söndag 29 maj 2011

Utan riktning..


Nu faller skyars svarta mästare.
Slagsfältets kall och likets kyla.
Än fulla av slagens rus och svekets hat.
De gnaga utan ära pa krigets ruttna mat.
... till Tiders ände.


Och slutligen har någon form av insikt nåtts, och det är att jag inte har en aning om vart vi är på väg.. Ironin tycks slående för en individ som aldrig någonsin brytt sig, men helt plötsligt tycks mitt liv vara så mycket mer än bara en anarkisk färd genom någon slags form utav tid och rum. Är det meningen att jag skall vara formlös, utan band, utan gränser? Kan tyckas att man lever ett liv helt baserat på chans, helt baserat på den galenskap som för närvarande slår starkast mot mitt medvetande. Autonom, eller är det en gnista utav sinne kvar innanför min annars så slumpmässiga vilja att transcendera detta mänskliga skal? Livet svider.. Det är ett sår som vägrar läka och helst vill jag fly, men vart skall man fly och varför. Viljan att fly kontra viljan att bara existera i samklang med min samvaro. En samvaro som för övrigt tycks lika oförmögen att förstå mig som att förstå en främmande livsform. Sanningen är inte långt borta.. Kanske dags att inse att min utveckling färgats svårt av min härskarinna, hennes skugga tycks ha gett mig mer än bara livet tillbaka. En slingrade känsla av total självständighet blandad med min vilja att förändra, en konstig hybrid utav att ständigt stå på egna ben oavsett hur svår och tungrodd verkligheten är.

Ger upp kamp att söka förståelse i detta fall, behövs inte.
Att förstå är något som sedan länge vart sekundärt till att överstiga min egen tröskel, något som på senare tid offrats till ritual och hängivelse.
Dimmiga stigar framför mig, men den soppan jag just klivit ur känns inte mycket bättre. Nåväl, tid får utvisa vart jag är på väg och varför.

Vart är hem.
Berg..
Kärlek?
Skogar..
Maskins skugga?
Onerios..

Vart är hem..

måndag 23 maj 2011

Mina Resor i Oneiros XI..

Nothing is more costly, nothing is more sterile, than vengeance..

En kall och klinisk sal i vad jag kan ana är ett sjukhus. Maskiner och sladdar hänger från väggarna och taket likt klätterväxter i plast och metall. Monitorer flimrar i det dunkel som sluter sig och röster hörs utanför en vägg helt i glas. Skuggor rör sig över det skimrande mjölkiga glaset och en dörr vaggar otåligt på glänt likt ett fönster som sakta slår mot sina fästen under storm. En varelse med mask kliver in i rummet. Med ryckiga okontrollerade rörelser sprattlar den fram mot en utav monitorerna och väser ett ord genom vad som låter som sammanbitna tänder.

Jag befinner mig stående i ett annat rum, mina händer och armar är bundna till vad som verkar vara någon form av ställning. Det kalla järnet påminner mig om min nakna kropp som blek reflekterar det flimrande ljuset av de hummande lysrören. En vän, han står i massan av individer framför mig och tittar på mig. Han är klädd i en labrock och har ett anteckningsblock i handen. Ett leende bryter ut för att sedan försvinna in igen i ett sammanbitet ansikte. Han antecknar något och de kolsvarta ögonen vandrar långsamt över papperet. Smärta, kall och envis smärta. Någonting väser åt mig, en röst som färdas från en obestämd punkt bakom mig, eller kommer det inifrån. "Återfödelse..". Min kropp, om det nu är min kropp, värker. Mina ord faller från min mun i ett skarpt sipprande läte, tystnaden faller i rummet.

Död. En skylt i grov metall med gulblekt bakgrund passerar min högra sida. Jag fortsätter vandra ned för en gång som jag inte känner igen. Tavlor hänger på väggarna med ansikten, solnedgångar, båtar i storm och hon. Min ilska driver mig vidare, ilska över vad? Ett ljud bakom mig, jag svingar min trötta kropp runt med mina sista krafter. En tom korridor. Någonstans hörs vågorna, vatten som slår mot en strand. Vattnet vidrör mina fötter och jag stirrar ut över den öppna oceanen.. Jag sjunker mot ytan med en långsam rörelse. Månen stirrar blek ner mot mig med sitt enda öga blödande en flimrande massa. I vattnet ser jag en spegelbild, vem är det..

fredag 20 maj 2011

Allt blir is..


It's hard to wait around for something that might never happen;
but it's even harder to give up knowing it's everything you want..

Det är helt enkelt för komplicerat att söka förstå sig på andra människor, borde ha förstått det förr men är det något som aldrig dör i kråkan så är det hoppets eldar. Hoppet bär konstiga tecken när dess flammor sprudlar inombords, min syn må vara förlorad sedan länge i slöjans dansande mönster men vem behöver syn när allt färgas av det okändas ändlösa paljett.. Någonting tungt har vilat över mina sinnen en längre tid nu, i takt med att våren spred livet åter i markerna omkring mig sänkte sig den tidlösa vintern inombords. Dess grepp om mina sinnen är likt en glaciär som tornar upp sig, borde sett den komma efter så lång tid men uppenbarligen har jag inget lärt mig om mitt tillstånd. Tomhet, en stilla vind som sakta tvingar frusna löv till dans, en flammande pelare av eld som stormar vidare genom det bleka karga landskapet slukande allt. Ilska korsad med instinkter tvingar åter fram det primitiva, det vilande har åter vaknat och stirrar tillbaka när jag sluter mig för omvärlden. En underlig känsla att vaka över sig själv, om det nu är det som är jag..

Mången gång har vi nu försökt vandra sida vid sida med andra, men alla gånger har det kokat ner till min egen oförmåga att släppa ilskan och låta något annat få gro och växa.. Kanske är det genetik som driver mig till att konstant hata, att konstant förlora mig själv i tungsinne efter tungsinne då mäktiga viljor möts för herravälde över en fördömd utsida, en utsida han alltid hatat. Skapad för ensamhet, de starka är starkast allena, hoppet göder min tro på de oändliga möjligheternas liv. Så hur tolkar det primala inombords detta, hur ser en best på det skådespel som utspelar sig utanför.. Slutet? Början? Evigheten? Alla vägar står öppna, men vissa sluter sig med allt hastigare takt.. Val, finns det val eller är min fria vilja enbart ett slumpmässigt urval av alla dessa möjligheter som dukas upp framför kadavret ingen kan bryta igenom?

Begreppet ondska har fallit tungt på mitt sinne.. Om ondska definieras av den som ser den är nog en del inriktade på att jag är ond, och om godhet även den definieras av andras syn på mig är jag nog god.. Han är en obetydlig bricka i ett spel som påbörjades för allt för länge sedan för att en dödlig skall förstå. Drömmar härjar inombords och visar mig vägar som kunde ha vandrats, vägar som nu tycks allt för långt borta. Så många vägar, så många val.. Vad leder allt till om inte förändra min omvärlds syn på mig själv. Har aldrig vart annat än en ensamvarg, ingen tycks ändå se vad som är jag, ingen tycks intresserad av vad som döljer sig bortom. Är den sista av vår sort, och likt de sista skall min död bli en obetydlig notis i universums historia.. Obetydlig i livet, men bortom vägs ändå kommer min styrka att återvända.

Det är en vacker natt, ensam stirrar jag ut på den bleka natthimmelen.. Kanske stirrar någon annan tillbaka, hoppet får aldrig förvrängas.. Hoppet får aldrig dö..

onsdag 18 maj 2011

Mina Resor i Oneiros X..

The wise snake softly hissed for peace while the ravening crow shrieked for chaos and war..

Kriget rasar omkring mig, vad det handlar om är sedan länge oviktigt, det enda som spelar roll är att överleva.. Byggnaden skakar omkring mig av brisader och jag hör det stadiga ljudet från finkalibrig eld. Vi är bara fem överlevare i min grupp, jag känner några av de jag för närvarande delar bunker med. De tre personerna som trycker längst fram i värnet ser ut att vara för trötta för att bry sig, deras sinnen har redan gett upp tanken att någonsin komma levande ur detta helvete skapat av människans förpestande grepp. Deras blickar möter min som på kommando. "Dö väl.." är allt jag hinner säga innan de greppat sina vapen för en sista stormning ut i det okända mörkret utanför. Den sista ser på mig och säger att han gett upp, han hoppas att de okända anfallarna där ute skall visa nåd.. Må den hornkrönte se till att han aldrig mer ser ljuset stiga. Jag greppar mina vapen, en lång slank eneggad klinga och ett projektilvapen av grov design, på vägen ut ser jag vad som drabbat mina kamrater.. Döden skall aldrig ta en av det okändas härolder..

Jag springer hukandes genom regnet tätt följd av en legion av gnagare, deras sällskap är välkommet i en värld som lyses upp av kemisk eld och explosioner. En varelse står framför mig illuminerad av ett starkt pulserande sken från hans eldkastare som still bränner ihjäl en grupp människor. Hud, kött och ben droppar som smältande plast från deras kroppar och ljudet av deras skrik dränks i den kemiska eldens väsande. Klingan väger tungt i min hand när min kropp stilla rör sig över asfalten, ett ljud avslöjar mig och ansiktet jag möts utav döljs bakom en tung ornamenterad gasmask. Mina reflexer visar sig snabbare och bladet pressar sig genom vävnad och rustning. Mina sinnen förvrider sig till ett internt leende innan jag faller ihop skrattande i det brinnande infernot..

Mina ben bär mig inte längre och till och med havets stilla läte gör lite för att lugna mina flammande sinnen. Hat. Det enda som verkar bita på mig är den ständigt brinnande känslan inombords.. Jag vadar ut i vattnet och ser min egen spegelbild.. Ett grinande skelett stirrar tillbaka med tomma hålor där mina ögon borde vara, en benstomme som inte är mänsklig, en styggelse som vandrar i kroppen av en man.. Ylandes sjunker jag ner mot mitt öde i det kalla stilla vattnet..

måndag 9 maj 2011

Eldens årstid..


The common man is like a worm in the gut of a corpse,
trapped inside a prison of cold flesh,
helpless and uncaring,
unaware even of the inevitability of its own doom..

Det är en underlig dans jag bjudits upp till av det okända.. För första gången på riktigt länge känner jag hur mitt annars så starka grepp om mitt Jag och min essens börjar erodera. På en punkt är jag inte förvånad. Maskinens skugga har verkligen drivit fram det primala inombords och dess hunger efter upplevelser jag vänt ryggen till bränner i mina sinnen. Till och med mina drömmar är infekterade med flammande hav och brinnande ögon i en natt som vägrar släppa taget. En av världens äldsta frågor är just vad som är Jag och hur en hungrande kråka skall ha svaret en myriad andra ting redan sökt svaret på känns hopplöst. Vad som återstår är mitt inre hav, min inre skog och mitt inre berg. Så länge dessa punkter finns kvar kan inte maskinen skada mig. Så länge min styrka brinner i dessa tempel kan inget yttre påverka den symbiot som är Jag.

Vem vandrar i mina sinnens salar? Vem betraktar mig bortom mina slutna ögon?
Vad kallar på mig från bortom sfärernas sång..

Underliga drömmar. Vart leder dessa stigar. Ser mer och mer av det som inte borde bo kvar inombords. Vandrande längs med stigar som gränsar mellan upplysning och barbari. Svävande över dalar som klyvs av skugga och ljus. Simmande över hav som både bränner och svalkar. Har jag alltid vart här? Styrkan återvänder till jorden och den Hornkröntes gåvor tycks många detta år. Dock verkar mina drömmar antyda att en stor och katastrofal händelse kommer reva upp min verklighet igen. När eller hur, frågor som behöver svar.. Eller är det mitt öde att vandra utan syn, när man ändå förlorat det mesta spelar målet ingen roll. Vi kommer brinna för vad vi är, vi kommer straffas för våra band. Det är inte lätt att leva kluven och fördömd.

Väljer att vandra vidare.. Väljer att se vart vägen leder..
Men redan nu vet jag vad som kommer hända..