Mina Resor i Oneiros X..

The wise snake softly hissed for peace while the ravening crow shrieked for chaos and war..

Kriget rasar omkring mig, vad det handlar om är sedan länge oviktigt, det enda som spelar roll är att överleva.. Byggnaden skakar omkring mig av brisader och jag hör det stadiga ljudet från finkalibrig eld. Vi är bara fem överlevare i min grupp, jag känner några av de jag för närvarande delar bunker med. De tre personerna som trycker längst fram i värnet ser ut att vara för trötta för att bry sig, deras sinnen har redan gett upp tanken att någonsin komma levande ur detta helvete skapat av människans förpestande grepp. Deras blickar möter min som på kommando. "Dö väl.." är allt jag hinner säga innan de greppat sina vapen för en sista stormning ut i det okända mörkret utanför. Den sista ser på mig och säger att han gett upp, han hoppas att de okända anfallarna där ute skall visa nåd.. Må den hornkrönte se till att han aldrig mer ser ljuset stiga. Jag greppar mina vapen, en lång slank eneggad klinga och ett projektilvapen av grov design, på vägen ut ser jag vad som drabbat mina kamrater.. Döden skall aldrig ta en av det okändas härolder..

Jag springer hukandes genom regnet tätt följd av en legion av gnagare, deras sällskap är välkommet i en värld som lyses upp av kemisk eld och explosioner. En varelse står framför mig illuminerad av ett starkt pulserande sken från hans eldkastare som still bränner ihjäl en grupp människor. Hud, kött och ben droppar som smältande plast från deras kroppar och ljudet av deras skrik dränks i den kemiska eldens väsande. Klingan väger tungt i min hand när min kropp stilla rör sig över asfalten, ett ljud avslöjar mig och ansiktet jag möts utav döljs bakom en tung ornamenterad gasmask. Mina reflexer visar sig snabbare och bladet pressar sig genom vävnad och rustning. Mina sinnen förvrider sig till ett internt leende innan jag faller ihop skrattande i det brinnande infernot..

Mina ben bär mig inte längre och till och med havets stilla läte gör lite för att lugna mina flammande sinnen. Hat. Det enda som verkar bita på mig är den ständigt brinnande känslan inombords.. Jag vadar ut i vattnet och ser min egen spegelbild.. Ett grinande skelett stirrar tillbaka med tomma hålor där mina ögon borde vara, en benstomme som inte är mänsklig, en styggelse som vandrar i kroppen av en man.. Ylandes sjunker jag ner mot mitt öde i det kalla stilla vattnet..