En kråka sitter ensam och drömmer om tider svunna, men oavsett hur få individer som rör sig där ute vet han att det som rör sig där inne är den enda sanna aspekten av hans liv.. Ensam? Ensam.. Har kluvenheten mellan mig och mitt inre handlat om ensamheten kontra varandet med andra? Kanske är lösningen så enkel och kanske är det därför allt verkar pendla mellan total bitter misantropi och en grovt uthuggen känsla av övergivenhet.
Vem går där, vem rör sig i utkanten av mina sinnen.. En vän? En rival? En gud?
Vintern väntar ännu med att slå till och när jag sitter här framför mina tankars mystiska avlopp känner jag mig allt mer som en karikatyr. Jag försökte bryta mina gamla mönster tidigare och det slutade med haveri, nu går jag andra vägen och försöker omfamna det som är förbjudet i omvärldens ögon, frågan är, kommer mina sinnen att hålla hela vägen fram?
Jag tvivlar..
Vi är i grund och botten obetydliga, odjur och kråka, vi är och förblir udda versioner av en karaktär som sedan länge krossat alla murar i ett försök att bli fri sina bojor bara för att upptäcka att bojorna inte satt inombords trots allt. Allt som lever i detta system, i denna maskin kommer förr eller senare vakna upp med insikten om att vi aldrig vart fria.. Kuggarna må fortsätta snurra oavsett hur många utav oss som kastar oss i dess maskineri, det är en ostoppbar kraft, den kraft kallad mänskligheten..
Drömmer mig bort, långt ifrån denna värld. Jag ser mina bröder och systrar vid min sida, jag ser en natthimmel som skälver under den kosmiska elden och ett berg klätt i det vackraste av snöfall. Kyla och tystnad råder..
Längtar hem, längtar bort.
Kommer kärlek att räcka till?
Vedergällningens tid är ännu inte förbi..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar