måndag 30 april 2012

Beltane..

Bricky Roads They Trappers Grass,
Stoney Walls They Trappers Wind,
Iron Stove It Trappers Fire.
Trappers Is We By The Works Of Hands,
And Forgets Us We Were Ever Free.

Mörkret sänker sig sakta över staden utanför fönstret.. Månens halva skiner in genom fönstret på Get och de små skotten som sakta börjat borra sig upp genom jorden i krukorna. Livet återvänder sakta till jorden med sin gröna svallande kappa av liv och värme. Detta är den tid på året då min styrka växer i takt med livet och det vilda. Dock är det med möda som jag håller mina vilda sinnen intakta, gårdagen var en studie i när gränserna suddas ut och ens egna sinnen skickar en på en sådan vild resa att min kropp reagerar på det enda sätt den förmår.. Illamående, frossa, desorientering och kanske framför allt en känsla av att vilja få ett slut på allt det som hamrar på mitt medvetande. Viskande ting och flimrande färger kan jag hantera, men en total lavin av intryck och känslor som sköljer över en i vågor är svårt att värja sig för. Har valt att spendera kvällen i meditation med Get, i fundering över vad som skett hittills detta år, och kontemplation över vart odjuret skall ta sig från denna punkt i universum..

När min kropp låg sänkt i badet för någon dag sedan formligen sprängdes jag av tankar.. Mitt medvetande talade till mig om offer och om ett krig som jag aldrig någonsin kommer att vinna. Människor.. Det finns stunder när jag undrar vad det är som får mig att hoppas på människor. Min ambition brinner alltid klarare än mitt förnuft, en förbannelse som kommer att vila över mig tills den dag jag dör. mer än en gång har jag stirrat mig blind på min framtid och bara sett den katastrof som drar allt närmare. Ödet talar till mig med sin väsande stämma, sprungen ur det okända, för var ord som vandrar genom rummen desto kraftigare tycks mina visioner bli. men sen plötsligt ebbar allt ut och jag kan fungera igen, iallafall måttligt tills det nyckfulla väsen som rider min kropp återigen kastar sig över mig.

Det är en underlig resa, livet.. Ena stunden vandrar man bland underliga dalar i drömmarnas trädgård och nästa ligger man där i gräset under en sakta sjunkande sol och låter verkligheten läka ens värkande leder. Två främmande världar som inte är underligare än den skugga som ständigt förföljer mig. Två världar som konstant kolliderar och skapar detta kaotiska liv som givits mig av det okända. Nu när jag åter skall luta mitt huvud bakåt och låta drömmarna ta mig är jag tacksam.. Livet är en lång resa och det är många hinder längs vägen som måste överkommas, men jag har stormen i ryggen, detta mäktiga väsen som ständigt vandrat vid min sida. Jag lägger korten och ser mitt liv visualiseras i symboliken.
Styrkan, 5 av pentagram, dåren, 7 av stavar, drottningen av bägare, tornet och domen..

Det är dags att vandra, men vart..
Vart kan den hemsökta finna ro..
Vart kan odjuret finna en hamn..

torsdag 19 april 2012

Stormens sång..


Strength, to endure the storm.
Wisdom, to learn its origin.
Pride, to see its weakness.
Contempt, to slight its power.
And in obedience to these precepts,
you may no longer fear the storm;
for then, and in truth , you will be the storm..

Inom mitt väsens slutna väggar finns det en sång. Denna sång är en enkel liten melodi som tycks vara framför av vindens alla väsen som huserar i mitt hjärta. Många gånger har världen till synes kastat alla sina fasor mot mina sinnen, visioner av plågsam fasa som slungas mot mina ögon likt arga insekter, vrål av de fördömda som anklagar mig för deras bortgång och ett krypande av tusentals ting under ytan på det skal som är mitt väsens högborg. Genom allt detta ljuder den stilla sången, genom all den galenskap som hamrar frenetiskt på mina sinnen för att dörren skall öppnas, bara för ett ögonblick, hörs dess ljuvliga harmoni. Det är en visa spunnen av demonen i djupet som håller mig ovanför ytan, min sköld, min vilja, min styrka. Det är musik vävd från själva det okändas styrka, en lika potent som bräcklig panacea för det brustna sinnet.

Min styrka växer i takt med att musiken får fästa, dess dova körer flankerar den stämma som kommer följa mig tills den dagen som min kropp drar sitt sista andetag. Vi är ett, utan denna sköld skulle nog den bräckliga balansen mellan fantastiska visioner och fasansfulla syner vara förstörd.. Vi är ett, en symbios mellan kadaver och demon.. När mina syner upphör kommer det sista som hörs i mina sinnens katedraler vara den sång, denna angeliska sång som håller mig borta från det som vill mig illa.

En överlevare.. Det är vad de kallar mig. Men frågan är vad som egentligen har överlevt, vad följde med från gränslandet, vad är det som vilar med mig var natt när skuggorna faller och drömmarna kommer. Vem är hon som ständigt förföljer mig bortom Oneiros murar..

Vissa frågor finner aldrig sitt svar, vissa svar behöver ingen fråga..
Men sången kommer alltid att finnas där, som en evig påminnelse..
Om hon ändå kunde sluta besjunga mitt namn..
Stormen kommer, den storm som våldsamt pressar sig mot träden i en osynlig dans av förödande krafter.. Stormen kommer, och mitt hjärta rusar av glädje över denna muterande kraft.

onsdag 18 april 2012

Mina Resor i Oneiros XV..

Only in your deepest self is the truth of what you can be.
And, without a doubt, that truth is terrible to bear.

En värld av is visualiseras framför mig, den tomma ändlösa himmelen sträcker sig mot horisonten och sjuka bleka stjärna blickar ner från en rymd lika kall och tom som landskapet omkring mig. Rester utav träd döljer sig under isen som tycks glöda av ett inre sken, någonting ylar i vinden, ett klagande läte som biter sig genom mitt väsen med en oresonlig styrka. Mina fingrar är lindade i tyg, något rör sig med krälande rörelser under min bleka torra hud. Steg för steg vandrar min kropp genom det öde landskapet, men mitt väsen tycks vara separerat från den kropp som givits mig. En individ kläd i tunga säckiga medeltida kläder sitter på en kartong på isen, ett ögonlöst ansikte blickar åter mot mig under en hjälm vars visir skyler det resten av dets ansikte. Hans hand, klädd i handske, pekar mot bröstet på den kropp i vars inre mitt väsen huserar. Ett öronbedövande oväsen hörs som kastar kadavret i ett revolterande anfall av spasmer och ljudlösa vrål. Eld piskar genom mitt väsen och himmelen ovanför skiftar färg från djupaste blått till klaraste vitt.

Ett bord, en kall brits, ett lysrör som surrar ilsket ovanför mig mot bakgrunden av ett vitt och slitet tak. Spånskivor står lutade mot väggarna som är prydda med tavlor och diverse instrument. Två av mina vänner, ansiktslösa, stirrar ner på mig. Förvrängda röster kallar på mig, ställer frågor på ett språk som tycks mig låta mer som ett förvrängt högfrekvent klickande. Mina lemmar får kraft, vinner styrka från något oanseligt djup och med ett vrål reser sig min kropp ur sina bojor. En ohelig styrka fyller mitt väsen och flammor dansar för min blick, rummet fattar eld och eteriska flammor slickar väggarna med dess underliga motiv. Elden fyller hela mig tills dess att inget längre syns förutom det förblindande skenet och det vrål av aggression som kommer från en sargad strupe.

En stig ringlar sig framför mig, inte mer än en liten strimma av jord och rötter i en värld av mossa och grenar. Vandrar genom gallerier av vanskapta träd och grenar. Bakom mig vandrar en av de gråa, en av den hornkröntes lakejer. Vi samtalar om något, men vad. Framför oss reser sig ett berg i skogen, ett bilvrak ligger vid dess fot och vittnar om en olycka som inträffat nyligen. Stanken av olja och bränt gummi ligger tät över skogen, känslan av ilska stiger när mina ögon faller på en liten kanin som fastnat under ett utav hjulen. Den tittar förtvivlat på mig och viskar något med en lite röst kantad av smärta. Bilens förare vänder sitt döda ansikte mot mig och döda muskler formar ett dött leende. Våra ögon möts och världen omkring mig rasar..

söndag 15 april 2012

Mina Resor i Oneiros XIV..

Like Day from Night,
I’ll live my life apart from you,
just glimpsing you across the sky,
because you cannot change,
my dear,
and nor can I..

Solen faller i öster som så många gånger förr, en kraft flödar genom mitt väsen likt vatten över min döda livlösa hud. Trädgården blommar i alla tänkbara färger och en stillhet som bara kan beskrivas som förhäxad fyller de trötta vandrarnas sinnen. Min hand sträcker sig mot en liten planta, ett enkelt litet skott som ännu inte hunnit växa sig stor och stark. Viskandes till den färdas kraften som en rasande fors genom min kropp och livets förändring sliter och piskar den lilla plantan. Grenar sträcker sig snabbt mot himmelen och en förvriden förändring sker ögonblickligen framför min framsträckta hand. Den växer och frodas i skuggan av den makt som flödar genom mitt väsen, stammen blir kraftfull och bladen kryper fram ur grenarna likt en våg som färdas på öppet hav.. Dess tacksamhet flödar genom mitt väsen och stilla möts våra blickar i det okändas väv, mina döda ögon mot dess gröna eviga flammor.. Trädgården sträcker ut sig omkring oss och med tunga sinnen börjar vandringen mot upplysning och död på nytt.. Så många träd som måste skänkas liv, så många vägar att vandra..

Någonting färdas över en flammande himmel, en strimma av eterisk eld mot ett inferno som slukar den annars stjärnprydda himmelen. Ett torn reser sig i fjärran över dalgångarna med sina intrikata häckar, framför mig utspelas ett fantasifullt drama på en scen av stubbar och löv. En monolog om en kringresande individ som sökte livet men upptäckte för sent döden som hela resan följt i dess spår. En dörr av rostig plåt knarrar sakteligen upp i muren bredvid mig, en ansiktslös vänder sig mot mig i publiken, fler ansikten vrids mot mig och stämningen blir genast hotfull, en känsla av skräck bubblar upp från djupet av mitt väsen. Kastar mig mot dörren, mörkret slukar mig. Finner mig själv ståendes i ett industrikomplex fullt av kärl och rostiga operationsbord. Stålkonstruktioner av okänd innebörd hänger från taket likt enorma insekter som övervakar vad som ser ut att vara byggandet av ett kreatur av kött och skrot. En skramlande skjutdörr rullar sakta upp i väggen mitt emot bordet, en våg av oljigt vatten forsar ut och lägger sig som en hinna över golvet..

En skugga manifesterar sig i öppningen och börjar springa mot mig, instinkterna tar över och en jakt genom långa rödklädda gångar tar vid, mitt liv rusar med mig och mitt hjärta pumpar mekaniskt i mina öron. Ett ljus framför mig, ett hopp.. En spegeln blockerar min väg och inuti dess spruckna silverklädda glas blickar ett väsen tillbaka mot mig. En angelisk varelse med förvriden kropp möter min blick innan min kropp krossar spegelns glas i en skur av skärvor och blod..

torsdag 12 april 2012

Dvala..


Sun follows Moon until she tires,
then carries her until she's strong,
and runs ahead of him again..

Krockande tankar och mönster håller en vaken genom de mest febrila av nätter. Efter ett långt bad i mörkret har mer och mer tankar vävts samman inombords, en kropp som långsamt regenererar de skador som den tillfogats, om ändå insidan vore lika lätt att reparera. Känner ett större lugn numera, ilskan har till stor del domnat bort eller slukats av de djupare delare av mitt inre. En kittel av aggression som sjuder snarare än stormkokar, men ännu är den långt ifrån tom, bottenlös i sin effekt på mitt undermedvetna infekterar den varje dröm, varje steg i Oneiros. Har förintat så mycket, tycks ännu vara omedveten om min egen oförmåga att hålla känslor intakta.. Än idag bär minnen av de känslor som vilar inombords mig uppe, små källor av kraft som kan tappas på kraft när de som mest behövs.

Kärlek har blivit ett fängelse för mitt övergödda hat, men som fängelse är det inte mer än ett lapptäcke som gång på gång rivs sönder av det monster som vilar inombords. Hur många gånger nu har den rivits sönder? För många, för ofta.. Hoppet brinner dock, och om något är den här kroppen förlorad i sitt eget bedrägeri. "Denna gången kommer det hålla.." viskar den, "Denna gång är kontrollen vår..". Underskatta aldrig den drake som sover..

Minnen från förr hemsöker mig, men de är av godo.. Minnen från en tid då vi sökte leva i samförstånd, minnen av raseri och sadism, minnen av blod och styrka, minnen av död.. Minnen från en tid då vi stängde allt inombords, minnen av fasa, minnen av ångest, minnen av åkallelse och symmetri, minnen av stagnation.. Nu finns ingen av de faserna kvar, bara en känsla av balans, utbrott kommer och går, kråkan består. Det är en underlig känsla att vara det här.. En fasad av kött, ben, muskulatur och otaliga lager illusion men inombords en malström av tankar, intryck, drömmar och känslor.. Sammanhållen numera, mer kontrollerad än någonsin tidigare. Tankar faller tillbaka på den tiden, vad skiljer mig från alla de andra som kastas i tvångströja och låses in i en väv av kemikalier och terapi.. Vad är det i detta kadaver som ger styrka nog att skjuta intrycken åt sidan för tillfället för att ibland fungera normalt, vad ger mig denna makt över mitt kött och mina drömmar?

Det okändas skugga vilar över mig, mitt hopp flammar under den klädnad som sveps över min själ. Även om priset har varit högt känns det som att detta kadaver äntligen nått någon form utav kontroll. Fungerar som de flesta andra, mitt överflöd av intryck spys ur mig i form av text och form, mitt känsloliv må vara splittrat och totalt kaotiskt men det ger mig iallafall visst stöd i den kalla livlösa värld som människan skapat.

Så många som stött mig genom alla dessa år, medvetet och omedvetet.. Så många som kanske aldrig ens sett mer än min yta, mer än det skal som målats upp åt dom. En del vet mer, en del vet mindre. Lika så väl.. En del ting bör nog hållas låsta i dvala, en del ting bör förbli instängda så gott det går. Växter behöver mig nu, mina älskade gröna vänner. De dömer mig inte, det ser mig för vad det är, ett evigt kaotiskt väsen fångat temporärt i en kropp av kött.