where the soul at last is lost in utter peace.
Någonstans inombords bär jag en enorm reva. Denna reva tycktes så liten och obetydlig en gång i tiden men på senare tid har dess proportioner ökat drastiskt och jag finner mig själv allt mer förvirrad och förlorad i vad som är min drömvärld och vad som är den faktiskt fysiska verklighet i vilken min kropp är baserad. Drömsynerna blir allt mer komplexa i sin struktur och förföljer mig även bortom de gränser som tidigare ändå vart relativt tydliga. Jag har länge vetat att min världsbild blivit allt mer grumlig men nu börjar min koncentration och minneskapacitet att rubbas allt mer. Förvirrad över vad som hänt på vilken sida av slöjan börjar jag allt mer känna mig fast i en levande dröm som jag inte har någon som helst kontroll över. Inombords bär jag på ett litet frö av styrka som bara väntar på att få blomma ut, inombords vet jag att det är hög tid för mig att möta mina demoner och försöka greppa det kaotiska inre som uppstått.
Tiden går vidare, tror jag. Snön smälter och med den blir Maskinen återigen den smutsiga skitiga stad jag sedan länge vant mig vid att se. Sommarens grönska och vinterns kyla kan temporärt ge staden en viss naturlighet även om den är det högsta exemplet på hur viktigt det är med kamouflage.. Nåväl jag drar till bergen snart igen, tillbaka till det vilda som jag så älskar med hela mitt väsen. Det här tungsinnet som faller över mig när jag då och då vandrar längs stadens gator måste lindras med skog och berg..
Vinterns trolldom håller mig ännu stark..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar