onsdag 26 december 2012

Nattfågel..


Deep in my dream the great bird whispered queerly
Of the black cone amid the polar waste;
Pushing above the ice-sheet lone and drearly,
By storm-crazed aeons battered and defaced.
<>

I mina vildaste drömmar drömmer den om den tid som flytt. Men mina resor bortom dessa dolda världar kan lika lätt inspirerar mig som riva upp enorma sår från mitt förflutna. Mina vandringar har åter tagit inspiration från det undermedvetna odjur som vilar slumrande i mitt hjärta. En spiral av kaos och vansinne har börjat tränga sig allt djupare in i mina annars så lugna drömmar, vågor av förändring spelar över mina trötta muskler och just mutationer har vart återkommande. Kanske ett tecken på att någonting inombords börjar vinna mark, kanske har mitt skal spelat ut sin roll som vakt, kanske är detta bara början på slutet för allt. Allt den vet är att det sker mycket just nu, så många insikter och drömmar som börjar tynga ner mina sinnen med sin vilja att existera i samtiden.. Varför söker sig dessa drömmar till ytan just nu i dessa mörkaste av nätter, varför kan den inte se världen utan att se det genom ett odjurs ögon, varför har portarna till Oneiros tagit detta dunkla utseende..

Trötthet härjar mig för tillfället och min värld ter sig allt mer introvert och underlig. Dagar och nätter flödar genom mig, en känsla av tomhet som bara kan fyllas av nattlig symbios..

Det finns så mycket inombords som borde släppas ut, men för var år som spenderats på att frysa mitt inre till dvala har den kontakt som borde upprätthållits blivit infekterad. Tankar känns sjuka och förvridna, mina sinnen bryter igenom verkligheten är det en verklighet som aldrig vart min. Fågeln måste få flyga fritt, fågeln och odjuret måste åter igen sluta fred..

måndag 24 december 2012

Mina Resor i Oneiros XVI..

At the center of your being you have the answer;
you know who you are and you know what you want.

En värld av marmor och glas, ett sällsamt ljus flödar in från den glödande himmelen utanför. En makaber samling individer, ansiktslösa, vänner från förr, nya individer och väsen samlade i en stor sal dekorerad med underliga abstrakta mönster och målningar. Ett bord är dukat, dignande med de underligaste av rätter, främmande färger och dofter fyller mina sinnen med under. Ett väsande oljud fyller mina öron med en resonans bortom vad man klarar av att tolerera, det eviga surrandet från maskiner utan mening. Någonting sänker sig över den samlade massan, någonting som inte hör hemma i denna sfär, en känsla av kokande blod och ett stegrande illamående. Hud som kokar, grönsvarta grenar som sakta pressar sig genom ett pulserande kött. Vrål flödar från en sargad strupe och det som var skalet för mitt väsen brister. Smärta och mörker, styrka och insikt, kraft från det vilda. Förändring river genom alla samlade och världen faller i mörker och tumult.

Ögonen vandrar upp mot ett främmande tak av välvda stenar, skuggor dansar, vinden viner stilla någonstans bortom. En tyngd vilar över armar vars yttre liknar bark och mossa, en styrka vilar över hela det väsen som är jag, en styrka som samtidigt manifesterar en stor sorg. En röst väser sitt mystiska budskap, om hur vi en gång var många, hur människorna kom med sina budskap om förstörelse, om hur vi reste oss och förlorade, om hämnd.. Tunga steg genom salar av sten, grönska som bryter igenom det kalla golvet av sten, månljuset bryter igenom de gamla ruinerna och en skepnad uppenbarar sig, den tysta rösterna ökar i styrka tills allt blir en malström av ljud och ljus..

Maskinens skugga, en gata fylld med tysta tomma ansikten som stirrar med döda ögon framför sig. Varje slag sargar en ny ansiktslös individ i detta fiendeland, svarta vätskor likt olja flödar längs med gatorna och mina sinnen förgiftas långsamt av dess potens. Blodet kokar, världen brinner, en reflektion av mitt yttre speglas i en av de svarta pölarna, ett vrålande odjur vars kedjor slitits, en hämnare från det vilda stöpte i ett falskt skal. Allting försvinner i blod och eld..

lördag 22 december 2012

Yule..


Make this word for me, that never mine has been
That's all I want from you, or see me fall and you will follow
Lost in our daze, just hear our voice inside
This tender sound it feels - like thunder in our mind so hollow

Att vandra genom en värld som denna tär på alla de krafter som det okända givit mig till skänks. Var dag blir en ny plåga när allt det man förmår göra är att försöka stoppa verklighetens tidvatten med sin trötta själ. Det är nog denna eviga kamp som tröttar ut mig mest, likt en eld som dansar över ett vedträ förkolnas jag allt mer tills dess att bara askan av en varelse står att finna. Demonerna ylar inom. Mitt kadaver knakar under den smärta jag måste bära för att driva oss vidare. Mitt hjärta glöder klarare än den starkaste av stjärnor..

Det är nätter som denna mina sinnen tystnar, nätter av kontemplation och tystnad, en kort respit innan odjuret åter vaknar och börjar riva sig mot ytan. En sådan bräcklig charad som för var dag visar allt tydligare tecken på att krackelera. Hjärtat av ett odjur har aldrig vart menat för denna kropp, det har aldrig vart en bra kombination att kombinera det okändas kaotiska mörker med galenskapen av ett fångat djur. För mina ögon dansar stjärnorna över en himmel klädd i moln. Mina sinnen slungar sig mellan tankar som är förbjudna och det som är dolt bortom världens slöja. Vad väntar denna parasit, denna tvillingsjäl, denna best.. Att jag ser allt det som skett är illa nog, i mina drömmar målar den okända upp scener och visioner av ting som kanske komma skall. En kavalkad av vandrande ansikten på parad som visar upp sin framtid, dåtid och nutid. Den viskande stämman fortsätter att piska upp mig till nya gränser av frenesi medan den hornkrönte härdar min själ med sin frusna närvaro.
Ambivalens..
Symbios..

Det kommer en tid bortom denna, en förändringens tid. Kanske är det just detta år som den stora själsliga mutationen kommer slå till med förödande kraft. Kanske blir jag den best jag en gång var, kanske dör mina sinnen allt mer tills dess att bara en frysande vind markerar vad jag är. Oavsett vad som händer har jag många svåra vägar att vandra, så många frågor som kräver svar och allt för många världar att besöka. Det okändas skugga är kastad över mina sinnen, den verklighet jag nu vandrar är bragd ur mina egna skeva drömmar. Det kanske är dags att se på verkligheten för vad den verkligen är.. Ett vågspel som aldrig kan balanseras..

onsdag 14 november 2012

Den isande vindens boning..


Do you dream while you sleep
or is it an escape
from the horrors of reality?


Vinden ylar utanför dessa karga väggar.. Denna vind som förändrar, denna kraft som sliter i både kropp och själ har sin boning någonstans långt från denna sfär som min kropp kallar sitt hem. Att vara förankrad i kött är och förblir en intressant upplevelse. För varje natt som passerar vandrar jag allt djupare in i mina tankar och för var natt blir det allt svårare att finna vägen tillbaka. Detta verkar vara en lång vandring mot vägs ände och det slut som jag så poetiskt målat upp i så många långa år nu, detta slut för Skal och dess vandringar..

Vinden är alltid starkare..

De dansar inom, de uråldrig ting som huserar i samma bur. Med varje passerande dag växer de sig allt större och med det växer även den makt som jag kallar min styrka. Det är en skör balansgång att odla det som spirar i mina sinnen, för mycket och jag kommer ha en övervuxen verklighet inom en snar framtid, för lite och mina sinnen tystnar och bleknar i takt med att min livsvilja dalar. Det är en tunn vägg som separerar min själ från verkligheten men jag är glad att jag har den, utan Skal hade jag varit vild och fri, men också tommare, tystare.. Dansen måste fortgå och likt insekter skall vi virvla i vinden den dagen kroppen förmultnar på den slutliga komposten.

Det vandrar ett litet lamm, vilse i den mörka skogen.. Under den vilda månens sken vandrar den på stigar som tidigare vart omöjliga. Det är min uppgift att skydda, och allt som vandrar på den hornkröntes stigar faller under mina vingars beskydd.

Världen är verkligen en studie i vansinne och nu när månen skär genom skyarna med sin båge finner jag en viss ro i det fladdrande vansinnet. Det krävs inte mycket för att de som svurit sig till det okända skall finna ro. Månen, skogen och en fladdrande eld.. Månen på himmelen, skogen i hjärtat och det fladdrande skenet från ett dansande ljus..

Detta är mitt tempel, detta är mitt hem..

torsdag 11 oktober 2012

Sökande efter mening..


No work or love will flourish out of guilt,
fear, or hollowness of heart,
just as no valid plans for the future can be made
by those who have no capacity for living now.


Det finns en sfär djupt inom mig i vars inre det vilar ett magisk väsen. Detta väsen vrider sig i sömnen och söker var dag att rättfärdiga sin existens genom att dela med sig av sina drömmar. Den tar mig med på långa färder genom exotiska landskap och tomma raserade städer som reser sig ur de djupaste skuggorna. Jag trivs i dess sällskap men det är inte alltid det som visas är menat för mitt bräckliga sinne, ibland bryter intrycken igenom den mentala mur som jag rest inför min vandring och kastar mina sinnen in i en storm av intryck och känslor. Det stormar inombords, det stormar utanför..

Livet just nu är minst sagt utmanande, men inte på grund utav min kropp som bitvis havererar allt mer under mig, inte på grund utav de yttre faktorerna som söker betvinga mig i en allt underligare kamp och inte på grund utav att drömmarna för närvarande forsar ut i min vardag som en brusten damm som sveper mer sig allt längs med drömmarnas dalgångar.. Ironiskt nog har mitt liv mött sin tyngsta utmaning hittills i form utav en starkt brinnande känsla av att min tid börjar ta slut. Varje steg leder mig bort från allt det brinnande och flammande mot en mer kall och öde plats, en plats för fundering och kontemplation. Bortom dessa sfärer vandrar mina drömmar och det viskar till mig att snart kommer även detta skal vila i sin mästares domäner evigt svävande i visioner. Innerst inne hoppas jag att min tolkning inte stämmer och att mina syner bara ger mig delar av en sanning. Kanske är det till och med så att mina sinnen bara är överbelastade av min kropps svaghet.. För lite är säkert när det kommer till detta havererade skal till boning, för lite är stabilt i denna sfär av galenskap..

Nåväl, tid nog att söka sanningen i sfärer bortom sfärer. Tiden som nu står inför mina ögon är en förunderlig stund fylld med både ilska, glädje och vansinne. När jag var mindre trodde jag alltid att det levde någonting i det övre skåpet i den gamla stugan i skogen, något uråldrigt och illvilligt. Svaret kom aldrig till mig i vaket tillstånd men i mina drömmar mötte jag det gamla som hade sin hemvist där bland burkar och kastruller. Mitt liv är fyllt utav metaforer och kanske har alla dessa drömmar och vanföreställningar hela tiden försökt förklara för mig vad jag egentligen är.. Numen.. Ett namn, men även en verklighet.. En verklighet som sakta smulas sönder för var natt som går, en verklighet som verkar vara allt annat än vad jag först trodde att den var..

Sången har upphört där i skogen, jag undrar vart de sjungande försvann. Aldrig trodde jag att avsaknaden av den där förhäxande melodin skulle vara så fruktansvärd. Men även de dåliga drömmarna är förtrollande och vackra..

måndag 20 augusti 2012

Stormande sinnen..

The world will remember my name.
The moonlight path that takes my soul.

Det vandrar ett ting inom mitt skal, en varelse stöpt i det kött som kastades till det okända innan detta skal drog sitt första plågsamma andetag i denna bleka kalla värld. Ibland kryper det fram till ytan när man minst anar dess närhet och var gång den bryter sig igenom den tunna ytan börjar mina sinnen blöda. Att beskriva detta blödande är som att försöka beskriva en spektral styggelse som river stora sår i mina sinnen, världen förändras långsamt framför mina ögon och tystnade inombords försvinner i en kakofoni av viskande röster och plågade skrik. Någonstans längs med vägen har jag börjat förstå att detta är mitt liv, en del utav mig. Att önska dess försvinnande vore som att släcka en stor flammande eld inombords som värmer mig i denna sfär där biologi och instinkt allt mer byts ut mot mekanik och logik. Det sägs att alla dör ensamma när slutet äntligen kommer till oss, det stämmer inte. Aldrig har jag varit ensam, och aldrig kommer jag att vara ensam. Det sista som kommer passera mina ögon i detta liv är den som kommer välkomna mig hem, den som hela mitt liv har målat upp bilder och berättat historier för mig. Men ännu är inte sagan slut..

Sommaren har börjat träda mot höst och man känner den där speciella känslan i luften, en arom av kyliga vindar som sköljer över ens sinnen och lugnar en vansinnig kropp. Mina drömmar har allt mer kristalliserat sig, det finns någon som jag har väntat på i hela mitt liv och alla tecken pekar på att det snart är dags för den slutliga konfrontationen. Kanske kommer det läka mina psykiska sår, kanske rivs som upp på nytt och sänder mig djupare ner i mörkret. Vem vet..

Livet kan ibland kännas som en lång väntan, jag vandrar och jag söker bortom dessa sfärer men aldrig når jag fram. Min okända vägledare har alltid berättat för mig om tider bortom dessa och i de djupa trädgårdarna har jag vandrat lyssnandes på dess sagor och berättelse. Heroism och slughet, sång och mord, styrka och eterisk makt, drömmar och drama.. Allt vaknar till liv i sin egen takt. Bara månen tycks kunna blicka bortom den slöja som jag så länge vävt runt mitt skal, bara månen belyser de mörka och dunkla områdena som jag döljer för alla, även mig själv. Det är ett litet pris att betala för att kväsa den fruktansvärda..

Världen vaknar, jag vaknar, och allt kommer att rämna. De fängelse som har stängt mig inne så länge är bara en biologisk klocka som sakta tickar ner. Ibland avundas jag henne, ibland undrar jag om hon valde rätt, ibland undrar jag om hon fann ro efter ett sådant plågat slut.. Mitt inre tempel kastar sina kaotiska lågor över mina sinnen, de dansande tingen ylar unisont mot en himmel jag inte kan se, den flyger där uppe, det okända, och i mina sinnens himmel är den draken som skyddar mig under sina mörka vingar..

onsdag 18 juli 2012

Bortom tid och rum..



Words never uttered by mortals
flowed incessantly from its many mouths..

Det är en underlig verklighet. I universums mitt flödar den kraft från vars vilda vilja allt är vävt, den kraft som kallar på mig i detta nu. När tankarna bryter sig fria från insidan är den malström av intryck som följer i dess spår vad som får mig att frukta mitt svaga skal.. Var natt samma sak, drömmar om den vilda, om det okändas blod som flödar genom mina trasiga leder, om det fria och yrvakna som stapplar genom en dimmig okänd stad. Ett tecken kanske på att vad det nu än är som stängts in åter börjar vakna till liv, att vad som är jag kanske inte går att kontrollera. Innerst inne är lockelsen så otroligt stark.. En vind får löven att viska till mig i skydd av nattens dunkel, en längtan flammar i mitt bröst.. Det okända kallar åter på sin herald..

Trötthet härskar i detta nu men genom allt annat flammar känslorna starka och bringar så mycket kraft till dessa trötta leder. Har länge nu levt på lånad tid och kanske börjar det ta ut sin rätt inte så mycket fysiskt som mentalt. Så mycket att reflektera över, så mycket smärta och så många drömmar som bara försvunnit in i den formpressade massa som är mitt medvetande. När den vandrar genom gatorna är det med tomma steg och ett kyligt sinne på jakt efter det som den aldrig kan nå. Frihet..

lördag 19 maj 2012

En dans av skuggor..

Madness rides the star-wind...
claws and teeth sharpened on centuries of corpses...
dripping death astride a bacchanale of bats
from nigh-black ruins of buried temples of Belial...

Mörkret faller utanför och en hel rad av drömmar spelas upp inför mitt trötta sinne. Skogen vilar som en mantel över trötta axlar och dess närhet väver in mig i en känsla av styrka som länge saknats i mitt liv. Odjuret morrar och den stasis som kapslat in min själ är nu för tillfället förvisad till de djupare regionerna av mitt väsen. Vinden ylar i mitt hjärta, en storm av känslor och tankar slukar för tillfället den sista gnutta sinnesfrid jag hade kvar. Det är svårt att leva i denna splittrade verklighet, svårt att se en framtid bortom detta ständiga ylande från det som vilar inombords.. Men havet finns i mina tankar, och bergen med de skogarna som ännu står som väktare mot civilisationens klor.. Men människans grymheter fortsätter att manifestera sig i en myriad av väsen som lämnar sfären för det empyreanska havet varje vaken stund, likt en kör av röster allt för vaga för att höra..

De nattliga vandringarna har blivit allt mer förvrängda, dimensionerna förvrängs allt mer för mina andra ögon och drömmar från förr hemsöker mig likt ett virus som infekterat mitt undermedvetna. Platser och personer från mitt gamla liv blandas med visioner av alla de platser jag besökt i både maskinen och utanför. Oneiros portar tycks ha slagits upp på vid gavel för den sökande.. Om ändå jag slapp alla de tomma ansikten som följer mig likt hyenor genom mina vandringar sökandes en svag punkt, ett sätt att bryta igenom mina försvar. Skuggorna skyddar mig, det okända håller mig i sitt grepp.. Resan har ett mål och när tröskeln till det okända är besegrad kommer jag att stå på gränsen till någonting otroligt, till någonting som kommer att förändra mig på ett sådant monumentalt sätt att inget före eller efter mina steg kommer att ha någon innebörd längre..

I mina drömmar vandrar jag i de ändlösa skogarna som är mitt hem, vid Oneiros portar känner jag mig alltid som starkast. Mitt liv har alltid vart en dröm.. En vacker dag kanske jag vaknar, en vacker dag kanske drömmen når ett slut..

tisdag 8 maj 2012

Maskinens makt..

I have a tree inside of me.
It's roots deep in the past
and the branches fumbling towards the future...

Insikt.. Något jag sällan tycks bära vid rätt tillfälle.. För var dag som går inser jag allt tydligare vilket otroligt komplicerat liv jag lever, varje val lägger ytterligare en vikt i skålen som sakta men säkert lutar allt kraftigare mot ruinens brant. Ett tag antog jag att det var maskinen som sakta sög livet ur mig, varje dag jag spenderar här i staden fyller mina lungor med gift och min kropp reagerar kraftfullt på den virala potens som svävar likt en dimma genom hela stadens gytter av gränder och hus.. Nu är jag inte så säker längre. Ibland undrar jag om det beror på det faktum att jag lever ett halvt liv, att stora delar av min natur tvingas till underkastelse för att det stora hela skall orka vidare.. Kanske..

Ibland undrar jag vad som egentligen förde mig till den här staden.. Utbildning? Drömmar? Vansinne? Längtan? Än idag driver tanken mig till de mest avlägsna av platser i mitt undermedvetna utan att finna något egentligt svar, kanske finns det inget. Kanske är jag här för att något finner stor lycka i att se hur länge detta ting står ut med att vara låst i en kropp som skaver i en stad som dödar. Skulle nästan kännas lättare om jag visste vart vägen bär, men samtidigt är detta var förändringen lär.. Någonstans måste man vara redo att axla alla utmaningar, på gott och ont.

Just nu känns smärtan mer verklig än någonsin, min kropp är hel men mina sinnen blöder, och det är värre än alla fasor som någonsin forsat genom mitt väsen i jakt på känsliga nerver att hemsöka. Trött men kan inte söka mig till sängen riktigt ännu, har fortfarande en del saker att åtgärda, ting att röja undan.. Alla dessa ting.. Ibland undrar jag om det är värt även det.. Svaret blir, kanske. Ensamheten har länge vart en styrka för mig, detta blir ett äventyr, och en utmaning.

torsdag 3 maj 2012

Själens skugga..

From the mists it rises,
into the mists it retreats;
through the mists it walks,
fearless and unseen.

En natt som alla andra har passerat framför mina trötta sinnen, en natt som slutar i den vackraste av undergångar, en natt som speglar mitt väsens sanna natur. Det fann en tid när allt jag såg i mina nattliga vandringar var fasa, när skräcken långsamt tog makten över mitt liv. Den tiden dock, och med den dog någonting annat inom mig, rädsla greppar mig inte på samma sätt längre.. Inser att irritation och ilska har ersatt denna annars så rationella känsla och detta är nog ett stort handikapp. När allt tyder på att jag borde vara rädd, när jag borde visa fruktan, då växer sig det okända starkt inom mig och den bubblande grytan kokar långsamt över i ett kallsinnigt töcken.

Natten tvättade inte bort den ilska som nu bubblar inombords, natten gav mig bara mer tid att fundera över meningen med det mesta. I min jakt efter att slippa denna ilska gick jag kanske för långt, men kan någon klandra mig för att vilja tvätta bort denna mest destruktiva av krafter? Isolerar mig nu, har redan gjort det ett bra tag.. Att slippa möta omvärldens blickar, att enbart koncentrera mig på det viktiga, det okända. Genom nattens mörker växer den lilla flamman starkare, ett hopp måhända även om det är ett ytligt, löjligt hopp. När huvudet surrar av tankar, syner, röster och visioner så bär jag en underlig känsla inombords. Detta är jag, detta är vi, vad som än händer med oss kommer jag alltid att vara fången bakom en splittrad fasad.

Morgonen gryr, dagen väntar..
En dag som inte kommer föra något gott med sig..

onsdag 2 maj 2012

När ord blir ett gift..

The potential for change lies in all things.

Det är sällan jag känner ett behov av förstörelse, det är sällan min latenta blodtörst växer monumental och bygger upp sådan katastrofal vilja att orsaka skada att den faller ut i en sakrosankt förstörelse av det egna köttet. Mina vägval för mig allt längre från det jag hoppades skulle rädda mig, i min patetiska jakt på att stänga in allt det som jag hatar med mig själv har jag någonstans på vägen glömt bort att livet är så mycket mer än bara en passage mot det okända. Jag börjar inse allt klarare att när Becca drog sitt sista andetag hade mitt öde redan förseglats. Sedan den dagen har ingen kraft i detta universum kunnat styra mig rätt.. Ibland undrar jag om inte allt som var gott och hedersamt drogs med till andra sidan med henne.. Vad för krafter som härskar i mitt skal sedan den tiden vet jag inte, men att jag ens står här idag tyder på att någonting faktiskt vill hålla mig vid liv, mitt syfte är ännu inte uppfyllt..

Kanske borde jag ha dött där, vid hennes sida, men någonting inombords bet sig kvar i denna sfär, någonting vägrade låta min kropp ge upp.. Men var det värt all skada? En drömmare fast i en verklighet, i en kropp som den hatar. En styggelse vars få positiva egenskaper döljer avgrundens kallaste fasor.. Alla dessa minnesförluster, har alltid rationaliserat att det är min hjärna som är för allvarligt skadad, att allt beror på att min kropp är en skadad produkt. Antagligen är förklaringen värre än så, antagligen släppte jag in någonting för att slippa smärtan för alla dessa år sedan.. Min rädsla och min feghet åkallade detta sluga väsen som jag nu lever i symbios med. Kylan manifesterar sig ofta när jag är som svagast. När världen känns hotfull och allt är förlorat kommer den med sitt flammande hopp ifrån de mörka trakterna inom mig.

Är detta jag?
Vad är jag?

Skulden är min börda, den var det då och den är det nu.. Men vad är det för sjuk del inombords som njuter utav var sekund av aggressiv ångest jag känner, vad är det som önskar kontrollera mig i slutet, vad är jag och finns jag ens kvar.. Har vävt lögnerna omkring mig så länge nu, vägrat släppa någon nära. Varför.. Är det för min egen skull? Är det för deras skull? Vilken del av mig är det som känner denna överväldigande kärlek och vart strömmar det bottenlösa hatet ifrån? Det är underligt, när hatet dominerade kunde jag alltid känna säkerhet över att det inte spelade någon roll, denna universella kraft fick snabbt fäste i mig och gav mig styrka. Hade min vilja till förändring inte funnits hade jag antagligen gått en helt annan framtid till mötes, antagligen inspärrad någonstans utan möjlighet att möta världen med vinden i håret. Kärleken är dock ett bittert ting, så länge har jag burit denna fågel i bur rädd för vad den gjorde mot mig, rädd för vad jag var.. Så många öppnade sig för mig och jag vågade aldrig släppa min kärlek fri, odjur förtjänar ingen kärlek, kedjade mig själv och vägrade släppa in någon..

Sen kom hon..

Varm, sprudlande, livets avatar personifierad.. Jag släppte henne nära, jag älskade henne, jag älskar henne fortfarande.. Och jag krossade henne.. Skulle aldrig ha släppt någon så tätt inpå.. Så nära.. Nu sitter jag här alla dessa år senare, min kropp driver mellan visioner av eld och flammor och det skrivbord på vilket min enda chans till självmedicinering finns.. Ju sämre jag mår, desto mer skriver jag.. Vissa år fyllde jag buntvis med böcker, vissa år mådde jag bättre och ytterst lite blev skrivet.. Böcker som matades till lågorna med hopp om rening i midvintermånens sken. De senaste åren har böckerna blivit färre, har lurat mig med att det varit ett tecken på att jag mått bättre, antagligen har slöjan över mina trötta ögon vart total.. Synen jag möts av när jag passerar spegeln i hallen får mig att vilja spy.. Vad är jag fångad i. Ett trasigt skal vars rituella ärr sakta tynar bort i takt med åldern. En kropp vars blotta fysik tycks hata mig, ett fängelse av kött, blod och ben.

Så varför lever den vidare, varför tar den varje morgon sig ur säng och går till ett jobb för att kunna existera längre..
Varför sprudlar den av energi var vår när allt det som slumrat vaknar i naturen utanför de väggar av betong som sluter sig runt väggen av hud och kött..

Varför.. Det var länge sedan jag tänkte dessa tankar.. Zejra räddade mig en gång, hon gav mig den styrka jag behövde för att söka förändringen.. Numera är det nog blind vilja.. Har ofta frågat mig själv varför, när jag gjorde min värnplikt tänkte jag ofta på döden, fjället var så otroligt vackert, när månen slog på kände jag verkligen hyr det okända drog mig mot den andra sidan, flera gånger var jag på väg över men ändrade mig i sista sekund.. Varför? Jag vet inte.. Har aldrig vart deprimerad, min ångest har alltid lutat mot det faktum att jag fruktat och hatat mig själv i omgångar. Även så nu..

Du har alltid ett val.. Vad är ett val.. Jag vet inte..

Det var en gång en dröm som var jag, men vart den drömmen tog vägen vet jag inte. Numera viskar jag till det okända om nätterna, det ger inga löften, det är som jag. En gång i tiden sade en vis man till mig att de bästa krafterna är de som ingenting lovar men som heller inget kräver. Det okända vakar över mig, jag vet det, och det enda som håller mig uppe har varit tanken på de fantastiska makter jag sett under månens sken. När min tid är kommen bär jag inte på någon rädsla, min enda rädsla nu är att såra andra, något jag gör hela tiden.. Ironin i att det bästa sättet att leva är att skyla sig än mer är slående. Det är en hemsk tanke att det största skälet jag har till att leva nu är drömmarna, min vackra, fruktansvärda, magiska och horribla drömmar.. Alla är de mina och i dessa drömmar är jag inte ett väsen bundet i ett kadaver, jag brinner i det empyreanska havet med gränslösa känslor, gränslösa styrkor. Sen vaknar jag, blickar ut från mina begränsade glober av vatten och optik, reser mig ur en sömn i vars sfär jag är en gud.. Vaknar och känner smaken av aska i min mun..

Tror att det är alla dessa begränsningar i mitt vakna liv som får mig att hata det, som får mig att söka mig mot nya upplevelser, mot nya känslor, mot nya styrkor.. På vägen glömmer jag bort, eller kanske snarare förstår mig inte på, andra människor.. Dessa kroppar som tycks fyllda med glädje över ett liv i fångenskap, eller så är jag ensam, den sista av min sort. Över mina trötta ögon spelar den otydliga elden av sfärer som glöder bortom, genom mina sinnen hörs det stilla viskandet som kanske kommer tystna när min kropp drar sitt sista andetag.. Kanske är det en längtan som skälver inombords, kanske är det ett löfte om att allt kommer bli bättre.

Jag är välsignad, och jag är fördömd.. När detta skal skapades tycks det mest ha skett enligt vad som uppskattas av omvärlden, dock så tycks mina sinnen ha påverkats av någonting under min vistelse i det okända, någonting har sköljt över mig som en våg av flammor och förångat den tunna slöja som separerar våra plan. Vissa skulle kalla mig sinnessjuk och det vår jag leva med, andra kanske kallar det ett förhöjt medvetande, själv skulle jag kalla det roten till ett liv i pseudoensamhet.. När jag isolerar mig som mest ligger det där och väser inombords, när jag är ensam är jag aldrig utan de väsen som tagit min kropp som sitt tempel. Jag har fått bevittna fantastiska saker genom åren allt genom drömmarnas fantastiska verkligheter, men det har även stött mig ifrån det som borde fått större utrymme i mitt liv.. Nätterna av fasor har även de hemsökt mig när kroppen kastas ur det okända med hjärtat dunkande som en hammare mot revbenen, när verkligheten förvrids och det okända väller in i mina vakna timmar.. Allt detta och mer har spytts ut från det okända. Livet har vart en sådan otrolig resa på både gott och ont, men när jag själv rannsakar mig och ser den förödelse jag skapat bakom mig undrar jag om det verkligen har vart värt det.. Hur länge orkar en kropp husera detta, hur länge orkar mina sinnen stå emot det vars klor skär genom mitt väsen.

Jag vill bara kunna flyga igen.. Kasta mig ut från klipporna och sväva över de eviga skogarna.. När mitt liv slutligen är över hoppas jag att det okända leder mig hem igen, när stigen nått sitt slut och mitt väsen åter är frigjort.. Så frågan som fortfarande svävar är varför.. Varför..

Blodet är en stark komponent, blodet skall åter slukas av det hornkrönta tinget av tystnad. Den hunger som plågar min kropp skall stillas, den ilska som flödar inom mig skall få sitt utlopp denna natt, genom blod och eld skall förändringen gjutas.. Ingenting kan styra det utan form, och även om min kropp vägrar förändras så kommer mitt väsen alltid att vara en föränderlig kraft, en obunden demon, en gud i världen bortom världar.. Men ständigt vaknar jag, ständigt inser jag att hur mycket jag än hatar, hur mycket jag än föraktar så finns det ett hjärta inombords som älskar, och det hjärtat vägrar släppa hoppet om vad vi delar just nu.. Det hjärtat brinner stundom klarare än allt det andra som huserar inombords, ofta min inte alltid..

Så faller den åter, detta formlösa kräk, flammande av ambition, kärlek, hat, hopp och hunger.. Det sägs att det aldrig är försent att be om ursäkt, och min tro till förändring säger att allt kan ändras.. Men frågan är vad som kan sägas, vad kan yttras för att bryta förbannelsen som är Skal. Förlåt, räcker dessa ord?

Jag vet inte..

måndag 30 april 2012

Beltane..

Bricky Roads They Trappers Grass,
Stoney Walls They Trappers Wind,
Iron Stove It Trappers Fire.
Trappers Is We By The Works Of Hands,
And Forgets Us We Were Ever Free.

Mörkret sänker sig sakta över staden utanför fönstret.. Månens halva skiner in genom fönstret på Get och de små skotten som sakta börjat borra sig upp genom jorden i krukorna. Livet återvänder sakta till jorden med sin gröna svallande kappa av liv och värme. Detta är den tid på året då min styrka växer i takt med livet och det vilda. Dock är det med möda som jag håller mina vilda sinnen intakta, gårdagen var en studie i när gränserna suddas ut och ens egna sinnen skickar en på en sådan vild resa att min kropp reagerar på det enda sätt den förmår.. Illamående, frossa, desorientering och kanske framför allt en känsla av att vilja få ett slut på allt det som hamrar på mitt medvetande. Viskande ting och flimrande färger kan jag hantera, men en total lavin av intryck och känslor som sköljer över en i vågor är svårt att värja sig för. Har valt att spendera kvällen i meditation med Get, i fundering över vad som skett hittills detta år, och kontemplation över vart odjuret skall ta sig från denna punkt i universum..

När min kropp låg sänkt i badet för någon dag sedan formligen sprängdes jag av tankar.. Mitt medvetande talade till mig om offer och om ett krig som jag aldrig någonsin kommer att vinna. Människor.. Det finns stunder när jag undrar vad det är som får mig att hoppas på människor. Min ambition brinner alltid klarare än mitt förnuft, en förbannelse som kommer att vila över mig tills den dag jag dör. mer än en gång har jag stirrat mig blind på min framtid och bara sett den katastrof som drar allt närmare. Ödet talar till mig med sin väsande stämma, sprungen ur det okända, för var ord som vandrar genom rummen desto kraftigare tycks mina visioner bli. men sen plötsligt ebbar allt ut och jag kan fungera igen, iallafall måttligt tills det nyckfulla väsen som rider min kropp återigen kastar sig över mig.

Det är en underlig resa, livet.. Ena stunden vandrar man bland underliga dalar i drömmarnas trädgård och nästa ligger man där i gräset under en sakta sjunkande sol och låter verkligheten läka ens värkande leder. Två främmande världar som inte är underligare än den skugga som ständigt förföljer mig. Två världar som konstant kolliderar och skapar detta kaotiska liv som givits mig av det okända. Nu när jag åter skall luta mitt huvud bakåt och låta drömmarna ta mig är jag tacksam.. Livet är en lång resa och det är många hinder längs vägen som måste överkommas, men jag har stormen i ryggen, detta mäktiga väsen som ständigt vandrat vid min sida. Jag lägger korten och ser mitt liv visualiseras i symboliken.
Styrkan, 5 av pentagram, dåren, 7 av stavar, drottningen av bägare, tornet och domen..

Det är dags att vandra, men vart..
Vart kan den hemsökta finna ro..
Vart kan odjuret finna en hamn..

torsdag 19 april 2012

Stormens sång..


Strength, to endure the storm.
Wisdom, to learn its origin.
Pride, to see its weakness.
Contempt, to slight its power.
And in obedience to these precepts,
you may no longer fear the storm;
for then, and in truth , you will be the storm..

Inom mitt väsens slutna väggar finns det en sång. Denna sång är en enkel liten melodi som tycks vara framför av vindens alla väsen som huserar i mitt hjärta. Många gånger har världen till synes kastat alla sina fasor mot mina sinnen, visioner av plågsam fasa som slungas mot mina ögon likt arga insekter, vrål av de fördömda som anklagar mig för deras bortgång och ett krypande av tusentals ting under ytan på det skal som är mitt väsens högborg. Genom allt detta ljuder den stilla sången, genom all den galenskap som hamrar frenetiskt på mina sinnen för att dörren skall öppnas, bara för ett ögonblick, hörs dess ljuvliga harmoni. Det är en visa spunnen av demonen i djupet som håller mig ovanför ytan, min sköld, min vilja, min styrka. Det är musik vävd från själva det okändas styrka, en lika potent som bräcklig panacea för det brustna sinnet.

Min styrka växer i takt med att musiken får fästa, dess dova körer flankerar den stämma som kommer följa mig tills den dagen som min kropp drar sitt sista andetag. Vi är ett, utan denna sköld skulle nog den bräckliga balansen mellan fantastiska visioner och fasansfulla syner vara förstörd.. Vi är ett, en symbios mellan kadaver och demon.. När mina syner upphör kommer det sista som hörs i mina sinnens katedraler vara den sång, denna angeliska sång som håller mig borta från det som vill mig illa.

En överlevare.. Det är vad de kallar mig. Men frågan är vad som egentligen har överlevt, vad följde med från gränslandet, vad är det som vilar med mig var natt när skuggorna faller och drömmarna kommer. Vem är hon som ständigt förföljer mig bortom Oneiros murar..

Vissa frågor finner aldrig sitt svar, vissa svar behöver ingen fråga..
Men sången kommer alltid att finnas där, som en evig påminnelse..
Om hon ändå kunde sluta besjunga mitt namn..
Stormen kommer, den storm som våldsamt pressar sig mot träden i en osynlig dans av förödande krafter.. Stormen kommer, och mitt hjärta rusar av glädje över denna muterande kraft.

onsdag 18 april 2012

Mina Resor i Oneiros XV..

Only in your deepest self is the truth of what you can be.
And, without a doubt, that truth is terrible to bear.

En värld av is visualiseras framför mig, den tomma ändlösa himmelen sträcker sig mot horisonten och sjuka bleka stjärna blickar ner från en rymd lika kall och tom som landskapet omkring mig. Rester utav träd döljer sig under isen som tycks glöda av ett inre sken, någonting ylar i vinden, ett klagande läte som biter sig genom mitt väsen med en oresonlig styrka. Mina fingrar är lindade i tyg, något rör sig med krälande rörelser under min bleka torra hud. Steg för steg vandrar min kropp genom det öde landskapet, men mitt väsen tycks vara separerat från den kropp som givits mig. En individ kläd i tunga säckiga medeltida kläder sitter på en kartong på isen, ett ögonlöst ansikte blickar åter mot mig under en hjälm vars visir skyler det resten av dets ansikte. Hans hand, klädd i handske, pekar mot bröstet på den kropp i vars inre mitt väsen huserar. Ett öronbedövande oväsen hörs som kastar kadavret i ett revolterande anfall av spasmer och ljudlösa vrål. Eld piskar genom mitt väsen och himmelen ovanför skiftar färg från djupaste blått till klaraste vitt.

Ett bord, en kall brits, ett lysrör som surrar ilsket ovanför mig mot bakgrunden av ett vitt och slitet tak. Spånskivor står lutade mot väggarna som är prydda med tavlor och diverse instrument. Två av mina vänner, ansiktslösa, stirrar ner på mig. Förvrängda röster kallar på mig, ställer frågor på ett språk som tycks mig låta mer som ett förvrängt högfrekvent klickande. Mina lemmar får kraft, vinner styrka från något oanseligt djup och med ett vrål reser sig min kropp ur sina bojor. En ohelig styrka fyller mitt väsen och flammor dansar för min blick, rummet fattar eld och eteriska flammor slickar väggarna med dess underliga motiv. Elden fyller hela mig tills dess att inget längre syns förutom det förblindande skenet och det vrål av aggression som kommer från en sargad strupe.

En stig ringlar sig framför mig, inte mer än en liten strimma av jord och rötter i en värld av mossa och grenar. Vandrar genom gallerier av vanskapta träd och grenar. Bakom mig vandrar en av de gråa, en av den hornkröntes lakejer. Vi samtalar om något, men vad. Framför oss reser sig ett berg i skogen, ett bilvrak ligger vid dess fot och vittnar om en olycka som inträffat nyligen. Stanken av olja och bränt gummi ligger tät över skogen, känslan av ilska stiger när mina ögon faller på en liten kanin som fastnat under ett utav hjulen. Den tittar förtvivlat på mig och viskar något med en lite röst kantad av smärta. Bilens förare vänder sitt döda ansikte mot mig och döda muskler formar ett dött leende. Våra ögon möts och världen omkring mig rasar..

söndag 15 april 2012

Mina Resor i Oneiros XIV..

Like Day from Night,
I’ll live my life apart from you,
just glimpsing you across the sky,
because you cannot change,
my dear,
and nor can I..

Solen faller i öster som så många gånger förr, en kraft flödar genom mitt väsen likt vatten över min döda livlösa hud. Trädgården blommar i alla tänkbara färger och en stillhet som bara kan beskrivas som förhäxad fyller de trötta vandrarnas sinnen. Min hand sträcker sig mot en liten planta, ett enkelt litet skott som ännu inte hunnit växa sig stor och stark. Viskandes till den färdas kraften som en rasande fors genom min kropp och livets förändring sliter och piskar den lilla plantan. Grenar sträcker sig snabbt mot himmelen och en förvriden förändring sker ögonblickligen framför min framsträckta hand. Den växer och frodas i skuggan av den makt som flödar genom mitt väsen, stammen blir kraftfull och bladen kryper fram ur grenarna likt en våg som färdas på öppet hav.. Dess tacksamhet flödar genom mitt väsen och stilla möts våra blickar i det okändas väv, mina döda ögon mot dess gröna eviga flammor.. Trädgården sträcker ut sig omkring oss och med tunga sinnen börjar vandringen mot upplysning och död på nytt.. Så många träd som måste skänkas liv, så många vägar att vandra..

Någonting färdas över en flammande himmel, en strimma av eterisk eld mot ett inferno som slukar den annars stjärnprydda himmelen. Ett torn reser sig i fjärran över dalgångarna med sina intrikata häckar, framför mig utspelas ett fantasifullt drama på en scen av stubbar och löv. En monolog om en kringresande individ som sökte livet men upptäckte för sent döden som hela resan följt i dess spår. En dörr av rostig plåt knarrar sakteligen upp i muren bredvid mig, en ansiktslös vänder sig mot mig i publiken, fler ansikten vrids mot mig och stämningen blir genast hotfull, en känsla av skräck bubblar upp från djupet av mitt väsen. Kastar mig mot dörren, mörkret slukar mig. Finner mig själv ståendes i ett industrikomplex fullt av kärl och rostiga operationsbord. Stålkonstruktioner av okänd innebörd hänger från taket likt enorma insekter som övervakar vad som ser ut att vara byggandet av ett kreatur av kött och skrot. En skramlande skjutdörr rullar sakta upp i väggen mitt emot bordet, en våg av oljigt vatten forsar ut och lägger sig som en hinna över golvet..

En skugga manifesterar sig i öppningen och börjar springa mot mig, instinkterna tar över och en jakt genom långa rödklädda gångar tar vid, mitt liv rusar med mig och mitt hjärta pumpar mekaniskt i mina öron. Ett ljus framför mig, ett hopp.. En spegeln blockerar min väg och inuti dess spruckna silverklädda glas blickar ett väsen tillbaka mot mig. En angelisk varelse med förvriden kropp möter min blick innan min kropp krossar spegelns glas i en skur av skärvor och blod..

torsdag 12 april 2012

Dvala..


Sun follows Moon until she tires,
then carries her until she's strong,
and runs ahead of him again..

Krockande tankar och mönster håller en vaken genom de mest febrila av nätter. Efter ett långt bad i mörkret har mer och mer tankar vävts samman inombords, en kropp som långsamt regenererar de skador som den tillfogats, om ändå insidan vore lika lätt att reparera. Känner ett större lugn numera, ilskan har till stor del domnat bort eller slukats av de djupare delare av mitt inre. En kittel av aggression som sjuder snarare än stormkokar, men ännu är den långt ifrån tom, bottenlös i sin effekt på mitt undermedvetna infekterar den varje dröm, varje steg i Oneiros. Har förintat så mycket, tycks ännu vara omedveten om min egen oförmåga att hålla känslor intakta.. Än idag bär minnen av de känslor som vilar inombords mig uppe, små källor av kraft som kan tappas på kraft när de som mest behövs.

Kärlek har blivit ett fängelse för mitt övergödda hat, men som fängelse är det inte mer än ett lapptäcke som gång på gång rivs sönder av det monster som vilar inombords. Hur många gånger nu har den rivits sönder? För många, för ofta.. Hoppet brinner dock, och om något är den här kroppen förlorad i sitt eget bedrägeri. "Denna gången kommer det hålla.." viskar den, "Denna gång är kontrollen vår..". Underskatta aldrig den drake som sover..

Minnen från förr hemsöker mig, men de är av godo.. Minnen från en tid då vi sökte leva i samförstånd, minnen av raseri och sadism, minnen av blod och styrka, minnen av död.. Minnen från en tid då vi stängde allt inombords, minnen av fasa, minnen av ångest, minnen av åkallelse och symmetri, minnen av stagnation.. Nu finns ingen av de faserna kvar, bara en känsla av balans, utbrott kommer och går, kråkan består. Det är en underlig känsla att vara det här.. En fasad av kött, ben, muskulatur och otaliga lager illusion men inombords en malström av tankar, intryck, drömmar och känslor.. Sammanhållen numera, mer kontrollerad än någonsin tidigare. Tankar faller tillbaka på den tiden, vad skiljer mig från alla de andra som kastas i tvångströja och låses in i en väv av kemikalier och terapi.. Vad är det i detta kadaver som ger styrka nog att skjuta intrycken åt sidan för tillfället för att ibland fungera normalt, vad ger mig denna makt över mitt kött och mina drömmar?

Det okändas skugga vilar över mig, mitt hopp flammar under den klädnad som sveps över min själ. Även om priset har varit högt känns det som att detta kadaver äntligen nått någon form utav kontroll. Fungerar som de flesta andra, mitt överflöd av intryck spys ur mig i form av text och form, mitt känsloliv må vara splittrat och totalt kaotiskt men det ger mig iallafall visst stöd i den kalla livlösa värld som människan skapat.

Så många som stött mig genom alla dessa år, medvetet och omedvetet.. Så många som kanske aldrig ens sett mer än min yta, mer än det skal som målats upp åt dom. En del vet mer, en del vet mindre. Lika så väl.. En del ting bör nog hållas låsta i dvala, en del ting bör förbli instängda så gott det går. Växter behöver mig nu, mina älskade gröna vänner. De dömer mig inte, det ser mig för vad det är, ett evigt kaotiskt väsen fångat temporärt i en kropp av kött.

tisdag 27 mars 2012

Den fördömda och trädgården..


Who can gaze into the mirror without becoming evil?
The mirror does not reflect evil, but creates it..

Ibland är det en enorm dörr som sparkas upp inom, en dörr som vart det enda som separerat min trygga starka sida från det krälande tinget som kastar mig ner i en kacklande inre bärsärk av bubblande känslor och intryck. En gång i tiden fanns det en väg ut men på senare tid har vägen allt mer bytts ut mot en långsamt sjunkande känsla av demonisering, likt en fördömd klamrar den sig kvar vid den sista gåvan av blod som skänktes mig vid en annans död. Drömmar.. Kastad mellan hopp och förtvivlan har otaliga sekel av förändring målats upp i mina drömmar. En resa som skalar av det sista levande från mitt kött och ersätter det med det kalla, hårda och livlösa skal som har prytt mig nu i så många år. Skal.. Jag.. Det.. Spegeln kastar bara lögner tillbaka till mina sinnen att analysera men ju mer lögner som döljer mig desto bättre.. Livet har aldrig vart annat än den mörkaste av lögner.

Andetag på denna plats är som att söka dra ner pesten i sina lungor. Varje steg som tas är en direkt aktiv handling som tvingar mig att sluta tänka på det som krälar under mitt skin. Min vilja har alltid vart den sista skölden, det lager som håller allt samman och det lim som pusslar ihop de splittrade delarna av mig själv men till och med den kampen förloras steg för steg, och varför? Är starkare än någonsin och ser med det inre hur min färd genom flammande hav inte rår på mig, hur kosmos vrider och vänder sig i mitt slutna skiftande inre. Kanske är det bara min yta som ruttnat, en lögn som sakta stagnerat i brist på underhåll, ett underhåll som aldrig leder till något annat än tomhet. Så otroligt tomt det kan kännas när allt inom tystnar.. Men det är aldrig långt borta, och förr eller senare bryter det ut igen, kacklandet, skrattandet, vansinnet.

Detta skal vandrar så ut i Oneiros för att finna sig själv. Var natt samma ändlösa vandringar och så otroliga ting att se. De skiftande palatsen, de brinnande haven, de drömmande trädgårdarna, de böljande skogarna.. Alla dessa platser som människan försökte döda med sina tabletter och sina normer.. Alla dessa ting som skulle stängas ute med hjälp av en kemikaliebaserad vägg. Borde ta kampen till närmaste asylum.. Vem vet hur många som sitter instängda där bara för att deras vilja inte var lika stark som detta odjurs, deras ögon döda inför den värld som är Jord. Avundas dem inte, en kråkas plats är som en språngbräda mellan världar, mellan sinnen och framför allt mellan det möjliga och det okända.

Om frågan faller, är den lycklig? Vad svarar man då.. Antar det? Lever och mår förhållandevis bra, men ständigt påmind om att vansinnet är steget bort, att visdom kan förvandlas till psykos, att styrkan kan vändas emot mig.
Likt vinden, dömd att alltid vandra, att alltid storma.. En katastrof är bara en katastrof för att något stod i dess väg.

En vind.. Ständigt denna vind..

söndag 25 mars 2012

Allt det som ruttnar..


Within blood is life, within life is fire..

Tiden vandrar vidare utan att egentligen bemöda sig ge mig mer svar på mina många och obegripliga frågor. För varje sten som läggs på altaret försvinner ytterligare en chans att få reda på varför allt blev som det blev.. Det har nu gått många år sedan första natten när min värld rämnade i blod och eld, nu nästan 15 år senare har jag börjat acceptera min position i denna vedervärdiga verklighet av underbara upplevelser. Berättade för en granne idag att jag bär på vansinne, vet ej varför men det kändes som att någon behöver få reda på det här utifall att något akut skulle hända.. Så mycket vilja, så lite sinnesfrid..

Harvar mig vidare längs med en lång och brokig stig och upplyst av hur jag har agerat förr i liknande situationer har jag anlänt till en plats och en position när den trivs med sig själv.. Hade detta vart för bara 5 år sedan hade jag vart orolig, för att må bra då var ett tecken på att allt inte stod rätt till och ett anfall var på ingång, men nu? Vet inte.. Vad jag vet är att det är lugnt i de områden där det tidigare rasade eldar, att det är stilla i de skogar där det tidigare rasade en storm.. Men vart har allt tagit vägen? Är detta lugnet före stormen eller ett tecken på att jag tyglat de manifestationer av mitt inre som tidigare löpt vilda och fria?

Jag vet inte.. Jag vet inget..
Jag drömmer fortfarande om fantastiska platser och underbara syner som blandas upp med ren terror spunnen ur min egen megalomaniska själs våndor. Jag har en fantastisk flock, de håller mig upp emot alla odds.. Kan aldrig tacka de som stödjer när det stormar nog..

Det blåser upp.. Kanske är denna yttre manifestation ett tecken..
Imorgon börjar en ny veckan..
Sommaren kryper närmare..
Livet..
Ett konstant schizofreniformt syndrom..

måndag 5 mars 2012

Förändringens makt..


The wind still whisper..

tisdag 21 februari 2012

Skapelse..


Things are as they are. Looking out into it the universe at night, we make no comparisons between right and wrong stars, nor between well and badly arranged constellations..

Tiden vandrar vidare i sitt eviga tillstånd av förändring och där i mitten av navet sitter ett djur.. Folk pratar om ödet och att ingenting är förutbestämt utan att inse att viljan i sig är ett ödets verktyg och trots all visdom som arten homo sapiens har samlat på sig under eoner av krig och förfall står de ändå där vid ruta ett och slår ihjäl varandra på nya spännande sätt.. Ironin är slående när de mest briljanta av idéer som mänskligheten kläckt i slutet kommer krossa deras egen värld, antibiotikan fungerar knapp och kommer antagligen vara verkningslös inom 50 år, bomberna blir allt större, kraftigare och förödande och fler skaffar sig tillgång till alla vapens moder, hungern kommer dock bli det största problemet för framtiden men framtiden kanske inte finns bortom singulariteten..

Vart är du lilla syster? Jag kan inte se dig.. Ett rådjur vandrar runt i buskarna nedanför, en av den Hornkröntes många barn. En väninna i natten som tillsammans med mig vakar in natten och fullmånens sken. Vinden viskar dolda ting och kastar en animation över träden som står stilla likt väktare från en urgammal tid. Vart är du.. En vacker aspekt med livets många mönster är att de omöjliga sker, att det magiska tillåts inträffa då och då för att svepa mig bort från det fatala och stagnerande..

Jag ser dig lilla syster..
Jag ser dig..

onsdag 8 februari 2012

Bitter och förvriden..


He has journeyed where none have been before..
Now he returns to ensure that none follow..

Under månens underbara sken slöts ögonen denna karga natt, en stark och klar måne som regnade sitt underbara gift över min trötta kropp.. Har länge sökt mig till detta ögonblick i livet, till den punkt när essensen av vad som är jag skalas av och den mentala storm som livet alltid medför för en stund avtar för att vara ett stilla regn i utkanten av mitt medvetande. Det är när den svarta stjärnan stiger som mitt liv börjar, det är under dess tomma sken som jag värjer mig för framtidens prövningar.

Det är så många fel på detta skal, skall uppsöka diverse experter när tid finns och se över alla skeva leder och muskelgrupper.. Drömmer om en tid när allt detta inte kommer spela någon roll, när allt detta kött som folk fäster så stor vikt på ruttnar bort och friheten återigen blir min. Men det får ta sin tid, så lång tid det än må ta.. Mitt mål är att stärka min själ och genom smärta och tankar kommer styrka, genom vilja skall min värld återskapas.

Drömmarna börjar dra mig djupare och djupare, likt en malström som suger mig mot ett okänt mål. Ibland undrar jag vad detta försöker anspela på, är min drömvärld en skapelse av min vilja eller är min vilja en skapelse av min drömvärld. Oviktigt.. Det enda som spelar någon som helst roll just nu är att njuta av det liv jag har fått. Det må vara fyllt av smärta, olust, sorg och hat men det är det jag har för tillfället. Jag står i midnatt klädd och ingenting kan hindra mig, min värld har aldrig påverkats av fruktan, och så ej heller livets slut. Jag hoppas bara att jag själv får göra valet när tiden väl är inne.. På Fredag sänks en god vän till denna jord, men jag vet att vi kommer ses igen, någon tid, någon plats.

Världen kan vara så vacker när den visar sig..

lördag 21 januari 2012

Livet..


I am one you called -
deep in the night you lost your soul.
Through demon eyes you saw
what lies behind the mask of life.

To ride with me - to cross the firesea..
were these your greatest dreams?
Eternal wisdom you will earn -
far away from present days.
Through demon eyes you saw
the spheres I left for centuries.

Shadows of the worlds beyond -
they touch you like a burning wind.
A circlegate of neverending journeys
in close to the eyes
you now call your own.

Walk the path of spirit
into dimensions unknown.
Through demon eyes you died.