En värld av berg och glas, en sång hörs i fjärran buren över en vind som ekar mellan klippor av kristall. Värme slår emot mig och en glödande måne kastar sitt sken över scenen som utspelar sig framför mig. En liten ranka klänger sig upp längs med den polerade ytan och sänder sitt rotsystem in i djupet. Sprickor framträder där den svarta växten sakta kryper fram och eroderar det mäktiga berget, den stilla sången förloras i ett intensivt rasslande ljud likt en legion av ormar som slingrar sig mot varandra, mitt sinne flödar ut över landskapet och mellan ett ögonblick ser jag den enorma kroppen som vilar i landskapet nedanför. En hona, hon stirra på mig med sina reptilögon och hela mitt sinne förloras i den skönhet som denna primala individ utlyser. Min värld faller samman och den lilla växten har nu slukat klippan totalt med sina krossande grenverk och blommor som glöder i en kraftfull röd nyans. Jag vänder mig om för att åter stirra upp mot månen..
Ett tak möter mina ögon, ett glest men ändå massivt tak av ek som vilar på balkar och pelare av massiv furu. Längs med väggarna står dessa dammiga böcker, tavlor på okända ansiktslösa individer förefaller sig utplacerade efter mönster, en död blommar står i en kruka i fönstret. Vid bordet slår jag mig ner vid sidan av en enorm varelse klädd i siden med en mask av alabaster. Någonting slingrar sig längs med mitt ben, en stickande känsla av evig symbios som sakta men säkert borrar sig in i mitt kött med löften om styrka och makt. Den storväxte maskbäraren vänder sig mot mig och jag ser ett öga likt en spegel blicka ner mot mig. Min egen blick möter mig i en evighet och den slingrande känslan upphör. Fallande skepnader dansar mot mig från taket, en kavalkad av små röda varelser med höga hattar som skrattande sneglar mot mig med blottade huggtänder.
"Du måste stanna med mig.."
En röst ekar genom natten och bakom mig står nu den enorma varelsen jag tidigare såg sovande i bergets skugga. Utan att tänka sträcker jag ut min hand och vidrör det fjäll som täcker hennes kind, en stund av konflikt, en känsla av den gnagande blomman som sliter i mitt ben, en känsla av ett krypande monster inom och slutligen ett hjärta som aldrig vart mitt.. Mina ögon vandrar. En storm. Någonstans i djupet av det kristallina berget växer nu en rot som krossat dess makt, en enkel blomma som sakta mal berget till damm. Mina händer faller in i mitt bröst och med ett vrål slits hjärtat ur min bröst.
"Det har aldrig tillhört dig.."
Jag ser på när hon förtär det.
Någonting slår mot mitt ansikte. En sandstrand breder ut sig framför mig. Jag reser mig upp och vandrar. En brygga med en liten stuga ovanpå syns i horisonten. Det är en ljummen höst och min kropp känns lättare. En gammal man sitter på en stol utanför stugan och blänger på mig under en stråhatt. Han håller ett fiskespö och en gädda sitter på en stol vid hans sida och tittar på det guppande flötet. Han muttrar något, ger mig en håv och pekar på en låda vid gäddans sida. Han muttrar något igenom och genom vågornas brus tycker jag mig höra..
"Hjärtat kanske tillhör en drake, men det är blodet och havet som slukar vår själ.."
Solnedgången faller, skymningen är här..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar