onsdag 28 september 2011

Mina Resor i Oneiros XIII..

Life can be found in all things, even things unnatural.

En värld av berg och glas, en sång hörs i fjärran buren över en vind som ekar mellan klippor av kristall. Värme slår emot mig och en glödande måne kastar sitt sken över scenen som utspelar sig framför mig. En liten ranka klänger sig upp längs med den polerade ytan och sänder sitt rotsystem in i djupet. Sprickor framträder där den svarta växten sakta kryper fram och eroderar det mäktiga berget, den stilla sången förloras i ett intensivt rasslande ljud likt en legion av ormar som slingrar sig mot varandra, mitt sinne flödar ut över landskapet och mellan ett ögonblick ser jag den enorma kroppen som vilar i landskapet nedanför. En hona, hon stirra på mig med sina reptilögon och hela mitt sinne förloras i den skönhet som denna primala individ utlyser. Min värld faller samman och den lilla växten har nu slukat klippan totalt med sina krossande grenverk och blommor som glöder i en kraftfull röd nyans. Jag vänder mig om för att åter stirra upp mot månen..

Ett tak möter mina ögon, ett glest men ändå massivt tak av ek som vilar på balkar och pelare av massiv furu. Längs med väggarna står dessa dammiga böcker, tavlor på okända ansiktslösa individer förefaller sig utplacerade efter mönster, en död blommar står i en kruka i fönstret. Vid bordet slår jag mig ner vid sidan av en enorm varelse klädd i siden med en mask av alabaster. Någonting slingrar sig längs med mitt ben, en stickande känsla av evig symbios som sakta men säkert borrar sig in i mitt kött med löften om styrka och makt. Den storväxte maskbäraren vänder sig mot mig och jag ser ett öga likt en spegel blicka ner mot mig. Min egen blick möter mig i en evighet och den slingrande känslan upphör. Fallande skepnader dansar mot mig från taket, en kavalkad av små röda varelser med höga hattar som skrattande sneglar mot mig med blottade huggtänder.

"Du måste stanna med mig.."
En röst ekar genom natten och bakom mig står nu den enorma varelsen jag tidigare såg sovande i bergets skugga. Utan att tänka sträcker jag ut min hand och vidrör det fjäll som täcker hennes kind, en stund av konflikt, en känsla av den gnagande blomman som sliter i mitt ben, en känsla av ett krypande monster inom och slutligen ett hjärta som aldrig vart mitt.. Mina ögon vandrar. En storm. Någonstans i djupet av det kristallina berget växer nu en rot som krossat dess makt, en enkel blomma som sakta mal berget till damm. Mina händer faller in i mitt bröst och med ett vrål slits hjärtat ur min bröst.
"Det har aldrig tillhört dig.."
Jag ser på när hon förtär det.

Någonting slår mot mitt ansikte. En sandstrand breder ut sig framför mig. Jag reser mig upp och vandrar. En brygga med en liten stuga ovanpå syns i horisonten. Det är en ljummen höst och min kropp känns lättare. En gammal man sitter på en stol utanför stugan och blänger på mig under en stråhatt. Han håller ett fiskespö och en gädda sitter på en stol vid hans sida och tittar på det guppande flötet. Han muttrar något, ger mig en håv och pekar på en låda vid gäddans sida. Han muttrar något igenom och genom vågornas brus tycker jag mig höra..
"Hjärtat kanske tillhör en drake, men det är blodet och havet som slukar vår själ.."
Solnedgången faller, skymningen är här..

måndag 19 september 2011

Höstvindar..


The voice from the wilderness, savage and pure..

Hösten, skördens årstid, stormarnas årstid, tankarnas årstid.. Det ligger något speciellt i luften dessa tider av förändring, en speciell elektrisk känsla både intensiv och lugnande. Mina tankar har vandrat mer de senaste året än de någonsin har gjort och nu när vintern kommer krypandes finner jag mig filosoferande över individen bakom dessa ögon. Antagligen har jag gjort en hel del tvivelaktiga ting i mänsklighetens ögon och med stor risk finns det både en och annan som betraktar mig som ett monster, men jag har uppenbarligen nog mycket av mina goda sidor kvar för att folk skall stå ut med mig. Om jag ångrar något så är det nog i slutet inte sakerna jag gjorde utan sakerna jag aldrig vågade göra.. Min rädsla för att tappa bort min inre vildhet gav mig sådan fobi för band och kärlek att det numera är svårt att hitta tillbaka till den stig jag en gång vandrade. Kanske är det lika bra, ett odjur bör hålla sig till det sina även om det i mitt fall innebär att jag är den sista. En tanke..

Mörkret faller utanför och en sång tycks manifestera i den dansande vinden, luften ekar av ett ljud från bortom, nattens sång. Försöker denna sång leda mig hem eller dra mig djupare in i labyrinten? För att försöka förstå det måste jag förstå mig själv, förstå varför jag vaggas till ro av det okändas sång var natt. Mentalt sjuk, kan man kallas för det om man inte lider av sitt tillstånd? Visserligen sluter sig skräcken om mitt skal vissa nätter och omfamnar mig med visioner av sådan natur att jag vaknar upp yrvaken med järtecken brinnande framför mina ögon, men är det en förbannelse eller en välsignelse?

Kryptisk. Folk kallar mig luddig och otroligt svårtolkad. Ironiskt att jag själv har totalt misslyckats ett flertal gånger att tolka mig själv och andra. Känslor, dessa förgiftade ting som rör sönder mitt liv. En gång för många har det vart känslorna som dragit ner mig i den malström av vansinne som slitit så många ifrån mig. Ensamheten är något jag förtjänat, det är något bitterljuvt över den vetskapen. Kanske finns det enstaka individer som ser en spillra av vad jag verkligen är, men kan det greppa dess natur? Kan någon se till det ting som vilar i botten av denna avgrund? Vem vet..

Månen vandrar över himmelen och snart har åter ett år gått.. Ett år av ett liv som jag sedan länge tappat bort i djupet av ett hungrande hjärta. Det är bitterljuvt att veta att jag höll allt jag någonsin kunde drömma om i mina klor, men då mina vingar valde att flyga kunde jag inte bära dess tyngd, och nu väljer jag vindarna och stormen före hem och härd.

torsdag 1 september 2011

Djupet stirrar åter..


The only way to make sense out of change is to plunge into it,
move with it, and join the dance.

Det ligger en viss tyngd i luften om hösten, en påtaglig atmosfär som talar om den stundande tiden av både mörker och återfödelse. Skuggorna dansar allt livligare ner för den väg jag vandrar och solen sänker sig snabbare och snabbare. Det är en viss livfullhet i vinden som ylandes söker vinna mark ock för mig sig livet över hustaken i den slumrande maskinen. Döden, en konstig entitet som för min del tappat all den betydelse den en gång haft. Livet och döden är bara två delar av samma våg trots allt, och varför söka förhindra något som är naturens mest grundläggande ting? Allt måste dö, återfödelsen är viktig för livet i stort och trots att människan allt mer söker hindra detta fenomen från att inträffa kommer det drabba oss alla förr eller senare.. Allt jag kan önska är att jag dör väl.

Trött på mitt inre, trött på den malström som sliter tag i mina tankar, min logik, mina funderingar och kanske framför allt mina känslor. Det är ett stormande hav runt denna mentala allslukande vortex av primordiala krafter, detta hav är spillrorna av allt jag vart och allt jag är. Kan man vara trött på kärnan av sig själv eller är blotta tanken en styggelse som bör förkastas? Vem vet.. Förändringen, evolutionen inombords är det enda som ger mig viss trygghet men samtidigt drömmer jag om den tiden när jag kan se min skugga i ögonen och veta säkert att det är jag och ingen avart till mitt krossade psyke som stirrar tillbaka.

Drömmar har återvänt, drömmar jag hade en gång i tiden. Jag gillar dessa drömmar, men frågan är om de skall förbli drömmar.. Tiden må utvisa, jag är alldeles för trött för att orka bry mig om min egen börda just nu. Kommer antagligen fatta ett alldeles för stort beslut snart, och antagligen kommer min själ att haverera. Allt jag hoppas är att skalet håller, att skiten stannar inombords. Det kan jag hantera. De känslor som faktiskt rinner igenom är de jag har svårast att styra..

För vild, för primal..
Den sista av sin sort..