the sage in much, and God in everything
Natten faller och min styrka faller med den. Har natten till ära insett precis vilken galen individ jag verkligen är, mina drömmar som tills vidare håller mig vid liv är sköra kreationer som lätt kan splittras av för mycket yttre påverkan.. Aldrig har jag saknat mina vingar så mycket som nu.. Varje steg jag tar känns som en förolämpning mot min sanna form, varje andetag en förbannelse. Men ändå, mot alla odds kämpar detta kadaver vidare.. Varför? Är det för att den korkade besten som är jag vägrar ge upp? Är det en överdos av vilja som håller mig flytande när hela världen sjunker runt omkring en? Nej.. I natt har jag insett att det är det sjudande vansinnet som bubblar under ytan som håller oss samman, som svetsar ihop det monster jag är med det odjur jag har blivit. Två individer låsta i en evig spiral av stridande viljor. Under månens faser skiftar jag från vad jag är till vad jag ska bli och utan att tveka ylar jag vidare mot det okända kokande av livslust..
Det ensamma berget lockar mig allt mer.. Har aldrig förstått mig på människor, har alltid vart en outsider dömd att försöka förstå vad som pågår i en värld som inte är min egen. Var dag finner jag mig själv drömmandes om att få flyga iväg långt bort, och var morgon vaknar jag upp i samma gamla ruttnande kadaver. Fördömd är ordet man använder, förlorad i mina egna skeva tankar..
Allt jag vill för tillfället är att drömma..
Jag fruktar den dagen jag vaknar upp frisk, för det är den dagen jag dör..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar