Hösten, skördens årstid, stormarnas årstid, tankarnas årstid.. Det ligger något speciellt i luften dessa tider av förändring, en speciell elektrisk känsla både intensiv och lugnande. Mina tankar har vandrat mer de senaste året än de någonsin har gjort och nu när vintern kommer krypandes finner jag mig filosoferande över individen bakom dessa ögon. Antagligen har jag gjort en hel del tvivelaktiga ting i mänsklighetens ögon och med stor risk finns det både en och annan som betraktar mig som ett monster, men jag har uppenbarligen nog mycket av mina goda sidor kvar för att folk skall stå ut med mig. Om jag ångrar något så är det nog i slutet inte sakerna jag gjorde utan sakerna jag aldrig vågade göra.. Min rädsla för att tappa bort min inre vildhet gav mig sådan fobi för band och kärlek att det numera är svårt att hitta tillbaka till den stig jag en gång vandrade. Kanske är det lika bra, ett odjur bör hålla sig till det sina även om det i mitt fall innebär att jag är den sista. En tanke..
Mörkret faller utanför och en sång tycks manifestera i den dansande vinden, luften ekar av ett ljud från bortom, nattens sång. Försöker denna sång leda mig hem eller dra mig djupare in i labyrinten? För att försöka förstå det måste jag förstå mig själv, förstå varför jag vaggas till ro av det okändas sång var natt. Mentalt sjuk, kan man kallas för det om man inte lider av sitt tillstånd? Visserligen sluter sig skräcken om mitt skal vissa nätter och omfamnar mig med visioner av sådan natur att jag vaknar upp yrvaken med järtecken brinnande framför mina ögon, men är det en förbannelse eller en välsignelse?
Kryptisk. Folk kallar mig luddig och otroligt svårtolkad. Ironiskt att jag själv har totalt misslyckats ett flertal gånger att tolka mig själv och andra. Känslor, dessa förgiftade ting som rör sönder mitt liv. En gång för många har det vart känslorna som dragit ner mig i den malström av vansinne som slitit så många ifrån mig. Ensamheten är något jag förtjänat, det är något bitterljuvt över den vetskapen. Kanske finns det enstaka individer som ser en spillra av vad jag verkligen är, men kan det greppa dess natur? Kan någon se till det ting som vilar i botten av denna avgrund? Vem vet..
Månen vandrar över himmelen och snart har åter ett år gått.. Ett år av ett liv som jag sedan länge tappat bort i djupet av ett hungrande hjärta. Det är bitterljuvt att veta att jag höll allt jag någonsin kunde drömma om i mina klor, men då mina vingar valde att flyga kunde jag inte bära dess tyngd, och nu väljer jag vindarna och stormen före hem och härd.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar