but it's even harder to give up knowing it's everything you want..
Det är helt enkelt för komplicerat att söka förstå sig på andra människor, borde ha förstått det förr men är det något som aldrig dör i kråkan så är det hoppets eldar. Hoppet bär konstiga tecken när dess flammor sprudlar inombords, min syn må vara förlorad sedan länge i slöjans dansande mönster men vem behöver syn när allt färgas av det okändas ändlösa paljett.. Någonting tungt har vilat över mina sinnen en längre tid nu, i takt med att våren spred livet åter i markerna omkring mig sänkte sig den tidlösa vintern inombords. Dess grepp om mina sinnen är likt en glaciär som tornar upp sig, borde sett den komma efter så lång tid men uppenbarligen har jag inget lärt mig om mitt tillstånd. Tomhet, en stilla vind som sakta tvingar frusna löv till dans, en flammande pelare av eld som stormar vidare genom det bleka karga landskapet slukande allt. Ilska korsad med instinkter tvingar åter fram det primitiva, det vilande har åter vaknat och stirrar tillbaka när jag sluter mig för omvärlden. En underlig känsla att vaka över sig själv, om det nu är det som är jag..
Mången gång har vi nu försökt vandra sida vid sida med andra, men alla gånger har det kokat ner till min egen oförmåga att släppa ilskan och låta något annat få gro och växa.. Kanske är det genetik som driver mig till att konstant hata, att konstant förlora mig själv i tungsinne efter tungsinne då mäktiga viljor möts för herravälde över en fördömd utsida, en utsida han alltid hatat. Skapad för ensamhet, de starka är starkast allena, hoppet göder min tro på de oändliga möjligheternas liv. Så hur tolkar det primala inombords detta, hur ser en best på det skådespel som utspelar sig utanför.. Slutet? Början? Evigheten? Alla vägar står öppna, men vissa sluter sig med allt hastigare takt.. Val, finns det val eller är min fria vilja enbart ett slumpmässigt urval av alla dessa möjligheter som dukas upp framför kadavret ingen kan bryta igenom?
Begreppet ondska har fallit tungt på mitt sinne.. Om ondska definieras av den som ser den är nog en del inriktade på att jag är ond, och om godhet även den definieras av andras syn på mig är jag nog god.. Han är en obetydlig bricka i ett spel som påbörjades för allt för länge sedan för att en dödlig skall förstå. Drömmar härjar inombords och visar mig vägar som kunde ha vandrats, vägar som nu tycks allt för långt borta. Så många vägar, så många val.. Vad leder allt till om inte förändra min omvärlds syn på mig själv. Har aldrig vart annat än en ensamvarg, ingen tycks ändå se vad som är jag, ingen tycks intresserad av vad som döljer sig bortom. Är den sista av vår sort, och likt de sista skall min död bli en obetydlig notis i universums historia.. Obetydlig i livet, men bortom vägs ändå kommer min styrka att återvända.
Det är en vacker natt, ensam stirrar jag ut på den bleka natthimmelen.. Kanske stirrar någon annan tillbaka, hoppet får aldrig förvrängas.. Hoppet får aldrig dö..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar