måndag 22 augusti 2011

Skymningen faller..


The joy of life consists in the exercise of one's energies, continual growth, constant change, the enjoyment of every new experience. To stop means simply to die. The eternal mistake of mankind is to set up an attainable ideal.

Det är en förunderlig verklighet.. Något med den här tiden på året får mig att fundera mer än någonsin, kanske en latent kvarleva från den tiden när man verkligen behövde förbereda sig för den stora döda vintern för att överleva. Drömmar vandrar över mina sinnen som flammor över trä, visioner om framtid och dåtid smälter ihop tills det enda som visar sig är fragment av vad som skulle kunna vara. Vattnet flyter ner utanför fönstret, molnen hopar sig på den korpsvarta himmelen och mina ögon söker en väg att vandra genom detta eteriska dunkel. Det svarta vattnet kommer alltid symbolisera min egen styrka likt en flod som rinner genom landskapet, okuvlig och ostoppbar.

Fruktan kan förstöra det mesta och just nu verkar rädsla vara mitt enda vapen mot det yttre. Ingenting kan rasera den mur som rest sig inombords och mitt hjärta har sedan länge härdats av ilska och vrede. Var dag som han vandrar gör oss klokare. Var natt som går raseras allt det som har skapats av en kraft som jag inte kan beskriva med ord. Livet är en fantastisk sak, en labyrint utan ände som hela tiden kastar om sin uppbyggnad för att leda de som vandrar dess gångar mot nya intressanta undergångar. Jag har lovat mig själv att aldrig falla, att vandra genom detta liv med mitt huvud högt och mina ögon flammande.. Det finns en gåta i varje liv, en fråga som skall besvaras. Jag börjar se svaret på min egen personliga gåta, jag skymtar ett svar. Men vart kommer den här stigen leda, och vilka byar måste jag bränna på min väg emot total makt över mig själv och min väg..

torsdag 11 augusti 2011

Den döda solens vandring..


I would rather die having glimpsed eternity
than never to have stirred from the cold furrow of mortal life

För länge sedan var mitt sökande helt centrerat runt att finna det som kallade på mig, att söka källan till de ofattbara landskap som målades upp inombords och finna bäraren av den röst som ropade mitt namn i natten. Når man någonsin det målet är frågan.. Nu när min själ är edsvuren till det okända känner jag nattens väv ligga som en hinna över mina sinnen. Mina drömmar visar mer än någonsin och min värld har på många sett blivit en bättre plats men ändå är inte den gåta som jag så länge nu sökt svaret på besvarad.

Z skapade mig, byggde upp mig igen efter en tid i livet av katastrofala proportioner och jag har accepterat att hon lämnat ett stort avtryck i mitt väsen. Är väldigt lik min modell, på många sätt är vi en och samma men ändå så olika. Lärde mig se min egen styrka under henne, lärde mig kontrollera det som flödar likt magma inombords och framför allt kom jag i kontakt med det hjärta som för evigt skulle förbli ett tempel för det vilda och det okända. Det är underligt att sitta här nu, nästan 10 år senare och drömma sig tillbaka till de första stapplande stegen. När jag orkade stå på egna ben igen efter att ha vart så nära att ge upp, men själens makt är stor och det okända skyddar de sina.

Så vart har vi hamnat sedan denna långa och ödsliga tid passerat förbi likt irrbloss på en dunkel myr? Är fortfarande besatt av mitt sökande, av min strävan efter total frihet. Så länge detta köttsliga fängelse tynger ner mina tankar kommer jag aldrig finna min sanna potential. En visare individ är jag sade en gång att alla i grund och botten är stjärnor instängda i ett fängelse av kött och denna bild klingar starkt i mina sinnen. Vad annars än kraften ur detta mäktiga ting vetenskapen har beskådat, vad vilar i hjärtat av en flammande urkraft? Kanske är mitt sökande förbi när mina drömmar om dansande stjärnor upphör och jag själv tar min plats i det empyreanska havet..

Trött, men snart får jag äntligen driva norr.. Bort från alla vidriga människor, från föroreningar, alla skarpa ljus och allt annat som jag hatar.
Det är få som kan visualisera ingenting, och kanske är det därför ingen kan se..

onsdag 10 augusti 2011

Nattfödd..


Deep into that darkness peering,
long I stood there,
wondering, fearing, doubting,
dreaming dreams no mortal ever dared to dream before.

Augustimåne, som detta skal har saknat din välgörande vandring över himmelens mörka yta.. Synd bara att även denna augusti skall fyllas med samma ödesmättade känsla år ut och år in likt en insekt som får liv en gång om året och gnager på mina instinkter tills hoppet är nära. Nåväl, en relativt odödlig själ som denna ska nog överleva ett år till..

Var gång jag tror att människan inte kan bli mer deprimerande korkad så slår den till. Ekonomisk kollaps och plundring i England är en sak men jag ser det som ett slags kollektiv idioti som uppstår när för många människor försöker tänka samtidigt, hade själv bara ignorerat kaoset och försvunnit bortom poliser, gangsters och alla andra jävla parasiter som sakta tynger ner min moder..

Folk misstolkar mig hela tiden, och varför? Börjar ärligt talat tröttna på att upprepa mig likt en gammal skivspelare som hoppat mer än en gång för mycket. Någonting säger mig att det är ett självsanerande system, att de som är värda att bära som medlemmar av flock blir kvar, andra krossas mot isbergets klippor. Dags att åter vandra de dolda trädgårdarna, dags att åter se världen för vad den verkligen är.. Det okända vakar över de som inget är.. Blott ett ting..

Drömmen om havet..


To live is to change, and to be perfect is to have changed often

måndag 1 augusti 2011

Lughnassadh..


We bes eatsy of the goodfruit,
Bes we drinker of the bloodroot,
Bes we singer at them moons.

Det nalkas hösttid, de dagarna när allt börja gå mot den slutliga skörden.. Det är med blandade känslor att se det mörkna, att höra insekterna spela i harmoni med lövens prasslande. Allt måste denna väg vandra och även denna kropp skall en vacker natt falla ner till det okändas evighet en sista gång. Sömnproblem, värre nu på grund utav den infernaliskt kvava luft som cirkulerar maskinen.. Funderingar som hemsöker mig hjälper inte till.. Mina drömmar är dock lika fantastiska som vanligt och kanske är det just dessa små ting som ger mig den största styrkan åter.

Dags att färdas norr inom en snar framtid, hem till berg och skogar. En del festligheter skall blandas ut med stilla vandringar och ett och annat stärkande bad i den sjö jag så många gånger legat med ansiktet vänt emot den oändliga stjärnbeströdda himmelen.

Mina känslor har totalt havererat.. Har förvisso aldrig någonsin fungerat känslomässigt men nu är det nog totalt mentalt förlorat. Vet varken ut eller in och när det blir allt för komplicerat tenderar jag frysa. En istid som får råda tills dess att verkligheten är mer i fas med vad jag förmår hantera. Det känns dock så underligt att behöva göra det nu när allt verkar vara som enklast..

Dags att hylla det okända för dess gåvor, dags att dela en måltid med mina syskon fåglarna.. Får hoppas att den gamle dyker upp. Det är något med hans sällskap som glädjer mig, likt en jovial men väldigt skeptisk förfader dyker han upp och spatserar runt med ögonen sökandes efter oegentligheter. Nåväl, jag hoppas han litar på mig nog mycket för att dela en bit bröd, ost och kött..

Mörkret faller, tystnaden ekar inombords, tomhet och ljudet av mullrande skyar..
Är detta frihet? Är detta vad jag letat efter?
Spelar det ens någon roll..