Det är så lätt att bara sjunka ihop och ledsna.. För var dag som går blir jag allt mer osäker på hur mitt liv skall kunna fortgå på den nuvarande stigen. Så kluven och splittrad som vi är nu har jag nog aldrig tidigare upplevt i hela mitt liv och viljornas kamp pågår bakom slutna ögon. Har alltid drömt om någonting från det vilda, har alltid sökt efter denna vildhet kapslad i kött men alltid funnit mig själv sökandes förgäves efter det som kunnat rädda mig. Drömmarna för mig dit, där vi aldrig kan nå genom detta liv. För mycket tycks konspirera för att hålla mig nere, en enkel slutsats är att jag genom att ha det för bra fastnat i ett lunkande som håller mig tillfreds men inte mer än så..
Och när galenskapen viskar till mig om nätterna inser jag att vi vill mer.. Det krävs ytterst lite för att röra till den stilla viken inombords och väcka det krälande som ligger sövd på botten väntandes på att flyta upp till ytan.
De säger att jag måste besluta mig, att jag någonstans måste fatta det beslut som jag så fasar inför att ta. Kanske har jag det så pass bra nu att jag kan leva med det, men är det inte min plikt, mitt blotta liv att ständigt sträva efter något mer? Det vilda väntar på mig, jag vet det, vi kan känna det med hela det väsen som utgör grunden för denna oheliga styggelse. Min tankar faller ut i natten, när man kan stå där och blicka mot de dansande stjärnorna, när livet känns mycket enklare och allt bara flyter på i en maklig takt. Ensamheten stärker mig i dessa stunder, har aldrig vart ett socialt djur men då och då tvingas jag acceptera att vi bägge tjänar på allianser. Så vart vandrar man när alla vägar tycks stängda, när alla alternativ känner mer eller mindre felaktiga eller hopplösa? Man står kvar och stärker sina positioner, och med det faller en del av ens drömmar överbord och försvinner ner i djupet för att bli allt svårare att nå ner till.. Det är ironiskt.. Min kropp åldras, min själ backar i sin utveckling till att bli allt mer primal och i allt detta sitter vi och vrålar unisont i ren kakofoni.
Vandringen måste fortgå, jag får inte sluta söka.. Det är en hopplös tid jag går till mötes, det är en kall tid. I andras ögon är jag nog fel, defekt, trasig och underlig. Allt jag tar mig för är oberäkneligt. För min egen inre syn är jag det gamla väsen som alltid slumrat i djupet redo att kastas till ytan när livet blir som tyngst. Drömmarna får visa mig hem.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar