Let me dream of the night when the Earth dissolves in ashes..
Att vandra genom livet är lite som att försöka följa ett molns eviga dans över en i övrigt klar himmel. Det förändras ständigt och antar nya former och nya skepnader men ständigt klättrande mot den fjärran horisonten. Min enda rädsla i detta liv har alltid vart att stagnera, att acceptera en specifik roll, att låsas fast utan möjlighet att mutera. När jag blickar bakåt har denna rädslan så många gånger blommat ut till att vara en specifik terror som egentligen är helt och hållet onödig, ett slags gift som slår mot min egen förmåga att fungera..
Frihet är ett väldigt flyktigt väsen, dess vingar tunna och spröda som glas och nästan lika flyende som dimman på den ödsliga ängen. Ena stunden badar man i dess magnifika väv av evighet för att strax därefter kämpa mot det ok som verkligheten lägger över ens axlar. Är inte redo att acceptera mitt öde som en symbiot, att överlämna min tillit till något annat än mina inre syner och drömmar är mig lika främmande som det förlorade liv som jag fortfarande söker.
Det är en främmande värld som jag vandrar, men den måste vandras.. Vem vet vad som väntar bakom nästa dimma, vad som söker mig från det dolda..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar