och annat stärkande bad i den sjö jag så många gånger legat med ansiktet vänt emot den oändliga stjärnbeströdda himmelen.

Mina känslor har totalt havererat.. Har förvisso aldrig någonsin fungerat känslomässigt men nu är det nog totalt mentalt förlorat. Vet varken ut eller in och när det blir allt för komplicerat tenderar jag frysa. En istid som får råda tills dess att verkligheten är mer i fas med vad jag förmår hantera. Det känns dock så underligt att behöva göra det nu när allt verkar vara som enklast..

Dags att hylla det okända för dess gåvor, dags att dela en måltid med mina syskon fåglarna.. Får hoppas att den gamle dyker upp. Det är något med hans sällskap som glädjer mig, likt en jovial men väldigt skeptisk förfader dyker han upp och spatserar runt med ögonen sökandes efter oegentligheter. Nåväl, jag hoppas han litar på mig nog mycket för att dela en bit bröd, ost och kött..

Mörkret faller, tystnaden ekar inombords, tomhet och ljudet av mullrande skyar..
Är detta frihet? Är detta vad jag letat efter?
Spelar det ens någon roll..

onsdag 27 juli 2011

Ett odjur, ett väsen och ett kaos..


The only way to make sense out of change is to plunge into it,
move with it, and join the dance.

Tiden har verkligen ett sätt att förstöra de murar jag så flitigt rest för att skyla mig från mitt inre.. Kanske är det ett tecken på att jag inte bör försöka hålla det som vanliga stadsskallar anser fel inombords, kanske är det ett tecken på att jag, detta väsen, är svagare än summan av alla mina monstruösa demoner. En vacker dag kommer jag att dö, och frågan är då vad av mig som kommer att vara kvar. Kommer hybriden överleva, en fördömd vandrare mellan världar som har ena foten i det immateriella och en i det materiella eller kommer det bli början på någon ny form utav upplösning? Rädslan att förlora greppet, om det nu kan kallas rädsla.. Det finns få saker som jag ser som skrämmande, dels för att ingenting annat är viktigt än att följa den stig som jag för närvarande stakar ut, och dels för att jag inte har varken tid eller mental kapacitet att vara rädd.

Tiden räcker inte till, och när jag ser tillbaka på tiden som gått känner jag ett sting.. Hon talar till mig än idag, och var natt som går stärks min trasmatta till själ. Det finns väggar kvar där inne som vägrar acceptera tanken på att det kan ha varit mitt fel, jag tror på den fria viljan och att fritt agera är den enda riktiga friheten som finns. Att vara den sista av sin sort kan vara befriande ibland..

Frihet.. Som jag längtar till hösten, en tid att fylla sina förråd, att blicka tillbaka på den tid som livet har dominerat och känna dessa små brinnande själar samlas i ens närhet innan den eviga förändrande lågan suger dem till sig med löften om återfödelse och tomhet. Jag hoppas, nej jag önskar få träffa henne då, få vandra vid hennes sida och svära det löftet jag aldrig fick svära. Att vaka över henne som den kråka jag är, att offra mig totalt för att skydda min själs ursprung.

Folk kallar mig galen, för att jag tror. Jag kallar dom blinda, som inget ser.

Förändring kommer långsamt, mitt inre sjuder av de små rösterna, mina ögon ser vad som vilar mellan de slöjor som skiljer våra världar.. Mitt blod kokar, det tillhör någon annan.. Min kropp är trött..

Kom min sömns skepnad, vandra med mig i Oneiros trädgårdar..

måndag 25 juli 2011

Evig förändring..


...When we attempt to exercise power or control over someone else, we cannot avoid giving that person the very same power or control over us..

tisdag 12 juli 2011

Längtan efter glömska..


Change and change..

En olycka idag förändrade mitt liv, inte för att jag skar mig in till benet med den kniv som jag så länge burit vid min sida, inte för att mitt livsblod pumpade ur mig när jag stod där vid första hjälpen och väntade på att Lasse letade efter sårtvätt.. Alla dessa ting kunde jag ta, det är till och med en välsignelse att få blöda när svagheten sakta lämnar kroppen..

Det var när min kropp beslöt sig för att nog var nog..

Det var när mitt medvetande slets ifrån min kropp för vad som var några ynka sekunder men som verkade vara en evighet..

Det var resan som kastade mig från omöjlighet till omöjlighet och sargade mina redan innan sårade sinnen..

Och vad jag fick se där under de korta ögonblicken när mina ögon rullade bakåt har ärrat mig för resten av mitt korta jordeliv, för det finns saker som inte ens en edsvuren demon som jag bör veta och se. Vissa saker skall förbli dolda för att man skall förmå leva ett normalt liv.. Nu stirrar jag på såret och nästan väntar mig en till vision av liknande potens. Kommer den vet jag att det är början på slutet..

Natten kallar..

måndag 11 juli 2011

Väggar av kristall..


We've betrayed others and been betrayed in kind.
We're bleeding for an uncertain future,
fighting a war for the lies our lords tell us.
What do we have left if not blood's loyalty.
I am here because you are here.
Because we are bound by blood..

De betraktar mig med sina ögon och ler när de säger det..
Varför är du kvar, du som hatar staden så mycket?
Varför är du här när du kan söka dig till bergen du älskar?

Har länge frågat mig själv samma sak och svaret är inte så enkelt som folk får det att låta, att lämna världen bakom sig är en sak, att lämna de som faktiskt betyder något däremot.. Har länge levt på hoppet om att jag skall vakna ur min mardröm, att mina sinnen skall kasta slöjan för att åter se klart men för var natt som går tycks det behålla sitt grepp. Förlorad och fördömd? Kanske, men samtidigt har jag lärt mig hantera mina egna anfall, att styra mina visioner till att inspirera och läka istället för att dränka mig i djupet. Maskinen har blivit någon form utav motkraft mot mitt hat och så länge jag har dess närhet håller jag mig kall och någorlunda under kontroll. Vad skulle hända om jag nu skulle lämna denna kyla och beräknande insida bakom mig? Skulle odjuret slita sig? Skulle jag bli fri? Vore världen en bättre plats om jag försvann?

Mina tankar är som bundna i kristall denna natt, mitt vrålande innandöme är en studie i hur två väsen likt två träd för nära varandra växt ihop och nu delar en vilja och ett öde.. Jag drömmer om de jag sårat med min likgiltighet, om de jag fortfarande kommer såra. Jag drömmer om porlande vatten som sköljer min blodiga hud, om hur undiner sjunger för mig där jag ligger vid de mossiga klipporna. Framförallt drömmer jag om alla de som jag under åren vänt mig till för råd, alla de som sett en glimt utav min monstruösa insida, alla de som kanske blickat in i mina sanna ögon vid något tillfälle utan att inse vad som stirrat tillbaka..

Toner av fantastiska och underbara ting fyller min själ till bredden och det är inte för inte som mitt liv nu äntligen kanske börjar gå mot någon form utav cirkel. Jag söker friheten så desperat att allt annat försummats. Det är en gammal och ödslig trakt jag vandrar i jakt på min mästare, men jag vet att kraften finns där, i de dunklaste av skogar och dimmigaste av myrar. Lycka.. Jag tror det är lycka som fyller mig trots alla dessa vanföreställningar som jagar mina nätter. Det är en mystisk stig att vandra, och ensam, men när tiden kommer står jag redo.. Ingenting i denna värld kan beröva mig på mitt öde. Min heder, om jag någonsin haft någon, må sedan länge vara lagd på min mästares altare men vad har odjur med heder till.

Det är en vacker natt..

måndag 27 juni 2011

Mina Resor i Oneiros XII..

The learning of "How" is the eternal "Why"- unanswered!
A genius is such, because he does not know how or why.

En böljande slätt sträker ut sig så långt ögonen kan nå. Långt i fjärran syns ruinerna av vad som kan ha varit en enorm arkaisk stad resa sig likt fingrar mot den bleka kalla himmelen. Stjärnorna och månskenet kastar en glödande illumination på de marmorpelare som pryder vägen som jag vandrar med mitt ljudlösa sällskap. En lång procession av varelser och väsen klädda i grått med en grön flammande symbol pulserande av en inre glöd över det orörliga tyget. En vind slår emot oss och jag känner lukten av trädgårdar, lägereldar och ruttet kött.. Vad väntar oss i den döda staden framför oss. Vid sidan av en pelare står hon, hennes ögon är förlorade bakom en mask av skuggor som tycks klibba sig fast i hennes underbara hår. En blick och sedan försvinner hon igen likt en vålnad..

Stjärnorna börjar flamma ovanför mitt huvud och stranden krälar av okända ting som kravlat sig upp från de oändliga djupen. Mina steg lämnar kloavtryck i sanden och mina armar är förlorade. Jag greppar tag i en stor bunt sjögräs med en fot täckt av fjäll, klorna formar sig runt det ruttnande virket som ligger i dess mitt. Ett krakande ljud av träd som brister, en doft av rosor mitt ibland den salta aromen av sjö och slemmiga ting. Någonting ropar på mig, någonting jag känner igen så väl. Reflektionen av min kropp återspeglas i en våg som rullar in och sveper runt mina kloklädda fötter. En tingest stirrar tillbaka, ett halvblod, en styggelse. Återigen det ropet som jag tidigare ignorerat. Längs med stranden kommer de två vandrande. Naken hud som reflekteras i det kalla ljuset, märkta för rit och blod, tatueringar som slingrar sig runt deras behag. En känsla av stark förlust inombords. En känsla av att inte räcka till. Vågen slår in och sköljer bort världen omkring mig.

En säng, mjuka filtar och en päls täcker över min sargade kropp. Sår löper längs med min sida och en smärta av läkande och död som sköljer över mig i vågor. Skogen skymtar genom det lilla fönstret i detta rum av sten och trä. En fackla brinner på väggen och jag känner hur hydrans märke brinner över mitt bröst likt en levande eld som hotar förinta min själ. Svagheten gör sig påmind när jag inser att jag inte är ensam. Taket förvrider sig och bjälkarna vidgar sig för att sluka oss alla. Jag hör ett skratt som ekar genom min själ, ett ekande skratt av en kvinna, ett kärleksfullt skratt som porlar genom rummet.. De två sätter sig upp, deras ansikten höljda i skuggor men jag skymtar deras drag bortom dessa dansande slöjor av mörker. Skogen ylar av vinden som rusar upp mot storm, min mästare stiger fram genom rummet och betraktar mig med ett flin på sitt omänskliga anlete..

söndag 26 juni 2011

fredag 24 juni 2011

Midsommar..


Swift as a shadow, short as any dream;
Brief as the lightning in the collied night.

En underlig känsla sprider sig när elden sprakar och skogen kastar sina skuggor i skenet av elden. Jag är hemma.. Längtan efter det andra hugger mig dock ständigt, en tanke som likt ett gift sprider sig i mina ådror och hotar överväldiga mig med sin potens. Midsommar sägs vara kärlekens högtid, när de latenta energierna i världen som styr över förälskelser är som potentast. Förälskelse är en förbannelse i mitt liv..

Tunga moln hänger över det bleka landskapet och någonstans över dessa tunga slöjor blickar trollmånen ner med sitt fördömda öga. Magin ligger tung i luften när ensamheten är som mest påtaglig, makten att vandra längs med stigar som annars är alldeles för farliga ligger framför mig när jag nu förbereder mig för att vandra bortom Oneiros trädgårdar, bortom de tunga skogarna i utkanten av Hali och vidare. Jag önskar alla i min flock den styrka som jag själv välsignats av, vill bara att alla når de mål de förtjänar.. Men ständigt denna känsla, detta gift..

Midsommaren har kommit och gått, nu går vi mot en skördetid och mot den delen av året jag älskar mest. I mina drömmar vandrar vi genom månklädda skogar när natten är som starkast, vi tittar på varandra och vet vart vår stig leder oss. Döden kan inte vidröra den slöja av magi som väver in oss i detta heliga mörker.. Vi är hemma..

Må det okända vidröra mina sinnen..

onsdag 8 juni 2011

Fata Morgana..


Inspiration is always at a void moment,
and most great discoveries accidental,
usually brought about by exhaustion of the mind.

Vinner förståelse inom ett område som jag redan trott mig greppat men vart för blind eller ignorant för att inse att jag faktiskt vart långt ifrån något slutligt svar. Det hela började med V och min insikt att jag faktiskt spillde över till något annat än normala emotionella reaktioner. Redan då antogs det iskallt att jag var för splittrad för att fungera, att min styrka befann sig genom symbios av alla olika delar som utgjorde min själ. Nu börjar funderingarna sprida sig som en cancer i mina sinnen, tänk om vi hade fel..

Kan jag försvara mig mot mitt eget känslomässiga kaos? Är det försvarbart vad jag gjorde för så många år sedan nu, är det verkligen mig det är fel på? Bah.. Människor och deras idiotiska moraliseringar har bara gjort mig till ett större och större monster för var dag. Inte nog med att jag bär på mörka hemligheter nog för att ställa det franska hovet i skuggan, jag bär även på min egen oförmåga att fungera. Ensamheten har alltid vart den enda utvägen som skådats, hoppet sägs vara det sista som dör och visst, så kan det vara.. Men att det kanske finns fler som fungerar som jag tycks obefintlig.

En ung trast fick plikta med sitt liv igår till människans ondska. Önskar honom väl i den hornkröntes salar. Hans vilda styrka skall inte förgås, dina klor får vägleda mig genom mina egna mentala sankmarker..

söndag 5 juni 2011

Nattstorm..


Feel the anger of the wind..

Nätterna kallar efter det okändas yngel..
Någonting inom mig spirar, en känsla av förlust. Men varför denna rädsla inför den eviga makt som skapar?
Vinden ylar vårt namn i natten.
Fåglar viskar hemligheter, berättar om sann styrka.
Avundsjuk ser jag på från mitt tempel av kött..
Mitt tempel där det uråldriga ständigt vakar..
En demon klädd i kött.

söndag 29 maj 2011

Utan riktning..


Nu faller skyars svarta mästare.
Slagsfältets kall och likets kyla.
Än fulla av slagens rus och svekets hat.
De gnaga utan ära pa krigets ruttna mat.
... till Tiders ände.


Och slutligen har någon form av insikt nåtts, och det är att jag inte har en aning om vart vi är på väg.. Ironin tycks slående för en individ som aldrig någonsin brytt sig, men helt plötsligt tycks mitt liv vara så mycket mer än bara en anarkisk färd genom någon slags form utav tid och rum. Är det meningen att jag skall vara formlös, utan band, utan gränser? Kan tyckas att man lever ett liv helt baserat på chans, helt baserat på den galenskap som för närvarande slår starkast mot mitt medvetande. Autonom, eller är det en gnista utav sinne kvar innanför min annars så slumpmässiga vilja att transcendera detta mänskliga skal? Livet svider.. Det är ett sår som vägrar läka och helst vill jag fly, men vart skall man fly och varför. Viljan att fly kontra viljan att bara existera i samklang med min samvaro. En samvaro som för övrigt tycks lika oförmögen att förstå mig som att förstå en främmande livsform. Sanningen är inte långt borta.. Kanske dags att inse att min utveckling färgats svårt av min härskarinna, hennes skugga tycks ha gett mig mer än bara livet tillbaka. En slingrade känsla av total självständighet blandad med min vilja att förändra, en konstig hybrid utav att ständigt stå på egna ben oavsett hur svår och tungrodd verkligheten är.

Ger upp kamp att söka förståelse i detta fall, behövs inte.
Att förstå är något som sedan länge vart sekundärt till att överstiga min egen tröskel, något som på senare tid offrats till ritual och hängivelse.
Dimmiga stigar framför mig, men den soppan jag just klivit ur känns inte mycket bättre. Nåväl, tid får utvisa vart jag är på väg och varför.

Vart är hem.
Berg..
Kärlek?
Skogar..
Maskins skugga?
Onerios..

Vart är hem..

måndag 23 maj 2011

Mina Resor i Oneiros XI..

Nothing is more costly, nothing is more sterile, than vengeance..

En kall och klinisk sal i vad jag kan ana är ett sjukhus. Maskiner och sladdar hänger från väggarna och taket likt klätterväxter i plast och metall. Monitorer flimrar i det dunkel som sluter sig och röster hörs utanför en vägg helt i glas. Skuggor rör sig över det skimrande mjölkiga glaset och en dörr vaggar otåligt på glänt likt ett fönster som sakta slår mot sina fästen under storm. En varelse med mask kliver in i rummet. Med ryckiga okontrollerade rörelser sprattlar den fram mot en utav monitorerna och väser ett ord genom vad som låter som sammanbitna tänder.

Jag befinner mig stående i ett annat rum, mina händer och armar är bundna till vad som verkar vara någon form av ställning. Det kalla järnet påminner mig om min nakna kropp som blek reflekterar det flimrande ljuset av de hummande lysrören. En vän, han står i massan av individer framför mig och tittar på mig. Han är klädd i en labrock och har ett anteckningsblock i handen. Ett leende bryter ut för att sedan försvinna in igen i ett sammanbitet ansikte. Han antecknar något och de kolsvarta ögonen vandrar långsamt över papperet. Smärta, kall och envis smärta. Någonting väser åt mig, en röst som färdas från en obestämd punkt bakom mig, eller kommer det inifrån. "Återfödelse..". Min kropp, om det nu är min kropp, värker. Mina ord faller från min mun i ett skarpt sipprande läte, tystnaden faller i rummet.

Död. En skylt i grov metall med gulblekt bakgrund passerar min högra sida. Jag fortsätter vandra ned för en gång som jag inte känner igen. Tavlor hänger på väggarna med ansikten, solnedgångar, båtar i storm och hon. Min ilska driver mig vidare, ilska över vad? Ett ljud bakom mig, jag svingar min trötta kropp runt med mina sista krafter. En tom korridor. Någonstans hörs vågorna, vatten som slår mot en strand. Vattnet vidrör mina fötter och jag stirrar ut över den öppna oceanen.. Jag sjunker mot ytan med en långsam rörelse. Månen stirrar blek ner mot mig med sitt enda öga blödande en flimrande massa. I vattnet ser jag en spegelbild, vem är det..

fredag 20 maj 2011

Allt blir is..


It's hard to wait around for something that might never happen;
but it's even harder to give up knowing it's everything you want..

Det är helt enkelt för komplicerat att söka förstå sig på andra människor, borde ha förstått det förr men är det något som aldrig dör i kråkan så är det hoppets eldar. Hoppet bär konstiga tecken när dess flammor sprudlar inombords, min syn må vara förlorad sedan länge i slöjans dansande mönster men vem behöver syn när allt färgas av det okändas ändlösa paljett.. Någonting tungt har vilat över mina sinnen en längre tid nu, i takt med att våren spred livet åter i markerna omkring mig sänkte sig den tidlösa vintern inombords. Dess grepp om mina sinnen är likt en glaciär som tornar upp sig, borde sett den komma efter så lång tid men uppenbarligen har jag inget lärt mig om mitt tillstånd. Tomhet, en stilla vind som sakta tvingar frusna löv till dans, en flammande pelare av eld som stormar vidare genom det bleka karga landskapet slukande allt. Ilska korsad med instinkter tvingar åter fram det primitiva, det vilande har åter vaknat och stirrar tillbaka när jag sluter mig för omvärlden. En underlig känsla att vaka över sig själv, om det nu är det som är jag..

Mången gång har vi nu försökt vandra sida vid sida med andra, men alla gånger har det kokat ner till min egen oförmåga att släppa ilskan och låta något annat få gro och växa.. Kanske är det genetik som driver mig till att konstant hata, att konstant förlora mig själv i tungsinne efter tungsinne då mäktiga viljor möts för herravälde över en fördömd utsida, en utsida han alltid hatat. Skapad för ensamhet, de starka är starkast allena, hoppet göder min tro på de oändliga möjligheternas liv. Så hur tolkar det primala inombords detta, hur ser en best på det skådespel som utspelar sig utanför.. Slutet? Början? Evigheten? Alla vägar står öppna, men vissa sluter sig med allt hastigare takt.. Val, finns det val eller är min fria vilja enbart ett slumpmässigt urval av alla dessa möjligheter som dukas upp framför kadavret ingen kan bryta igenom?

Begreppet ondska har fallit tungt på mitt sinne.. Om ondska definieras av den som ser den är nog en del inriktade på att jag är ond, och om godhet även den definieras av andras syn på mig är jag nog god.. Han är en obetydlig bricka i ett spel som påbörjades för allt för länge sedan för att en dödlig skall förstå. Drömmar härjar inombords och visar mig vägar som kunde ha vandrats, vägar som nu tycks allt för långt borta. Så många vägar, så många val.. Vad leder allt till om inte förändra min omvärlds syn på mig själv. Har aldrig vart annat än en ensamvarg, ingen tycks ändå se vad som är jag, ingen tycks intresserad av vad som döljer sig bortom. Är den sista av vår sort, och likt de sista skall min död bli en obetydlig notis i universums historia.. Obetydlig i livet, men bortom vägs ändå kommer min styrka att återvända.

Det är en vacker natt, ensam stirrar jag ut på den bleka natthimmelen.. Kanske stirrar någon annan tillbaka, hoppet får aldrig förvrängas.. Hoppet får aldrig dö..

onsdag 18 maj 2011

Mina Resor i Oneiros X..

The wise snake softly hissed for peace while the ravening crow shrieked for chaos and war..

Kriget rasar omkring mig, vad det handlar om är sedan länge oviktigt, det enda som spelar roll är att överleva.. Byggnaden skakar omkring mig av brisader och jag hör det stadiga ljudet från finkalibrig eld. Vi är bara fem överlevare i min grupp, jag känner några av de jag för närvarande delar bunker med. De tre personerna som trycker längst fram i värnet ser ut att vara för trötta för att bry sig, deras sinnen har redan gett upp tanken att någonsin komma levande ur detta helvete skapat av människans förpestande grepp. Deras blickar möter min som på kommando. "Dö väl.." är allt jag hinner säga innan de greppat sina vapen för en sista stormning ut i det okända mörkret utanför. Den sista ser på mig och säger att han gett upp, han hoppas att de okända anfallarna där ute skall visa nåd.. Må den hornkrönte se till att han aldrig mer ser ljuset stiga. Jag greppar mina vapen, en lång slank eneggad klinga och ett projektilvapen av grov design, på vägen ut ser jag vad som drabbat mina kamrater.. Döden skall aldrig ta en av det okändas härolder..

Jag springer hukandes genom regnet tätt följd av en legion av gnagare, deras sällskap är välkommet i en värld som lyses upp av kemisk eld och explosioner. En varelse står framför mig illuminerad av ett starkt pulserande sken från hans eldkastare som still bränner ihjäl en grupp människor. Hud, kött och ben droppar som smältande plast från deras kroppar och ljudet av deras skrik dränks i den kemiska eldens väsande. Klingan väger tungt i min hand när min kropp stilla rör sig över asfalten, ett ljud avslöjar mig och ansiktet jag möts utav döljs bakom en tung ornamenterad gasmask. Mina reflexer visar sig snabbare och bladet pressar sig genom vävnad och rustning. Mina sinnen förvrider sig till ett internt leende innan jag faller ihop skrattande i det brinnande infernot..

Mina ben bär mig inte längre och till och med havets stilla läte gör lite för att lugna mina flammande sinnen. Hat. Det enda som verkar bita på mig är den ständigt brinnande känslan inombords.. Jag vadar ut i vattnet och ser min egen spegelbild.. Ett grinande skelett stirrar tillbaka med tomma hålor där mina ögon borde vara, en benstomme som inte är mänsklig, en styggelse som vandrar i kroppen av en man.. Ylandes sjunker jag ner mot mitt öde i det kalla stilla vattnet..

måndag 9 maj 2011

Eldens årstid..


The common man is like a worm in the gut of a corpse,
trapped inside a prison of cold flesh,
helpless and uncaring,
unaware even of the inevitability of its own doom..

Det är en underlig dans jag bjudits upp till av det okända.. För första gången på riktigt länge känner jag hur mitt annars så starka grepp om mitt Jag och min essens börjar erodera. På en punkt är jag inte förvånad. Maskinens skugga har verkligen drivit fram det primala inombords och dess hunger efter upplevelser jag vänt ryggen till bränner i mina sinnen. Till och med mina drömmar är infekterade med flammande hav och brinnande ögon i en natt som vägrar släppa taget. En av världens äldsta frågor är just vad som är Jag och hur en hungrande kråka skall ha svaret en myriad andra ting redan sökt svaret på känns hopplöst. Vad som återstår är mitt inre hav, min inre skog och mitt inre berg. Så länge dessa punkter finns kvar kan inte maskinen skada mig. Så länge min styrka brinner i dessa tempel kan inget yttre påverka den symbiot som är Jag.

Vem vandrar i mina sinnens salar? Vem betraktar mig bortom mina slutna ögon?
Vad kallar på mig från bortom sfärernas sång..

Underliga drömmar. Vart leder dessa stigar. Ser mer och mer av det som inte borde bo kvar inombords. Vandrande längs med stigar som gränsar mellan upplysning och barbari. Svävande över dalar som klyvs av skugga och ljus. Simmande över hav som både bränner och svalkar. Har jag alltid vart här? Styrkan återvänder till jorden och den Hornkröntes gåvor tycks många detta år. Dock verkar mina drömmar antyda att en stor och katastrofal händelse kommer reva upp min verklighet igen. När eller hur, frågor som behöver svar.. Eller är det mitt öde att vandra utan syn, när man ändå förlorat det mesta spelar målet ingen roll. Vi kommer brinna för vad vi är, vi kommer straffas för våra band. Det är inte lätt att leva kluven och fördömd.

Väljer att vandra vidare.. Väljer att se vart vägen leder..
Men redan nu vet jag vad som kommer hända..

lördag 23 april 2011

Hyadernas sång..


Ave Dominus Nox..

Det är en underlig verklighet.. Mina drömmar visar mig nya vägar och när mörkret faller ser jag klart. Livet är fortfarande en gåta.. För var dag jag söker svaret inombords blir jag allt mer förvirrad.. En allt för splittrad själ i en allt för komplicerad kropp.. Vi vandrar längs med konstiga stigar i jakten på en framtid, en av många möjliga framtider. Kaos.. Den enda konstanten, det enda som tillåts styra mig på min resa genom det oändliga, oändliga möjligheter bortom ändlösa stigar.

Jag vandrar ensam med vetskapen om att jag skall dö på denna resa..
Jag vandrar ensam med vetskapen om att ingen kan se bortom denna mask jag bär..

Stjärnorna flammar ovanför på en himmel som bär på så mycket skönhet och så många svar att blotta tanken bländar mig.. En tanke dansar inombords, en tanke som andats så länge utan att få blomma ut. Ett ögonblick i tiden kan vara så otroligt viktigt att det ger näring för flera år framöver. Ett ögonblick kan definiera vad man blir och vad man är. Jag har väntat så länge med mina portar stängda för omvärlden..

Jag står i midnatt klädd..

lördag 19 mars 2011

Mina Resor i Oneiros IX..

..and yet for the first time I see with eyes unclouded..

Ett skott ekar i natten, någonstans långt bortom skogklädda horisonter syns en eld flamma upp. Den bistra orangea himmelen skär sig mot den svarta pelaren som stiger tyst emot den oändliga ytan bortom. "Det är dags att gå hem nu.." säger en röst vid min sida. Jag möter ett litet ansikte vars hud sedan länge vart perforerad av vad som verkar vara enorma illröda bölder. Ett skall hörs i skogen bakom oss och trots att jag inte vet vem den lilla figuren är plockar jag upp den och påbörjar min vandring. En korridor uppenbarar sig från ingenstans och fångar obönhörligt upp oss när jag trött försöker fly undan det okända. Bortom en krök ser jag en liten grupp rådjur. Jag är åter ensam.. En efter en kommer de små djuren fram till mig och stryker sig likt katter mot min kropp. Känslorna väller upp inom mig likt en sjukdom och hugger tag i hela min själ.. Ilska, frustration, kärlek, rädsla och hat.. Allt flödar fritt och jag känner hur jag kraftlös faller ihop likt en marionett vars mästare skurit av alla trådar. Jag är döende.. Vad är jag..

Jag ligger i en säng, en hona ligger vid min sida, men vem.. Jag ser bara taket och dess strukturer dansa för mina fördärvade sinnen. Rösten som talar till mig kunde lika gärna ha vart ljudet av porlande vatten. Tystnaden vore att föredra före detta. Taket ger vika och slits bort med ljudet av vakuum, ovanför blickar en oändlig stjärnklädd himmel ner mot mig. Ligger kvar, hennes trevande händer slingrar sig längs med min hud. Något störtar emot mig ifrån natten, mörkret ges en skepnad som närmast kan beskrivas som ett gytter av fladdrande tyg och brännande ljus.. Min skepnad börjar smärta, likt en myriad av skärsår bombarderas jag av intensiva smärtor. Hennes vattenröst mal på men i förgrunden har ett högfrekvent skrikande sedan länge fyllt upp mitt kranium. Jag vrålar ut min ilska mot ett kallt och oförstående universum.. Dess skapare svarar och min värld svartnar igen..

torsdag 3 mars 2011

Svarta vingar..


You shadow of a forgotten dream, you come to take my soul away..

Jag kan känna det brinna likt ett virus inombords, min verklighet rämnar omkring mig och för var natt prövas mina sinnens förmåga att hantera nya visioner. Mina ögon vandrar över min omgivning och inombords funderar jag när nästa vansinne skall slå till och förvrida den omgivning jag tror mig känna igen till något oigenkännligt. Ibland går det veckor, ibland bara minuter men det kommer alltid tillbaka, alltid..

Under så många år nu har jag vandrat längs med vägar som andra har förkastat, jag har sökt svaren på frågorna som andra inte vill ställa och jag har kämpat mot mina inre demoner utan att någonsin förstå varför.. Jag har en överlag negativ påverkan på min omgivning tycks det mig.. Folk förstår mig aldrig och blir besvikna på min oförmåga att förstå.. Det enda konceptet jag kan förstå är frihet, och frihet tycks vara något väldigt svårt att kombinera med både civilisation och mänsklighet.. Jag ser ut ur mitt fängelse och känner en viss bitterhet över mitt öde, fast i en kropp jag aldrig upplevt som min, fast i ett samhälle jag aldrig velat tillhöra.. Jag vänder mig bort, jag väljer att vandra..

Vad gör man när man står i ett vägskäl och alla vägar är fel?
Oneiros vägled mig..

söndag 30 januari 2011

Utan vingar..


He that can live alone resembles the brute beast in nothing,
the sage in much, and God in everything

Natten faller och min styrka faller med den. Har natten till ära insett precis vilken galen individ jag verkligen är, mina drömmar som tills vidare håller mig vid liv är sköra kreationer som lätt kan splittras av för mycket yttre påverkan.. Aldrig har jag saknat mina vingar så mycket som nu.. Varje steg jag tar känns som en förolämpning mot min sanna form, varje andetag en förbannelse. Men ändå, mot alla odds kämpar detta kadaver vidare.. Varför? Är det för att den korkade besten som är jag vägrar ge upp? Är det en överdos av vilja som håller mig flytande när hela världen sjunker runt omkring en? Nej.. I natt har jag insett att det är det sjudande vansinnet som bubblar under ytan som håller oss samman, som svetsar ihop det monster jag är med det odjur jag har blivit. Två individer låsta i en evig spiral av stridande viljor. Under månens faser skiftar jag från vad jag är till vad jag ska bli och utan att tveka ylar jag vidare mot det okända kokande av livslust..

Det ensamma berget lockar mig allt mer.. Har aldrig förstått mig på människor, har alltid vart en outsider dömd att försöka förstå vad som pågår i en värld som inte är min egen. Var dag finner jag mig själv drömmandes om att få flyga iväg långt bort, och var morgon vaknar jag upp i samma gamla ruttnande kadaver. Fördömd är ordet man använder, förlorad i mina egna skeva tankar..

Allt jag vill för tillfället är att drömma..
Jag fruktar den dagen jag vaknar upp frisk, för det är den dagen jag dör..

söndag 23 januari 2011

Vintermåne..


Sanity is for the weak..

Många konstiga nätter har följts utav en känsla som jag inte riktigt kan placera fingret på. Mina drömmar har förskjutits från att vara frenetiska virrvarr av händelser, slumpmässiga kontakter och förvridna aspekter av min omgivning till att visa min död i eld och flammor. Har aldrig vart så här internt förvriden tidigare, tankar och känslor bubblar upp från djupet som jag inte är helt säker på är mina egna. Men samtidigt, vad är jag? Tankar som låsts in där inne kanske är vad jag verkligen är och denna aspekt av någorlunda yttre stabilitet bara är en tunn slöja som begränsar mig.

Har gett upp att fundera på det där..
Det ger mig ingenting att försöka förstå vad ett "jag" är..
Förändring är den enda konstanten..

Tiden flyger förbi mig med osedvanligt raska kliv. Snart är det Februari, en bra månad. Kanske är det en passande månad för mig att faktiskt ta mig i kragen och försöka bygga ihop mitt liv igen.. Vem vet, det okända styr.. Nu vill jag bara att min tid skall räcka till, att mitt öde inte skall fånga mig i det grepp jag aldrig kan bryta.. Bara en vecka kvar tills jag står helt ensam med mina inre demoner.. En vecka är ingenting..

onsdag 12 januari 2011

Krig..


Sing then the core of dark and absolute oblivion
where the soul at last is lost in utter peace.

Någonstans inombords bär jag en enorm reva. Denna reva tycktes så liten och obetydlig en gång i tiden men på senare tid har dess proportioner ökat drastiskt och jag finner mig själv allt mer förvirrad och förlorad i vad som är min drömvärld och vad som är den faktiskt fysiska verklighet i vilken min kropp är baserad. Drömsynerna blir allt mer komplexa i sin struktur och förföljer mig även bortom de gränser som tidigare ändå vart relativt tydliga. Jag har länge vetat att min världsbild blivit allt mer grumlig men nu börjar min koncentration och minneskapacitet att rubbas allt mer. Förvirrad över vad som hänt på vilken sida av slöjan börjar jag allt mer känna mig fast i en levande dröm som jag inte har någon som helst kontroll över. Inombords bär jag på ett litet frö av styrka som bara väntar på att få blomma ut, inombords vet jag att det är hög tid för mig att möta mina demoner och försöka greppa det kaotiska inre som uppstått.

Tiden går vidare, tror jag. Snön smälter och med den blir Maskinen återigen den smutsiga skitiga stad jag sedan länge vant mig vid att se. Sommarens grönska och vinterns kyla kan temporärt ge staden en viss naturlighet även om den är det högsta exemplet på hur viktigt det är med kamouflage.. Nåväl jag drar till bergen snart igen, tillbaka till det vilda som jag så älskar med hela mitt väsen. Det här tungsinnet som faller över mig när jag då och då vandrar längs stadens gator måste lindras med skog och berg..

Vinterns trolldom håller mig ännu stark..