Slagsfältets kall och likets kyla.
Än fulla av slagens rus och svekets hat.
De gnaga utan ära pa krigets ruttna mat.
... till Tiders ände.
Och slutligen har någon form av insikt nåtts, och det är att jag inte har en aning om vart vi är på väg.. Ironin tycks slående för en individ som aldrig någonsin brytt sig, men helt plötsligt tycks mitt liv vara så mycket mer än bara en anarkisk färd genom någon slags form utav tid och rum. Är det meningen att jag skall vara formlös, utan band, utan gränser? Kan tyckas att man lever ett liv helt baserat på chans, helt baserat på den galenskap som för närvarande slår starkast mot mitt medvetande. Autonom, eller är det en gnista utav sinne kvar innanför min annars så slumpmässiga vilja att transcendera detta mänskliga skal? Livet svider.. Det är ett sår som vägrar läka och helst vill jag fly, men vart skall man fly och varför. Viljan att fly kontra viljan att bara existera i samklang med min samvaro. En samvaro som för övrigt tycks lika oförmögen att förstå mig som att förstå en främmande livsform. Sanningen är inte långt borta.. Kanske dags att inse att min utveckling färgats svårt av min härskarinna, hennes skugga tycks ha gett mig mer än bara livet tillbaka. En slingrade känsla av total självständighet blandad med min vilja att förändra, en konstig hybrid utav att ständigt stå på egna ben oavsett hur svår och tungrodd verkligheten är.
Ger upp kamp att söka förståelse i detta fall, behövs inte.
Att förstå är något som sedan länge vart sekundärt till att överstiga min egen tröskel, något som på senare tid offrats till ritual och hängivelse.
Dimmiga stigar framför mig, men den soppan jag just klivit ur känns inte mycket bättre. Nåväl, tid får utvisa vart jag är på väg och varför.
Vart är hem.
Berg..
Kärlek?
Skogar..
Maskins skugga?
Onerios..
Vart är hem..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar