onsdag 27 juli 2011

Ett odjur, ett väsen och ett kaos..


The only way to make sense out of change is to plunge into it,
move with it, and join the dance.

Tiden har verkligen ett sätt att förstöra de murar jag så flitigt rest för att skyla mig från mitt inre.. Kanske är det ett tecken på att jag inte bör försöka hålla det som vanliga stadsskallar anser fel inombords, kanske är det ett tecken på att jag, detta väsen, är svagare än summan av alla mina monstruösa demoner. En vacker dag kommer jag att dö, och frågan är då vad av mig som kommer att vara kvar. Kommer hybriden överleva, en fördömd vandrare mellan världar som har ena foten i det immateriella och en i det materiella eller kommer det bli början på någon ny form utav upplösning? Rädslan att förlora greppet, om det nu kan kallas rädsla.. Det finns få saker som jag ser som skrämmande, dels för att ingenting annat är viktigt än att följa den stig som jag för närvarande stakar ut, och dels för att jag inte har varken tid eller mental kapacitet att vara rädd.

Tiden räcker inte till, och när jag ser tillbaka på tiden som gått känner jag ett sting.. Hon talar till mig än idag, och var natt som går stärks min trasmatta till själ. Det finns väggar kvar där inne som vägrar acceptera tanken på att det kan ha varit mitt fel, jag tror på den fria viljan och att fritt agera är den enda riktiga friheten som finns. Att vara den sista av sin sort kan vara befriande ibland..

Frihet.. Som jag längtar till hösten, en tid att fylla sina förråd, att blicka tillbaka på den tid som livet har dominerat och känna dessa små brinnande själar samlas i ens närhet innan den eviga förändrande lågan suger dem till sig med löften om återfödelse och tomhet. Jag hoppas, nej jag önskar få träffa henne då, få vandra vid hennes sida och svära det löftet jag aldrig fick svära. Att vaka över henne som den kråka jag är, att offra mig totalt för att skydda min själs ursprung.

Folk kallar mig galen, för att jag tror. Jag kallar dom blinda, som inget ser.

Förändring kommer långsamt, mitt inre sjuder av de små rösterna, mina ögon ser vad som vilar mellan de slöjor som skiljer våra världar.. Mitt blod kokar, det tillhör någon annan.. Min kropp är trött..

Kom min sömns skepnad, vandra med mig i Oneiros trädgårdar..

måndag 25 juli 2011

Evig förändring..


...When we attempt to exercise power or control over someone else, we cannot avoid giving that person the very same power or control over us..

tisdag 12 juli 2011

Längtan efter glömska..


Change and change..

En olycka idag förändrade mitt liv, inte för att jag skar mig in till benet med den kniv som jag så länge burit vid min sida, inte för att mitt livsblod pumpade ur mig när jag stod där vid första hjälpen och väntade på att Lasse letade efter sårtvätt.. Alla dessa ting kunde jag ta, det är till och med en välsignelse att få blöda när svagheten sakta lämnar kroppen..

Det var när min kropp beslöt sig för att nog var nog..

Det var när mitt medvetande slets ifrån min kropp för vad som var några ynka sekunder men som verkade vara en evighet..

Det var resan som kastade mig från omöjlighet till omöjlighet och sargade mina redan innan sårade sinnen..

Och vad jag fick se där under de korta ögonblicken när mina ögon rullade bakåt har ärrat mig för resten av mitt korta jordeliv, för det finns saker som inte ens en edsvuren demon som jag bör veta och se. Vissa saker skall förbli dolda för att man skall förmå leva ett normalt liv.. Nu stirrar jag på såret och nästan väntar mig en till vision av liknande potens. Kommer den vet jag att det är början på slutet..

Natten kallar..

måndag 11 juli 2011

Väggar av kristall..


We've betrayed others and been betrayed in kind.
We're bleeding for an uncertain future,
fighting a war for the lies our lords tell us.
What do we have left if not blood's loyalty.
I am here because you are here.
Because we are bound by blood..

De betraktar mig med sina ögon och ler när de säger det..
Varför är du kvar, du som hatar staden så mycket?
Varför är du här när du kan söka dig till bergen du älskar?

Har länge frågat mig själv samma sak och svaret är inte så enkelt som folk får det att låta, att lämna världen bakom sig är en sak, att lämna de som faktiskt betyder något däremot.. Har länge levt på hoppet om att jag skall vakna ur min mardröm, att mina sinnen skall kasta slöjan för att åter se klart men för var natt som går tycks det behålla sitt grepp. Förlorad och fördömd? Kanske, men samtidigt har jag lärt mig hantera mina egna anfall, att styra mina visioner till att inspirera och läka istället för att dränka mig i djupet. Maskinen har blivit någon form utav motkraft mot mitt hat och så länge jag har dess närhet håller jag mig kall och någorlunda under kontroll. Vad skulle hända om jag nu skulle lämna denna kyla och beräknande insida bakom mig? Skulle odjuret slita sig? Skulle jag bli fri? Vore världen en bättre plats om jag försvann?

Mina tankar är som bundna i kristall denna natt, mitt vrålande innandöme är en studie i hur två väsen likt två träd för nära varandra växt ihop och nu delar en vilja och ett öde.. Jag drömmer om de jag sårat med min likgiltighet, om de jag fortfarande kommer såra. Jag drömmer om porlande vatten som sköljer min blodiga hud, om hur undiner sjunger för mig där jag ligger vid de mossiga klipporna. Framförallt drömmer jag om alla de som jag under åren vänt mig till för råd, alla de som sett en glimt utav min monstruösa insida, alla de som kanske blickat in i mina sanna ögon vid något tillfälle utan att inse vad som stirrat tillbaka..

Toner av fantastiska och underbara ting fyller min själ till bredden och det är inte för inte som mitt liv nu äntligen kanske börjar gå mot någon form utav cirkel. Jag söker friheten så desperat att allt annat försummats. Det är en gammal och ödslig trakt jag vandrar i jakt på min mästare, men jag vet att kraften finns där, i de dunklaste av skogar och dimmigaste av myrar. Lycka.. Jag tror det är lycka som fyller mig trots alla dessa vanföreställningar som jagar mina nätter. Det är en mystisk stig att vandra, och ensam, men när tiden kommer står jag redo.. Ingenting i denna värld kan beröva mig på mitt öde. Min heder, om jag någonsin haft någon, må sedan länge vara lagd på min mästares altare men vad har odjur med heder till.

Det är en vacker natt..