tisdag 27 mars 2012

Den fördömda och trädgården..


Who can gaze into the mirror without becoming evil?
The mirror does not reflect evil, but creates it..

Ibland är det en enorm dörr som sparkas upp inom, en dörr som vart det enda som separerat min trygga starka sida från det krälande tinget som kastar mig ner i en kacklande inre bärsärk av bubblande känslor och intryck. En gång i tiden fanns det en väg ut men på senare tid har vägen allt mer bytts ut mot en långsamt sjunkande känsla av demonisering, likt en fördömd klamrar den sig kvar vid den sista gåvan av blod som skänktes mig vid en annans död. Drömmar.. Kastad mellan hopp och förtvivlan har otaliga sekel av förändring målats upp i mina drömmar. En resa som skalar av det sista levande från mitt kött och ersätter det med det kalla, hårda och livlösa skal som har prytt mig nu i så många år. Skal.. Jag.. Det.. Spegeln kastar bara lögner tillbaka till mina sinnen att analysera men ju mer lögner som döljer mig desto bättre.. Livet har aldrig vart annat än den mörkaste av lögner.

Andetag på denna plats är som att söka dra ner pesten i sina lungor. Varje steg som tas är en direkt aktiv handling som tvingar mig att sluta tänka på det som krälar under mitt skin. Min vilja har alltid vart den sista skölden, det lager som håller allt samman och det lim som pusslar ihop de splittrade delarna av mig själv men till och med den kampen förloras steg för steg, och varför? Är starkare än någonsin och ser med det inre hur min färd genom flammande hav inte rår på mig, hur kosmos vrider och vänder sig i mitt slutna skiftande inre. Kanske är det bara min yta som ruttnat, en lögn som sakta stagnerat i brist på underhåll, ett underhåll som aldrig leder till något annat än tomhet. Så otroligt tomt det kan kännas när allt inom tystnar.. Men det är aldrig långt borta, och förr eller senare bryter det ut igen, kacklandet, skrattandet, vansinnet.

Detta skal vandrar så ut i Oneiros för att finna sig själv. Var natt samma ändlösa vandringar och så otroliga ting att se. De skiftande palatsen, de brinnande haven, de drömmande trädgårdarna, de böljande skogarna.. Alla dessa platser som människan försökte döda med sina tabletter och sina normer.. Alla dessa ting som skulle stängas ute med hjälp av en kemikaliebaserad vägg. Borde ta kampen till närmaste asylum.. Vem vet hur många som sitter instängda där bara för att deras vilja inte var lika stark som detta odjurs, deras ögon döda inför den värld som är Jord. Avundas dem inte, en kråkas plats är som en språngbräda mellan världar, mellan sinnen och framför allt mellan det möjliga och det okända.

Om frågan faller, är den lycklig? Vad svarar man då.. Antar det? Lever och mår förhållandevis bra, men ständigt påmind om att vansinnet är steget bort, att visdom kan förvandlas till psykos, att styrkan kan vändas emot mig.
Likt vinden, dömd att alltid vandra, att alltid storma.. En katastrof är bara en katastrof för att något stod i dess väg.

En vind.. Ständigt denna vind..

söndag 25 mars 2012

Allt det som ruttnar..


Within blood is life, within life is fire..

Tiden vandrar vidare utan att egentligen bemöda sig ge mig mer svar på mina många och obegripliga frågor. För varje sten som läggs på altaret försvinner ytterligare en chans att få reda på varför allt blev som det blev.. Det har nu gått många år sedan första natten när min värld rämnade i blod och eld, nu nästan 15 år senare har jag börjat acceptera min position i denna vedervärdiga verklighet av underbara upplevelser. Berättade för en granne idag att jag bär på vansinne, vet ej varför men det kändes som att någon behöver få reda på det här utifall att något akut skulle hända.. Så mycket vilja, så lite sinnesfrid..

Harvar mig vidare längs med en lång och brokig stig och upplyst av hur jag har agerat förr i liknande situationer har jag anlänt till en plats och en position när den trivs med sig själv.. Hade detta vart för bara 5 år sedan hade jag vart orolig, för att må bra då var ett tecken på att allt inte stod rätt till och ett anfall var på ingång, men nu? Vet inte.. Vad jag vet är att det är lugnt i de områden där det tidigare rasade eldar, att det är stilla i de skogar där det tidigare rasade en storm.. Men vart har allt tagit vägen? Är detta lugnet före stormen eller ett tecken på att jag tyglat de manifestationer av mitt inre som tidigare löpt vilda och fria?

Jag vet inte.. Jag vet inget..
Jag drömmer fortfarande om fantastiska platser och underbara syner som blandas upp med ren terror spunnen ur min egen megalomaniska själs våndor. Jag har en fantastisk flock, de håller mig upp emot alla odds.. Kan aldrig tacka de som stödjer när det stormar nog..

Det blåser upp.. Kanske är denna yttre manifestation ett tecken..
Imorgon börjar en ny veckan..
Sommaren kryper närmare..
Livet..
Ett konstant schizofreniformt syndrom..

måndag 5 mars 2012

Förändringens makt..


The wind still whisper..