A genius is such, because he does not know how or why.
En böljande slätt sträker ut sig så långt ögonen kan nå. Långt i fjärran syns ruinerna av vad som kan ha varit en enorm arkaisk stad resa sig likt fingrar mot den bleka kalla himmelen. Stjärnorna och månskenet kastar en glödande illumination på de marmorpelare som pryder vägen som jag vandrar med mitt ljudlösa sällskap. En lång procession av varelser och väsen klädda i grått med en grön flammande symbol pulserande av en inre glöd över det orörliga tyget. En vind slår emot oss och jag känner lukten av trädgårdar, lägereldar och ruttet kött.. Vad väntar oss i den döda staden framför oss. Vid sidan av en pelare står hon, hennes ögon är förlorade bakom en mask av skuggor som tycks klibba sig fast i hennes underbara hår. En blick och sedan försvinner hon igen likt en vålnad..
Stjärnorna börjar flamma ovanför mitt huvud och stranden krälar av okända ting som kravlat sig upp från de oändliga djupen. Mina steg lämnar kloavtryck i sanden och mina armar är förlorade. Jag greppar tag i en stor bunt sjögräs med en fot täckt av fjäll, klorna formar sig runt det ruttnande virket som ligger i dess mitt. Ett krakande ljud av träd som brister, en doft av rosor mitt ibland den salta aromen av sjö och slemmiga ting. Någonting ropar på mig, någonting jag känner igen så väl. Reflektionen av min kropp återspeglas i en våg som rullar in och sveper runt mina kloklädda fötter. En tingest stirrar tillbaka, ett halvblod, en styggelse. Återigen det ropet som jag tidigare ignorerat. Längs med stranden kommer de två vandrande. Naken hud som reflekteras i det kalla ljuset, märkta för rit och blod, tatueringar som slingrar sig runt deras behag. En känsla av stark förlust inombords. En känsla av att inte räcka till. Vågen slår in och sköljer bort världen omkring mig.
En säng, mjuka filtar och en päls täcker över min sargade kropp. Sår löper längs med min sida och en smärta av läkande och död som sköljer över mig i vågor. Skogen skymtar genom det lilla fönstret i detta rum av sten och trä. En fackla brinner på väggen och jag känner hur hydrans märke brinner över mitt bröst likt en levande eld som hotar förinta min själ. Svagheten gör sig påmind när jag inser att jag inte är ensam. Taket förvrider sig och bjälkarna vidgar sig för att sluka oss alla. Jag hör ett skratt som ekar genom min själ, ett ekande skratt av en kvinna, ett kärleksfullt skratt som porlar genom rummet.. De två sätter sig upp, deras ansikten höljda i skuggor men jag skymtar deras drag bortom dessa dansande slöjor av mörker. Skogen ylar av vinden som rusar upp mot storm, min mästare stiger fram genom rummet och betraktar mig med ett flin på sitt omänskliga anlete..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar