move with it, and join the dance.
Det ligger en viss tyngd i luften om hösten, en påtaglig atmosfär som talar om den stundande tiden av både mörker och återfödelse. Skuggorna dansar allt livligare ner för den väg jag vandrar och solen sänker sig snabbare och snabbare. Det är en viss livfullhet i vinden som ylandes söker vinna mark ock för mig sig livet över hustaken i den slumrande maskinen. Döden, en konstig entitet som för min del tappat all den betydelse den en gång haft. Livet och döden är bara två delar av samma våg trots allt, och varför söka förhindra något som är naturens mest grundläggande ting? Allt måste dö, återfödelsen är viktig för livet i stort och trots att människan allt mer söker hindra detta fenomen från att inträffa kommer det drabba oss alla förr eller senare.. Allt jag kan önska är att jag dör väl.
Trött på mitt inre, trött på den malström som sliter tag i mina tankar, min logik, mina funderingar och kanske framför allt mina känslor. Det är ett stormande hav runt denna mentala allslukande vortex av primordiala krafter, detta hav är spillrorna av allt jag vart och allt jag är. Kan man vara trött på kärnan av sig själv eller är blotta tanken en styggelse som bör förkastas? Vem vet.. Förändringen, evolutionen inombords är det enda som ger mig viss trygghet men samtidigt drömmer jag om den tiden när jag kan se min skugga i ögonen och veta säkert att det är jag och ingen avart till mitt krossade psyke som stirrar tillbaka.
Drömmar har återvänt, drömmar jag hade en gång i tiden. Jag gillar dessa drömmar, men frågan är om de skall förbli drömmar.. Tiden må utvisa, jag är alldeles för trött för att orka bry mig om min egen börda just nu. Kommer antagligen fatta ett alldeles för stort beslut snart, och antagligen kommer min själ att haverera. Allt jag hoppas är att skalet håller, att skiten stannar inombords. Det kan jag hantera. De känslor som faktiskt rinner igenom är de jag har svårast att styra..
För vild, för primal..
Den sista av sin sort..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar