Min värld krakelerar långsamt för var dag som går. Och kämpar man emot massorna som pressar sig mot ett sinne som vittrar allt mer för var dag snabbar man bara på processen. Hoppet kommer aldrig att överge mig, det är en sak jag lärt mig leva med. Men just nu när jag sitter här och hör ylandet inom mig är det svårt att förstå varför man dömdes att förtvina inombords på detta sätt..
Igår ställde jag mig och såg på den stilla stjärnhimmelen och började nära på att gråta.. Att längta bort, att längta efter något som helar.. Vissa saker är aldrig menade att ske..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar