lördag 19 maj 2012

En dans av skuggor..

Madness rides the star-wind...
claws and teeth sharpened on centuries of corpses...
dripping death astride a bacchanale of bats
from nigh-black ruins of buried temples of Belial...

Mörkret faller utanför och en hel rad av drömmar spelas upp inför mitt trötta sinne. Skogen vilar som en mantel över trötta axlar och dess närhet väver in mig i en känsla av styrka som länge saknats i mitt liv. Odjuret morrar och den stasis som kapslat in min själ är nu för tillfället förvisad till de djupare regionerna av mitt väsen. Vinden ylar i mitt hjärta, en storm av känslor och tankar slukar för tillfället den sista gnutta sinnesfrid jag hade kvar. Det är svårt att leva i denna splittrade verklighet, svårt att se en framtid bortom detta ständiga ylande från det som vilar inombords.. Men havet finns i mina tankar, och bergen med de skogarna som ännu står som väktare mot civilisationens klor.. Men människans grymheter fortsätter att manifestera sig i en myriad av väsen som lämnar sfären för det empyreanska havet varje vaken stund, likt en kör av röster allt för vaga för att höra..

De nattliga vandringarna har blivit allt mer förvrängda, dimensionerna förvrängs allt mer för mina andra ögon och drömmar från förr hemsöker mig likt ett virus som infekterat mitt undermedvetna. Platser och personer från mitt gamla liv blandas med visioner av alla de platser jag besökt i både maskinen och utanför. Oneiros portar tycks ha slagits upp på vid gavel för den sökande.. Om ändå jag slapp alla de tomma ansikten som följer mig likt hyenor genom mina vandringar sökandes en svag punkt, ett sätt att bryta igenom mina försvar. Skuggorna skyddar mig, det okända håller mig i sitt grepp.. Resan har ett mål och när tröskeln till det okända är besegrad kommer jag att stå på gränsen till någonting otroligt, till någonting som kommer att förändra mig på ett sådant monumentalt sätt att inget före eller efter mina steg kommer att ha någon innebörd längre..

I mina drömmar vandrar jag i de ändlösa skogarna som är mitt hem, vid Oneiros portar känner jag mig alltid som starkast. Mitt liv har alltid vart en dröm.. En vacker dag kanske jag vaknar, en vacker dag kanske drömmen når ett slut..

tisdag 8 maj 2012

Maskinens makt..

I have a tree inside of me.
It's roots deep in the past
and the branches fumbling towards the future...

Insikt.. Något jag sällan tycks bära vid rätt tillfälle.. För var dag som går inser jag allt tydligare vilket otroligt komplicerat liv jag lever, varje val lägger ytterligare en vikt i skålen som sakta men säkert lutar allt kraftigare mot ruinens brant. Ett tag antog jag att det var maskinen som sakta sög livet ur mig, varje dag jag spenderar här i staden fyller mina lungor med gift och min kropp reagerar kraftfullt på den virala potens som svävar likt en dimma genom hela stadens gytter av gränder och hus.. Nu är jag inte så säker längre. Ibland undrar jag om det beror på det faktum att jag lever ett halvt liv, att stora delar av min natur tvingas till underkastelse för att det stora hela skall orka vidare.. Kanske..

Ibland undrar jag vad som egentligen förde mig till den här staden.. Utbildning? Drömmar? Vansinne? Längtan? Än idag driver tanken mig till de mest avlägsna av platser i mitt undermedvetna utan att finna något egentligt svar, kanske finns det inget. Kanske är jag här för att något finner stor lycka i att se hur länge detta ting står ut med att vara låst i en kropp som skaver i en stad som dödar. Skulle nästan kännas lättare om jag visste vart vägen bär, men samtidigt är detta var förändringen lär.. Någonstans måste man vara redo att axla alla utmaningar, på gott och ont.

Just nu känns smärtan mer verklig än någonsin, min kropp är hel men mina sinnen blöder, och det är värre än alla fasor som någonsin forsat genom mitt väsen i jakt på känsliga nerver att hemsöka. Trött men kan inte söka mig till sängen riktigt ännu, har fortfarande en del saker att åtgärda, ting att röja undan.. Alla dessa ting.. Ibland undrar jag om det är värt även det.. Svaret blir, kanske. Ensamheten har länge vart en styrka för mig, detta blir ett äventyr, och en utmaning.

torsdag 3 maj 2012

Själens skugga..

From the mists it rises,
into the mists it retreats;
through the mists it walks,
fearless and unseen.

En natt som alla andra har passerat framför mina trötta sinnen, en natt som slutar i den vackraste av undergångar, en natt som speglar mitt väsens sanna natur. Det fann en tid när allt jag såg i mina nattliga vandringar var fasa, när skräcken långsamt tog makten över mitt liv. Den tiden dock, och med den dog någonting annat inom mig, rädsla greppar mig inte på samma sätt längre.. Inser att irritation och ilska har ersatt denna annars så rationella känsla och detta är nog ett stort handikapp. När allt tyder på att jag borde vara rädd, när jag borde visa fruktan, då växer sig det okända starkt inom mig och den bubblande grytan kokar långsamt över i ett kallsinnigt töcken.

Natten tvättade inte bort den ilska som nu bubblar inombords, natten gav mig bara mer tid att fundera över meningen med det mesta. I min jakt efter att slippa denna ilska gick jag kanske för långt, men kan någon klandra mig för att vilja tvätta bort denna mest destruktiva av krafter? Isolerar mig nu, har redan gjort det ett bra tag.. Att slippa möta omvärldens blickar, att enbart koncentrera mig på det viktiga, det okända. Genom nattens mörker växer den lilla flamman starkare, ett hopp måhända även om det är ett ytligt, löjligt hopp. När huvudet surrar av tankar, syner, röster och visioner så bär jag en underlig känsla inombords. Detta är jag, detta är vi, vad som än händer med oss kommer jag alltid att vara fången bakom en splittrad fasad.

Morgonen gryr, dagen väntar..
En dag som inte kommer föra något gott med sig..

onsdag 2 maj 2012

När ord blir ett gift..

The potential for change lies in all things.

Det är sällan jag känner ett behov av förstörelse, det är sällan min latenta blodtörst växer monumental och bygger upp sådan katastrofal vilja att orsaka skada att den faller ut i en sakrosankt förstörelse av det egna köttet. Mina vägval för mig allt längre från det jag hoppades skulle rädda mig, i min patetiska jakt på att stänga in allt det som jag hatar med mig själv har jag någonstans på vägen glömt bort att livet är så mycket mer än bara en passage mot det okända. Jag börjar inse allt klarare att när Becca drog sitt sista andetag hade mitt öde redan förseglats. Sedan den dagen har ingen kraft i detta universum kunnat styra mig rätt.. Ibland undrar jag om inte allt som var gott och hedersamt drogs med till andra sidan med henne.. Vad för krafter som härskar i mitt skal sedan den tiden vet jag inte, men att jag ens står här idag tyder på att någonting faktiskt vill hålla mig vid liv, mitt syfte är ännu inte uppfyllt..

Kanske borde jag ha dött där, vid hennes sida, men någonting inombords bet sig kvar i denna sfär, någonting vägrade låta min kropp ge upp.. Men var det värt all skada? En drömmare fast i en verklighet, i en kropp som den hatar. En styggelse vars få positiva egenskaper döljer avgrundens kallaste fasor.. Alla dessa minnesförluster, har alltid rationaliserat att det är min hjärna som är för allvarligt skadad, att allt beror på att min kropp är en skadad produkt. Antagligen är förklaringen värre än så, antagligen släppte jag in någonting för att slippa smärtan för alla dessa år sedan.. Min rädsla och min feghet åkallade detta sluga väsen som jag nu lever i symbios med. Kylan manifesterar sig ofta när jag är som svagast. När världen känns hotfull och allt är förlorat kommer den med sitt flammande hopp ifrån de mörka trakterna inom mig.

Är detta jag?
Vad är jag?

Skulden är min börda, den var det då och den är det nu.. Men vad är det för sjuk del inombords som njuter utav var sekund av aggressiv ångest jag känner, vad är det som önskar kontrollera mig i slutet, vad är jag och finns jag ens kvar.. Har vävt lögnerna omkring mig så länge nu, vägrat släppa någon nära. Varför.. Är det för min egen skull? Är det för deras skull? Vilken del av mig är det som känner denna överväldigande kärlek och vart strömmar det bottenlösa hatet ifrån? Det är underligt, när hatet dominerade kunde jag alltid känna säkerhet över att det inte spelade någon roll, denna universella kraft fick snabbt fäste i mig och gav mig styrka. Hade min vilja till förändring inte funnits hade jag antagligen gått en helt annan framtid till mötes, antagligen inspärrad någonstans utan möjlighet att möta världen med vinden i håret. Kärleken är dock ett bittert ting, så länge har jag burit denna fågel i bur rädd för vad den gjorde mot mig, rädd för vad jag var.. Så många öppnade sig för mig och jag vågade aldrig släppa min kärlek fri, odjur förtjänar ingen kärlek, kedjade mig själv och vägrade släppa in någon..

Sen kom hon..

Varm, sprudlande, livets avatar personifierad.. Jag släppte henne nära, jag älskade henne, jag älskar henne fortfarande.. Och jag krossade henne.. Skulle aldrig ha släppt någon så tätt inpå.. Så nära.. Nu sitter jag här alla dessa år senare, min kropp driver mellan visioner av eld och flammor och det skrivbord på vilket min enda chans till självmedicinering finns.. Ju sämre jag mår, desto mer skriver jag.. Vissa år fyllde jag buntvis med böcker, vissa år mådde jag bättre och ytterst lite blev skrivet.. Böcker som matades till lågorna med hopp om rening i midvintermånens sken. De senaste åren har böckerna blivit färre, har lurat mig med att det varit ett tecken på att jag mått bättre, antagligen har slöjan över mina trötta ögon vart total.. Synen jag möts av när jag passerar spegeln i hallen får mig att vilja spy.. Vad är jag fångad i. Ett trasigt skal vars rituella ärr sakta tynar bort i takt med åldern. En kropp vars blotta fysik tycks hata mig, ett fängelse av kött, blod och ben.

Så varför lever den vidare, varför tar den varje morgon sig ur säng och går till ett jobb för att kunna existera längre..
Varför sprudlar den av energi var vår när allt det som slumrat vaknar i naturen utanför de väggar av betong som sluter sig runt väggen av hud och kött..

Varför.. Det var länge sedan jag tänkte dessa tankar.. Zejra räddade mig en gång, hon gav mig den styrka jag behövde för att söka förändringen.. Numera är det nog blind vilja.. Har ofta frågat mig själv varför, när jag gjorde min värnplikt tänkte jag ofta på döden, fjället var så otroligt vackert, när månen slog på kände jag verkligen hyr det okända drog mig mot den andra sidan, flera gånger var jag på väg över men ändrade mig i sista sekund.. Varför? Jag vet inte.. Har aldrig vart deprimerad, min ångest har alltid lutat mot det faktum att jag fruktat och hatat mig själv i omgångar. Även så nu..

Du har alltid ett val.. Vad är ett val.. Jag vet inte..

Det var en gång en dröm som var jag, men vart den drömmen tog vägen vet jag inte. Numera viskar jag till det okända om nätterna, det ger inga löften, det är som jag. En gång i tiden sade en vis man till mig att de bästa krafterna är de som ingenting lovar men som heller inget kräver. Det okända vakar över mig, jag vet det, och det enda som håller mig uppe har varit tanken på de fantastiska makter jag sett under månens sken. När min tid är kommen bär jag inte på någon rädsla, min enda rädsla nu är att såra andra, något jag gör hela tiden.. Ironin i att det bästa sättet att leva är att skyla sig än mer är slående. Det är en hemsk tanke att det största skälet jag har till att leva nu är drömmarna, min vackra, fruktansvärda, magiska och horribla drömmar.. Alla är de mina och i dessa drömmar är jag inte ett väsen bundet i ett kadaver, jag brinner i det empyreanska havet med gränslösa känslor, gränslösa styrkor. Sen vaknar jag, blickar ut från mina begränsade glober av vatten och optik, reser mig ur en sömn i vars sfär jag är en gud.. Vaknar och känner smaken av aska i min mun..

Tror att det är alla dessa begränsningar i mitt vakna liv som får mig att hata det, som får mig att söka mig mot nya upplevelser, mot nya känslor, mot nya styrkor.. På vägen glömmer jag bort, eller kanske snarare förstår mig inte på, andra människor.. Dessa kroppar som tycks fyllda med glädje över ett liv i fångenskap, eller så är jag ensam, den sista av min sort. Över mina trötta ögon spelar den otydliga elden av sfärer som glöder bortom, genom mina sinnen hörs det stilla viskandet som kanske kommer tystna när min kropp drar sitt sista andetag.. Kanske är det en längtan som skälver inombords, kanske är det ett löfte om att allt kommer bli bättre.

Jag är välsignad, och jag är fördömd.. När detta skal skapades tycks det mest ha skett enligt vad som uppskattas av omvärlden, dock så tycks mina sinnen ha påverkats av någonting under min vistelse i det okända, någonting har sköljt över mig som en våg av flammor och förångat den tunna slöja som separerar våra plan. Vissa skulle kalla mig sinnessjuk och det vår jag leva med, andra kanske kallar det ett förhöjt medvetande, själv skulle jag kalla det roten till ett liv i pseudoensamhet.. När jag isolerar mig som mest ligger det där och väser inombords, när jag är ensam är jag aldrig utan de väsen som tagit min kropp som sitt tempel. Jag har fått bevittna fantastiska saker genom åren allt genom drömmarnas fantastiska verkligheter, men det har även stött mig ifrån det som borde fått större utrymme i mitt liv.. Nätterna av fasor har även de hemsökt mig när kroppen kastas ur det okända med hjärtat dunkande som en hammare mot revbenen, när verkligheten förvrids och det okända väller in i mina vakna timmar.. Allt detta och mer har spytts ut från det okända. Livet har vart en sådan otrolig resa på både gott och ont, men när jag själv rannsakar mig och ser den förödelse jag skapat bakom mig undrar jag om det verkligen har vart värt det.. Hur länge orkar en kropp husera detta, hur länge orkar mina sinnen stå emot det vars klor skär genom mitt väsen.

Jag vill bara kunna flyga igen.. Kasta mig ut från klipporna och sväva över de eviga skogarna.. När mitt liv slutligen är över hoppas jag att det okända leder mig hem igen, när stigen nått sitt slut och mitt väsen åter är frigjort.. Så frågan som fortfarande svävar är varför.. Varför..

Blodet är en stark komponent, blodet skall åter slukas av det hornkrönta tinget av tystnad. Den hunger som plågar min kropp skall stillas, den ilska som flödar inom mig skall få sitt utlopp denna natt, genom blod och eld skall förändringen gjutas.. Ingenting kan styra det utan form, och även om min kropp vägrar förändras så kommer mitt väsen alltid att vara en föränderlig kraft, en obunden demon, en gud i världen bortom världar.. Men ständigt vaknar jag, ständigt inser jag att hur mycket jag än hatar, hur mycket jag än föraktar så finns det ett hjärta inombords som älskar, och det hjärtat vägrar släppa hoppet om vad vi delar just nu.. Det hjärtat brinner stundom klarare än allt det andra som huserar inombords, ofta min inte alltid..

Så faller den åter, detta formlösa kräk, flammande av ambition, kärlek, hat, hopp och hunger.. Det sägs att det aldrig är försent att be om ursäkt, och min tro till förändring säger att allt kan ändras.. Men frågan är vad som kan sägas, vad kan yttras för att bryta förbannelsen som är Skal. Förlåt, räcker dessa ord?

Jag vet inte..