
Tiden vandrar vidare i sitt eviga tillstånd av förändring och där i mitten av navet sitter ett djur.. Folk pratar om ödet och att ingenting är förutbestämt utan att inse att viljan i sig är ett ödets verktyg och trots all visdom som arten homo sapiens har samlat på sig under eoner av krig och förfall står de ändå där vid ruta ett och slår ihjäl varandra på nya spännande sätt.. Ironin är slående när de mest briljanta av idéer som mänskligheten kläckt i slutet kommer krossa deras egen värld, antibiotikan fungerar knapp och kommer antagligen vara verkningslös inom 50 år, bomberna blir allt större, kraftigare och förödande och fler skaffar sig tillgång till alla vapens moder, hungern kommer dock bli det största problemet för framtiden men framtiden kanske inte finns bortom singulariteten..
Vart är du lilla syster? Jag kan inte se dig.. Ett rådjur vandrar runt i buskarna nedanför, en av den Hornkröntes många barn. En väninna i natten som tillsammans med mig vakar in natten och fullmånens sken. Vinden viskar dolda ting och kastar en animation över träden som står stilla likt väktare från en urgammal tid. Vart är du.. En vacker aspekt med livets många mönster är att de omöjliga sker, att det magiska tillåts inträffa då och då för att svepa mig bort från det fatala och stagnerande..
Jag ser dig lilla syster..
Jag ser dig..





