lördag 19 mars 2011

Mina Resor i Oneiros IX..

..and yet for the first time I see with eyes unclouded..

Ett skott ekar i natten, någonstans långt bortom skogklädda horisonter syns en eld flamma upp. Den bistra orangea himmelen skär sig mot den svarta pelaren som stiger tyst emot den oändliga ytan bortom. "Det är dags att gå hem nu.." säger en röst vid min sida. Jag möter ett litet ansikte vars hud sedan länge vart perforerad av vad som verkar vara enorma illröda bölder. Ett skall hörs i skogen bakom oss och trots att jag inte vet vem den lilla figuren är plockar jag upp den och påbörjar min vandring. En korridor uppenbarar sig från ingenstans och fångar obönhörligt upp oss när jag trött försöker fly undan det okända. Bortom en krök ser jag en liten grupp rådjur. Jag är åter ensam.. En efter en kommer de små djuren fram till mig och stryker sig likt katter mot min kropp. Känslorna väller upp inom mig likt en sjukdom och hugger tag i hela min själ.. Ilska, frustration, kärlek, rädsla och hat.. Allt flödar fritt och jag känner hur jag kraftlös faller ihop likt en marionett vars mästare skurit av alla trådar. Jag är döende.. Vad är jag..

Jag ligger i en säng, en hona ligger vid min sida, men vem.. Jag ser bara taket och dess strukturer dansa för mina fördärvade sinnen. Rösten som talar till mig kunde lika gärna ha vart ljudet av porlande vatten. Tystnaden vore att föredra före detta. Taket ger vika och slits bort med ljudet av vakuum, ovanför blickar en oändlig stjärnklädd himmel ner mot mig. Ligger kvar, hennes trevande händer slingrar sig längs med min hud. Något störtar emot mig ifrån natten, mörkret ges en skepnad som närmast kan beskrivas som ett gytter av fladdrande tyg och brännande ljus.. Min skepnad börjar smärta, likt en myriad av skärsår bombarderas jag av intensiva smärtor. Hennes vattenröst mal på men i förgrunden har ett högfrekvent skrikande sedan länge fyllt upp mitt kranium. Jag vrålar ut min ilska mot ett kallt och oförstående universum.. Dess skapare svarar och min värld svartnar igen..

torsdag 3 mars 2011

Svarta vingar..


You shadow of a forgotten dream, you come to take my soul away..

Jag kan känna det brinna likt ett virus inombords, min verklighet rämnar omkring mig och för var natt prövas mina sinnens förmåga att hantera nya visioner. Mina ögon vandrar över min omgivning och inombords funderar jag när nästa vansinne skall slå till och förvrida den omgivning jag tror mig känna igen till något oigenkännligt. Ibland går det veckor, ibland bara minuter men det kommer alltid tillbaka, alltid..

Under så många år nu har jag vandrat längs med vägar som andra har förkastat, jag har sökt svaren på frågorna som andra inte vill ställa och jag har kämpat mot mina inre demoner utan att någonsin förstå varför.. Jag har en överlag negativ påverkan på min omgivning tycks det mig.. Folk förstår mig aldrig och blir besvikna på min oförmåga att förstå.. Det enda konceptet jag kan förstå är frihet, och frihet tycks vara något väldigt svårt att kombinera med både civilisation och mänsklighet.. Jag ser ut ur mitt fängelse och känner en viss bitterhet över mitt öde, fast i en kropp jag aldrig upplevt som min, fast i ett samhälle jag aldrig velat tillhöra.. Jag vänder mig bort, jag väljer att vandra..

Vad gör man när man står i ett vägskäl och alla vägar är fel?
Oneiros vägled mig..