söndag 30 januari 2011

Utan vingar..


He that can live alone resembles the brute beast in nothing,
the sage in much, and God in everything

Natten faller och min styrka faller med den. Har natten till ära insett precis vilken galen individ jag verkligen är, mina drömmar som tills vidare håller mig vid liv är sköra kreationer som lätt kan splittras av för mycket yttre påverkan.. Aldrig har jag saknat mina vingar så mycket som nu.. Varje steg jag tar känns som en förolämpning mot min sanna form, varje andetag en förbannelse. Men ändå, mot alla odds kämpar detta kadaver vidare.. Varför? Är det för att den korkade besten som är jag vägrar ge upp? Är det en överdos av vilja som håller mig flytande när hela världen sjunker runt omkring en? Nej.. I natt har jag insett att det är det sjudande vansinnet som bubblar under ytan som håller oss samman, som svetsar ihop det monster jag är med det odjur jag har blivit. Två individer låsta i en evig spiral av stridande viljor. Under månens faser skiftar jag från vad jag är till vad jag ska bli och utan att tveka ylar jag vidare mot det okända kokande av livslust..

Det ensamma berget lockar mig allt mer.. Har aldrig förstått mig på människor, har alltid vart en outsider dömd att försöka förstå vad som pågår i en värld som inte är min egen. Var dag finner jag mig själv drömmandes om att få flyga iväg långt bort, och var morgon vaknar jag upp i samma gamla ruttnande kadaver. Fördömd är ordet man använder, förlorad i mina egna skeva tankar..

Allt jag vill för tillfället är att drömma..
Jag fruktar den dagen jag vaknar upp frisk, för det är den dagen jag dör..

söndag 23 januari 2011

Vintermåne..


Sanity is for the weak..

Många konstiga nätter har följts utav en känsla som jag inte riktigt kan placera fingret på. Mina drömmar har förskjutits från att vara frenetiska virrvarr av händelser, slumpmässiga kontakter och förvridna aspekter av min omgivning till att visa min död i eld och flammor. Har aldrig vart så här internt förvriden tidigare, tankar och känslor bubblar upp från djupet som jag inte är helt säker på är mina egna. Men samtidigt, vad är jag? Tankar som låsts in där inne kanske är vad jag verkligen är och denna aspekt av någorlunda yttre stabilitet bara är en tunn slöja som begränsar mig.

Har gett upp att fundera på det där..
Det ger mig ingenting att försöka förstå vad ett "jag" är..
Förändring är den enda konstanten..

Tiden flyger förbi mig med osedvanligt raska kliv. Snart är det Februari, en bra månad. Kanske är det en passande månad för mig att faktiskt ta mig i kragen och försöka bygga ihop mitt liv igen.. Vem vet, det okända styr.. Nu vill jag bara att min tid skall räcka till, att mitt öde inte skall fånga mig i det grepp jag aldrig kan bryta.. Bara en vecka kvar tills jag står helt ensam med mina inre demoner.. En vecka är ingenting..

onsdag 12 januari 2011

Krig..


Sing then the core of dark and absolute oblivion
where the soul at last is lost in utter peace.

Någonstans inombords bär jag en enorm reva. Denna reva tycktes så liten och obetydlig en gång i tiden men på senare tid har dess proportioner ökat drastiskt och jag finner mig själv allt mer förvirrad och förlorad i vad som är min drömvärld och vad som är den faktiskt fysiska verklighet i vilken min kropp är baserad. Drömsynerna blir allt mer komplexa i sin struktur och förföljer mig även bortom de gränser som tidigare ändå vart relativt tydliga. Jag har länge vetat att min världsbild blivit allt mer grumlig men nu börjar min koncentration och minneskapacitet att rubbas allt mer. Förvirrad över vad som hänt på vilken sida av slöjan börjar jag allt mer känna mig fast i en levande dröm som jag inte har någon som helst kontroll över. Inombords bär jag på ett litet frö av styrka som bara väntar på att få blomma ut, inombords vet jag att det är hög tid för mig att möta mina demoner och försöka greppa det kaotiska inre som uppstått.

Tiden går vidare, tror jag. Snön smälter och med den blir Maskinen återigen den smutsiga skitiga stad jag sedan länge vant mig vid att se. Sommarens grönska och vinterns kyla kan temporärt ge staden en viss naturlighet även om den är det högsta exemplet på hur viktigt det är med kamouflage.. Nåväl jag drar till bergen snart igen, tillbaka till det vilda som jag så älskar med hela mitt väsen. Det här tungsinnet som faller över mig när jag då och då vandrar längs stadens gator måste lindras med skog och berg..

Vinterns trolldom håller mig ännu stark..