Mina Resor i Oneiros IX..

..and yet for the first time I see with eyes unclouded..

Ett skott ekar i natten, någonstans långt bortom skogklädda horisonter syns en eld flamma upp. Den bistra orangea himmelen skär sig mot den svarta pelaren som stiger tyst emot den oändliga ytan bortom. "Det är dags att gå hem nu.." säger en röst vid min sida. Jag möter ett litet ansikte vars hud sedan länge vart perforerad av vad som verkar vara enorma illröda bölder. Ett skall hörs i skogen bakom oss och trots att jag inte vet vem den lilla figuren är plockar jag upp den och påbörjar min vandring. En korridor uppenbarar sig från ingenstans och fångar obönhörligt upp oss när jag trött försöker fly undan det okända. Bortom en krök ser jag en liten grupp rådjur. Jag är åter ensam.. En efter en kommer de små djuren fram till mig och stryker sig likt katter mot min kropp. Känslorna väller upp inom mig likt en sjukdom och hugger tag i hela min själ.. Ilska, frustration, kärlek, rädsla och hat.. Allt flödar fritt och jag känner hur jag kraftlös faller ihop likt en marionett vars mästare skurit av alla trådar. Jag är döende.. Vad är jag..

Jag ligger i en säng, en hona ligger vid min sida, men vem.. Jag ser bara taket och dess strukturer dansa för mina fördärvade sinnen. Rösten som talar till mig kunde lika gärna ha vart ljudet av porlande vatten. Tystnaden vore att föredra före detta. Taket ger vika och slits bort med ljudet av vakuum, ovanför blickar en oändlig stjärnklädd himmel ner mot mig. Ligger kvar, hennes trevande händer slingrar sig längs med min hud. Något störtar emot mig ifrån natten, mörkret ges en skepnad som närmast kan beskrivas som ett gytter av fladdrande tyg och brännande ljus.. Min skepnad börjar smärta, likt en myriad av skärsår bombarderas jag av intensiva smärtor. Hennes vattenröst mal på men i förgrunden har ett högfrekvent skrikande sedan länge fyllt upp mitt kranium. Jag vrålar ut min ilska mot ett kallt och oförstående universum.. Dess skapare svarar och min värld svartnar igen..