Bes we drinker of the bloodroot,
Bes we singer at them moons.
Det nalkas hösttid, de dagarna när allt börja gå mot den slutliga skörden.. Det är med blandade känslor att se det mörkna, att höra insekterna spela i harmoni med lövens prasslande. Allt måste denna väg vandra och även denna kropp skall en vacker natt falla ner till det okändas evighet en sista gång. Sömnproblem, värre nu på grund utav den infernaliskt kvava luft som cirkulerar maskinen.. Funderingar som hemsöker mig hjälper inte till.. Mina drömmar är dock lika fantastiska som vanligt och kanske är det just dessa små ting som ger mig den största styrkan åter.
Dags att färdas norr inom en snar framtid, hem till berg och skogar. En del festligheter skall blandas ut med stilla vandringar och ett och annat stärkande bad i den sjö jag så många gånger legat med ansiktet vänt emot den oändliga stjärnbeströdda himmelen.
Mina känslor har totalt havererat.. Har förvisso aldrig någonsin fungerat känslomässigt men nu är det nog totalt mentalt förlorat. Vet varken ut eller in och när det blir allt för komplicerat tenderar jag frysa. En istid som får råda tills dess att verkligheten är mer i fas med vad jag förmår hantera. Det känns dock så underligt att behöva göra det nu när allt verkar vara som enklast..
Dags att hylla det okända för dess gåvor, dags att dela en måltid med mina syskon fåglarna.. Får hoppas att den gamle dyker upp. Det är något med hans sällskap som glädjer mig, likt en jovial men väldigt skeptisk förfader dyker han upp och spatserar runt med ögonen sökandes efter oegentligheter. Nåväl, jag hoppas han litar på mig nog mycket för att dela en bit bröd, ost och kött..
Mörkret faller, tystnaden ekar inombords, tomhet och ljudet av mullrande skyar..
Är detta frihet? Är detta vad jag letat efter?
Spelar det ens någon roll..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar