torsdag 11 oktober 2012

Sökande efter mening..


No work or love will flourish out of guilt,
fear, or hollowness of heart,
just as no valid plans for the future can be made
by those who have no capacity for living now.


Det finns en sfär djupt inom mig i vars inre det vilar ett magisk väsen. Detta väsen vrider sig i sömnen och söker var dag att rättfärdiga sin existens genom att dela med sig av sina drömmar. Den tar mig med på långa färder genom exotiska landskap och tomma raserade städer som reser sig ur de djupaste skuggorna. Jag trivs i dess sällskap men det är inte alltid det som visas är menat för mitt bräckliga sinne, ibland bryter intrycken igenom den mentala mur som jag rest inför min vandring och kastar mina sinnen in i en storm av intryck och känslor. Det stormar inombords, det stormar utanför..

Livet just nu är minst sagt utmanande, men inte på grund utav min kropp som bitvis havererar allt mer under mig, inte på grund utav de yttre faktorerna som söker betvinga mig i en allt underligare kamp och inte på grund utav att drömmarna för närvarande forsar ut i min vardag som en brusten damm som sveper mer sig allt längs med drömmarnas dalgångar.. Ironiskt nog har mitt liv mött sin tyngsta utmaning hittills i form utav en starkt brinnande känsla av att min tid börjar ta slut. Varje steg leder mig bort från allt det brinnande och flammande mot en mer kall och öde plats, en plats för fundering och kontemplation. Bortom dessa sfärer vandrar mina drömmar och det viskar till mig att snart kommer även detta skal vila i sin mästares domäner evigt svävande i visioner. Innerst inne hoppas jag att min tolkning inte stämmer och att mina syner bara ger mig delar av en sanning. Kanske är det till och med så att mina sinnen bara är överbelastade av min kropps svaghet.. För lite är säkert när det kommer till detta havererade skal till boning, för lite är stabilt i denna sfär av galenskap..

Nåväl, tid nog att söka sanningen i sfärer bortom sfärer. Tiden som nu står inför mina ögon är en förunderlig stund fylld med både ilska, glädje och vansinne. När jag var mindre trodde jag alltid att det levde någonting i det övre skåpet i den gamla stugan i skogen, något uråldrigt och illvilligt. Svaret kom aldrig till mig i vaket tillstånd men i mina drömmar mötte jag det gamla som hade sin hemvist där bland burkar och kastruller. Mitt liv är fyllt utav metaforer och kanske har alla dessa drömmar och vanföreställningar hela tiden försökt förklara för mig vad jag egentligen är.. Numen.. Ett namn, men även en verklighet.. En verklighet som sakta smulas sönder för var natt som går, en verklighet som verkar vara allt annat än vad jag först trodde att den var..

Sången har upphört där i skogen, jag undrar vart de sjungande försvann. Aldrig trodde jag att avsaknaden av den där förhäxande melodin skulle vara så fruktansvärd. Men även de dåliga drömmarna är förtrollande och vackra..