Det är en förunderlig verklighet.. Något med den här tiden på året får mig att fundera mer än någonsin, kanske en latent kvarleva från den tiden när man verkligen behövde förbereda sig för den stora döda vintern för att överleva. Drömmar vandrar över mina sinnen som flammor över trä, visioner om framtid och dåtid smälter ihop tills det enda som visar sig är fragment av vad som skulle kunna vara. Vattnet flyter ner utanför fönstret, molnen hopar sig på den korpsvarta himmelen och mina ögon söker en väg att vandra genom detta eteriska dunkel. Det svarta vattnet kommer alltid symbolisera min egen styrka likt en flod som rinner genom landskapet, okuvlig och ostoppbar.
Fruktan kan förstöra det mesta och just nu verkar rädsla vara mitt enda vapen mot det yttre. Ingenting kan rasera den mur som rest sig inombords och mitt hjärta har sedan länge härdats av ilska och vrede. Var dag som han vandrar gör oss klokare. Var natt som går raseras allt det som har skapats av en kraft som jag inte kan beskriva med ord. Livet är en fantastisk sak, en labyrint utan ände som hela tiden kastar om sin uppbyggnad för att leda de som vandrar dess gångar mot nya intressanta undergångar. Jag har lovat mig själv att aldrig falla, att vandra genom detta liv med mitt huvud högt och mina ögon flammande.. Det finns en gåta i varje liv, en fråga som skall besvaras. Jag börjar se svaret på min egen personliga gåta, jag skymtar ett svar. Men vart kommer den här stigen leda, och vilka byar måste jag bränna på min väg emot total makt över mig själv och min väg..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar