söndag 9 oktober 2011

Drömmar om drakar..


Wander too far into the wild and it may take you for its own..

Min värld krakelerar långsamt för var dag som går. Och kämpar man emot massorna som pressar sig mot ett sinne som vittrar allt mer för var dag snabbar man bara på processen. Hoppet kommer aldrig att överge mig, det är en sak jag lärt mig leva med. Men just nu när jag sitter här och hör ylandet inom mig är det svårt att förstå varför man dömdes att förtvina inombords på detta sätt..

Igår ställde jag mig och såg på den stilla stjärnhimmelen och började nära på att gråta.. Att längta bort, att längta efter något som helar.. Vissa saker är aldrig menade att ske..

tisdag 4 oktober 2011

Under mina drömmars börda..


Seek balance in all things
as long as the scales are weighted in your favor..

Håller på att krakelera totalt inombords för närvarande, och det är inte en positiv känsla.. Det svåra med känslan av brytpunkten är när man står på gränsen och inte vet om man skall ge upp och bara flyta med strömmen eller helt enkelt kasta sig in i striden med näbb och klor.. För närvarande överväger jag kallt att bara skita i allt och faktiskt försöka leva för en gångs skull. Jag kommer brinna upp snabbare än jag planerat om jag fortsätter pumpa vidare mitt liv på samtliga turbiner, till och med denna best har en begränsning när det kommer till mental börda..

Mina drömmar slog hårt i natt den lilla sömn jag lyckades erövra från mitt plågade hjärta. Är det värt det kan man fråga sig och svaret är antagligen ett rakt nej.. Jag vet dock inte vart detta kommer leda och väljer just nu att hålla mig jävligt kylig trots att odjuret vrålar från insidan. Det är lustigt.. Just när man tror sig att besegrat den bubblande vreden som huserar inombords bryter den sig lös med full kraft likt en demon som lösgör sig från det okändas väv. Mina sinnen är totalt överbelastade för tillfället, jag vet knappt ut eller in och har hela natten funnit mig på platser som jag inte alltid helt har kunnat relatera till. En vaken drömlik labyrint av otroligt komplex innebörd målades upp inför mina ögon. Musik läker som vanligt, men bortom dess underbara miasma av lugn är det få saker som gett mig den ro jag behöver..

Jag behöver komma bort.. Aldrig förr har jag brunnit med en sådan hemlängtan som nu. Lust att ta mitt skräp och bege mig norr mot de vackra bergen där jag brukar sitta drömmandes om det vilda eviga livet. Skall nog försvinna ett tag inom kort, måste bara styra upp detta ok som jag tagit på mina axlar. Helvetets alla undersåtar ge mig kraft om det så krävs, det vilda brinner redan i mina ådror med sin korrosiva styrka. Vart andetag blir ett ljuvligt löfte om min eminenta undergång..

Så trött.. Så evinnerligt trött..