than never to have stirred from the cold furrow of mortal life
För länge sedan var mitt sökande helt centrerat runt att finna det som kallade på mig, att söka källan till de ofattbara landskap som målades upp inombords och finna bäraren av den röst som ropade mitt namn i natten. Når man någonsin det målet är frågan.. Nu när min själ är edsvuren till det okända känner jag nattens väv ligga som en hinna över mina sinnen. Mina drömmar visar mer än någonsin och min värld har på många sett blivit en bättre plats men ändå är inte den gåta som jag så länge nu sökt svaret på besvarad.
Z skapade mig, byggde upp mig igen efter en tid i livet av katastrofala proportioner och jag har accepterat att hon lämnat ett stort avtryck i mitt väsen. Är väldigt lik min modell, på många sätt är vi en och samma men ändå så olika. Lärde mig se min egen styrka under henne, lärde mig kontrollera det som flödar likt magma inombords och framför allt kom jag i kontakt med det hjärta som för evigt skulle förbli ett tempel för det vilda och det okända. Det är underligt att sitta här nu, nästan 10 år senare och drömma sig tillbaka till de första stapplande stegen. När jag orkade stå på egna ben igen efter att ha vart så nära att ge upp, men själens makt är stor och det okända skyddar de sina.
Så vart har vi hamnat sedan denna långa och ödsliga tid passerat förbi likt irrbloss på en dunkel myr? Är fortfarande besatt av mitt sökande, av min strävan efter total frihet. Så länge detta köttsliga fängelse tynger ner mina tankar kommer jag aldrig finna min sanna potential. En visare individ är jag sade en gång att alla i grund och botten är stjärnor instängda i ett fängelse av kött och denna bild klingar starkt i mina sinnen. Vad annars än kraften ur detta mäktiga ting vetenskapen har beskådat, vad vilar i hjärtat av en flammande urkraft? Kanske är mitt sökande förbi när mina drömmar om dansande stjärnor upphör och jag själv tar min plats i det empyreanska havet..
Trött, men snart får jag äntligen driva norr.. Bort från alla vidriga människor, från föroreningar, alla skarpa ljus och allt annat som jag hatar.
Det är få som kan visualisera ingenting, och kanske är det därför ingen kan se..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar