fredag 30 december 2011

Underjorden..


Stay your hands..
Let me dream of the night when the Earth dissolves in ashes..

Att vandra genom livet är lite som att försöka följa ett molns eviga dans över en i övrigt klar himmel. Det förändras ständigt och antar nya former och nya skepnader men ständigt klättrande mot den fjärran horisonten. Min enda rädsla i detta liv har alltid vart att stagnera, att acceptera en specifik roll, att låsas fast utan möjlighet att mutera. När jag blickar bakåt har denna rädslan så många gånger blommat ut till att vara en specifik terror som egentligen är helt och hållet onödig, ett slags gift som slår mot min egen förmåga att fungera..

Frihet är ett väldigt flyktigt väsen, dess vingar tunna och spröda som glas och nästan lika flyende som dimman på den ödsliga ängen. Ena stunden badar man i dess magnifika väv av evighet för att strax därefter kämpa mot det ok som verkligheten lägger över ens axlar. Är inte redo att acceptera mitt öde som en symbiot, att överlämna min tillit till något annat än mina inre syner och drömmar är mig lika främmande som det förlorade liv som jag fortfarande söker.

Det är en främmande värld som jag vandrar, men den måste vandras.. Vem vet vad som väntar bakom nästa dimma, vad som söker mig från det dolda..

tisdag 27 december 2011

Vägen..


A mermaid found a swimming lad,
Picked him for her own,
Pressed her body to his body,
Laughed; and plunging down
Forgot in cruel happiness
That even lovers drown.

onsdag 14 december 2011

Den förlorade vintern..


What fire could ever equal the sunshine of a winter's day?

Det är en blöt och dunkel december månad som visar upp sig med hela sin prakt. Lökarna gror i marken och en del träd har till och med knoppar nu när Yule snart sköljer över oss med all sin prakt.. Bara en vecka kvar tills den mörkaste av nätter, den dunklaste av dagar och den mystiskaste av timmar. Ser fram emot den nätternas natt, när jag skall sitta där i skenet av ett enkelt ljus och omfamnas av det eteriska. Inte långt kvar, och inte mycket som ligger i vägen för det okända.. Portarna skall öppnas och med min resa norr skall den där känslan av att höra hemma infinna sig. Jag har saknat den..

Dagen till ära skall jag bege mig ner på den fördömda staden för att jaga lite udda ting till nära och kära. Inget stort, men väl något som kanske kan lätta på ett hjärta eller två. Har aldrig vart mycket för julen i sig men det är en tid av mörker och festlighet även för oss som följer en annan väg. Det är en tid för hemfärd och en möjlighet att vila ut i hemmets trygga miljö..

Vandrar nu ut in i maskinens kuggar..
Känner mig mer och mer säker på att jag straffas..
Må återvända till mina rötter igen..

torsdag 8 december 2011

Mörker och kyla härska..


Who are you.. Wanderer..

So far beyond the ken of men yet still locked in a fleshy cage..

Night falls, time falls, chaos reigns..

The horned king rises..

söndag 4 december 2011

En tanke..


Let each become all that he was created capable of being..

En kråka sitter ensam och drömmer om tider svunna, men oavsett hur få individer som rör sig där ute vet han att det som rör sig där inne är den enda sanna aspekten av hans liv.. Ensam? Ensam.. Har kluvenheten mellan mig och mitt inre handlat om ensamheten kontra varandet med andra? Kanske är lösningen så enkel och kanske är det därför allt verkar pendla mellan total bitter misantropi och en grovt uthuggen känsla av övergivenhet.

Vem går där, vem rör sig i utkanten av mina sinnen.. En vän? En rival? En gud?
Vintern väntar ännu med att slå till och när jag sitter här framför mina tankars mystiska avlopp känner jag mig allt mer som en karikatyr. Jag försökte bryta mina gamla mönster tidigare och det slutade med haveri, nu går jag andra vägen och försöker omfamna det som är förbjudet i omvärldens ögon, frågan är, kommer mina sinnen att hålla hela vägen fram?

Jag tvivlar..

Vi är i grund och botten obetydliga, odjur och kråka, vi är och förblir udda versioner av en karaktär som sedan länge krossat alla murar i ett försök att bli fri sina bojor bara för att upptäcka att bojorna inte satt inombords trots allt. Allt som lever i detta system, i denna maskin kommer förr eller senare vakna upp med insikten om att vi aldrig vart fria.. Kuggarna må fortsätta snurra oavsett hur många utav oss som kastar oss i dess maskineri, det är en ostoppbar kraft, den kraft kallad mänskligheten..

Drömmer mig bort, långt ifrån denna värld. Jag ser mina bröder och systrar vid min sida, jag ser en natthimmel som skälver under den kosmiska elden och ett berg klätt i det vackraste av snöfall. Kyla och tystnad råder..

Längtar hem, längtar bort.
Kommer kärlek att räcka till?
Vedergällningens tid är ännu inte förbi..

torsdag 1 december 2011

Det mörka gröna ljuset..


A person needs a little madness, or else they never dare cut the rope and be free..

Det är så lätt att bara sjunka ihop och ledsna.. För var dag som går blir jag allt mer osäker på hur mitt liv skall kunna fortgå på den nuvarande stigen. Så kluven och splittrad som vi är nu har jag nog aldrig tidigare upplevt i hela mitt liv och viljornas kamp pågår bakom slutna ögon. Har alltid drömt om någonting från det vilda, har alltid sökt efter denna vildhet kapslad i kött men alltid funnit mig själv sökandes förgäves efter det som kunnat rädda mig. Drömmarna för mig dit, där vi aldrig kan nå genom detta liv. För mycket tycks konspirera för att hålla mig nere, en enkel slutsats är att jag genom att ha det för bra fastnat i ett lunkande som håller mig tillfreds men inte mer än så..

Och när galenskapen viskar till mig om nätterna inser jag att vi vill mer.. Det krävs ytterst lite för att röra till den stilla viken inombords och väcka det krälande som ligger sövd på botten väntandes på att flyta upp till ytan.

De säger att jag måste besluta mig, att jag någonstans måste fatta det beslut som jag så fasar inför att ta. Kanske har jag det så pass bra nu att jag kan leva med det, men är det inte min plikt, mitt blotta liv att ständigt sträva efter något mer? Det vilda väntar på mig, jag vet det, vi kan känna det med hela det väsen som utgör grunden för denna oheliga styggelse. Min tankar faller ut i natten, när man kan stå där och blicka mot de dansande stjärnorna, när livet känns mycket enklare och allt bara flyter på i en maklig takt. Ensamheten stärker mig i dessa stunder, har aldrig vart ett socialt djur men då och då tvingas jag acceptera att vi bägge tjänar på allianser. Så vart vandrar man när alla vägar tycks stängda, när alla alternativ känner mer eller mindre felaktiga eller hopplösa? Man står kvar och stärker sina positioner, och med det faller en del av ens drömmar överbord och försvinner ner i djupet för att bli allt svårare att nå ner till.. Det är ironiskt.. Min kropp åldras, min själ backar i sin utveckling till att bli allt mer primal och i allt detta sitter vi och vrålar unisont i ren kakofoni.

Vandringen måste fortgå, jag får inte sluta söka.. Det är en hopplös tid jag går till mötes, det är en kall tid. I andras ögon är jag nog fel, defekt, trasig och underlig. Allt jag tar mig för är oberäkneligt. För min egen inre syn är jag det gamla väsen som alltid slumrat i djupet redo att kastas till ytan när livet blir som tyngst. Drömmarna får visa mig hem.