trapped inside a prison of cold flesh,
helpless and uncaring,
unaware even of the inevitability of its own doom..
Det är en underlig dans jag bjudits upp till av det okända.. För första gången på riktigt länge känner jag hur mitt annars så starka grepp om mitt Jag och min essens börjar erodera. På en punkt är jag inte förvånad. Maskinens skugga har verkligen drivit fram det primala inombords och dess hunger efter upplevelser jag vänt ryggen till bränner i mina sinnen. Till och med mina drömmar är infekterade med flammande hav och brinnande ögon i en natt som vägrar släppa taget. En av världens äldsta frågor är just vad som är Jag och hur en hungrande kråka skall ha svaret en myriad andra ting redan sökt svaret på känns hopplöst. Vad som återstår är mitt inre hav, min inre skog och mitt inre berg. Så länge dessa punkter finns kvar kan inte maskinen skada mig. Så länge min styrka brinner i dessa tempel kan inget yttre påverka den symbiot som är Jag.
Vem vandrar i mina sinnens salar? Vem betraktar mig bortom mina slutna ögon?
Vad kallar på mig från bortom sfärernas sång..
Underliga drömmar. Vart leder dessa stigar. Ser mer och mer av det som inte borde bo kvar inombords. Vandrande längs med stigar som gränsar mellan upplysning och barbari. Svävande över dalar som klyvs av skugga och ljus. Simmande över hav som både bränner och svalkar. Har jag alltid vart här? Styrkan återvänder till jorden och den Hornkröntes gåvor tycks många detta år. Dock verkar mina drömmar antyda att en stor och katastrofal händelse kommer reva upp min verklighet igen. När eller hur, frågor som behöver svar.. Eller är det mitt öde att vandra utan syn, när man ändå förlorat det mesta spelar målet ingen roll. Vi kommer brinna för vad vi är, vi kommer straffas för våra band. Det är inte lätt att leva kluven och fördömd.
Väljer att vandra vidare.. Väljer att se vart vägen leder..
Men redan nu vet jag vad som kommer hända..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar